PATRIK ENGELLAU: Personalavdelningar förr och nu

Det händer att jag träffar unga människor som jobbar på personalavdelningar. Ja, det heter förstås inte längre personalavdelning utan HM, Human Resources.

Personalavdelningens jobb var att anställa och avskeda folk allt efter bolagets aktuella behov samt att se till att löner utbetalades enligt en ofta noggrant kontrollerad närvaro på arbetsplatsen. Personalavdelningen satte upp stämpelur där de anställda stämplade in vid ankomst till företaget och stämplade ut när de gick hem vid dagens slut.

HM håller på med något helt annat. Där sysslar man med Human Resources Management. Av en händelse vet jag en del om vad det innebär ty jag filade på HR-avdelningarnas uppdragsbeskrivning innan jag ens visste att det hette Human Resources.

När Pehr Gyllenhammar fyllde femtio hyllades han med en skrift som hette Arbete och Värdighet där jag skrev ett kapital om ”vad ungdomar söker i arbetet” vilket var i varje fall nära nog en önskelista från framtidens arbetskraft om hur de ville ha det på jobbet. När jag nu nästan fyrtio år senare läser texten blir jag imponerad av det vetenskapliga anslaget. Man får intrycket att jag hade baserat mina observationer på en serie omfattande intervjuer. Men några sådana kan jag inte minnas. Vetenskapens rön hade jag hittat under min egen kappa vilket nog inte spelar någon roll.

Så här skrev jag bland annat:

Ungdomarna har ett starkt krav på att bli behandlade som jämlikar av företagen. De ser inte arbetsgivaren som en motsträvig översåte som man måste beväpna sig med lagregler för att tampas med. De ser honom som en jämlike som man behandlar med respekt och som måste visa samma respekt tillbaka… Minst lika viktig som lönen är den attityd varmed ungdomarna bemöts av arbetsgivaren. De väntar sig ett nästan personligt engagemang från företagets sida. I gengäld är de villiga att ställa hela sin entusiasm i företagets tjänst.

Dessutom hävdade jag att ungdomen ville ha frihet och gemenskap. De tyckte sig ha den rätten, sa jag, och det förverkligande av önskemålen som framträder när moderna HR-personer beskriver sina uppgifter är sådant som hur företagets anställda ska kunna ändra sitt schema – om det ens finns något – för att hämta barn på dagis och som hur man ordnar personalmys på fredagseftermiddagen.

Men det som särskilt griper mig är vad jag hade att säga om välfärdssystemet. Det känns som om jag inte avancerat något alls i mitt tänkande under dessa trettiosju år:

Staten är inte längre välfärdsideologins verktyg, utan förhållandet har blivit det omvända: välfärdsideologin har blivit till en legitimation för statsapparatens expansion… Individerna upplever sig alltmer som objekt för omsorgsapparaternas regler och system. Hjälporganen framträder mer och mer som myndigheter. Långsamt inser människorna att de hamnat under en ny överhet, en överhet som genom sin kontroll över statsapparatens alla maktmedel besitter unika möjligheter att driva sin vilja igenom. Individens frihet känns plötsligt hotad.

Hade något sådant kunnat skrivas i en hyllningsbok till någon av dagens statsfjäskande företagsledare?

Patrik Engellau