ANDERS LEION: Göteborg?

Catarina, min fru, har länge arbetat i olika städer på Västkusten. Hon har också sitt barnbarn i Göteborg. Då och då besöker vi alltså Västkusten och Göteborg. 

För en vecka sedan reste vi därför till Göteborg, främst för att hon skulle få återse sitt barnbarn som hon av känd anledning varit avskild från i över ett år.  

Varje gång vi skall till Göteborg skämtar vi om hur vänlig staden är, hur trevliga invånarna är och att vi nog borde flytta dit. 

Vi åkte tåg. Strax före centralen i Göteborg överfölls tåget av en häftig skur. Vi tog fram våra paraplyer och gjorde oss beredda att ta emot vätan, men just som tåget saktade in och stannade upphörde regnet. Vi gjorde någon lättad anmärkning om det. En medelålders man vände sig då om mot oss och kommenterade leende: ”Så är det, det är upp och ner” samtidigt som han i luften med ena handen tecknade en vågrörelse. 

Vi steg av. Jag tappade paraplyet. En vänlig man tog upp det och räckte mig det, också det med ett leende. 

Någon dag senare satt vi på spårvagnen och funderade om vi var på rätt väg, eller om vi borde byta till en annan linje.  

En dam hörde vår överläggning, vände sig om och förhörde sig om vart vi skulle, varpå hon förklarade hur vi skulle bära oss åt för att snabbast och bekvämast komma fram. 

Efter tre dar skulle vi fortsätta med buss till Munkedal. Det är en ganska lång resa och resenärerna samlade sig inomhus, framför den stängda dörren till bussens plats för avfärd. Vi stod upp och väntade. Alla sittplatser var upptagna. Framför oss satt en ung man med sin stora bag på en vinkelsoffa. Han vände sig om: ”Ursäkta, men ni kan ta min plats. Min buss går om en timme. Jag kan lika gärna sitta någon annan stans.” Vi tog förstår tacksamt emot erbjudandet. 

Bussen kom och väskorna skulle stuvas in i utrymmet under bussen. Vi gick med våra tunga väskor mot bagageutrymmet. Då hoppar en ung flicka, utan ett ord, in i utrymmet för bagage, sträcker sig efter våra väskor och stuvar in dem väl. 

Va!? 

Jag har bott i Stockholm i 60 år. Den vänlighet som visades oss i Göteborg har aldrig, inte i någon form, förekommit i Stockholm. 

Man borde flytta till Göteborg, till dess speciella, vänliga och avspända kultur. I Stockholm verkar alla vara nyss inflyttade, ängsliga över att inte passa in, helt upptagna av att inte visa sig som utsocknes. Att visa vänlighet uppfattar de därför som ett tecken på svaghet. Då är man inte en riktig stockholmare. – Och det har de ju rätt i.    

Men vi flyttar nog inte. Det är ett under att den göteborgska kulturen kunnat överleva så länge, men undret kan nog tyvärr inte fortsätta så länge till. 

En förmiddag besökte vi Nordstan, en galleria i centrum, mitt emot centralen, ungefär. Vi behövde skaffa en del plagg som vi missat att ta med oss. Nordstan är ingen trevlig plats, inte heller en förmiddag en vanlig vardag. Nu var där inget bråk. Ändå försvann Göteborg och dess värme på några sekunder. 

Ett stort gäng kvinnor, draperade i svarta kläder från huvud till fot, bredde ut sig i utrymmena framför oss. Ingen var otrevlig, många var tvärtom snygga och tilldragande – att döma av det ansikte som skymtade fram ut det svarta. De var omgivna av många barn. 

Plötsligt var vi inte längre i Göteborg. Jag blev irriterad och talade om för min fru att de var för många, för slutna mot sig själva och inte en del av vardagen utan helt klart bara ville vara i den egna, avskilda gemenskapen. 

Hon, min fru, svarade ilsket: ”Jag vet vad jag blir irriterad av, alla dessa äldre svenska kvinnor med vadkorta byxor som gör benen fula. Det stör mig.” 

Och jag svarade: ”Jaha, man skulle ju kunna hoppas att de barn och de föräldrar som utsätts för invandrarbarnens mobbning och våld – barn som kan vara framför oss just nu med sina mammor – bara hade sådana bekymmer”. 

Då erkände hon att hon också stördes av att de svartklädda kunde vara så många, för många. 

Jag tror att alla svenskar reagerar på samma sätt. De störs av att en miljö som de vant sig vid plötsligt förvandlas till något annat, en förvandling de inte har kontroll över. Men endast få törs erkänna det, ens för sina närmaste. 

Uppfattningen av vad miljön står för, vad den signalerar, bestäms också av vad som kan hända på samma plats på kvällen. Mycket våld och annan kriminalitet förekommer i Nordstan och dess närhet, vilket följande reportage av Joakim Lamotte från den fjortonde november 2019 visar. Se gärna hela, men främst den misshandlade invandrarens berättelse vid 17, 25. Det har inte blivit bättre, vilket Bulletin från den tredje augusti i år visar. 

Hur länge kan vänligheten och trivseln i Göteborg överleva i denna nya värld? 

Anders Leion