Opinionstexter skrivna av Det Goda Samhällets skribenter och gästskribenter.
Jag brukar säga att huvudmotsättningen i Sverige står mellan å ena sidan politikerväldet med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra den nettoskattebetalande medelklassen. Den förra kontrahenten är skyldig till Sveriges växande problem, den senare kontrahenten tvingas betala för politikerväldets dumheter samtidigt som politikerväldets lydiga aktivister i media skäller medelklassen för rasister och fascister.
Från och med årsskiftet har Migrationsverket förändrat sina rutiner vad gäller publicerad statistik om migrationen till Sverige. Den har varit ganska komplicerad att förstå sig på tidigare eftersom den redovisar olika typer av beviljade och avslagna ansökningar och uppehållstillstånd i olika instanser. Det skulle vara för invecklat att gå in på statistiken i detalj här, men man kan säga att de största områdena berör asyl, anhörig- och utomeuropeisk arbetskraftsinvandring.
Nyligen diskuterade Pär Ström och Det Goda Samhällets Birgitta Sparf feminism på Youtubekanalen Nu fan räcker det. Det var ett synnerligen intressant inslag, dels för att båda två är vassa och väl insatta debattörer, dels för att den moderna feminismens många ologiska kullerbyttor tydliggjordes så väl i inslaget.
De senaste dagarnas utveckling i Ukrainafrågan är oroväckande. Ryssland har lassat på med ytterligare trupp längs gränsen. Biden skickar nästan tiotusen man till Natoländer nära Ryssland, dock ej till Ukraina. Nancy Pelosi kräver att Biden hjälper till att skydda Ukrainas gränser. Amerikaner i trakterna uppmanas att resa hem.
Carolin Dahlman är en snäll och jättejuste tjej. Hon tycker att vi som har synpunkter på andras klädsel är jättedumma, faktiskt riktiga skolgårdsmobbare.
Då rycker Dahlman ut till de mobbades försvar och skriver en text i Bulletin. Hon tycker att vi ska vara snälla. ”Snälla, var snäll. Lev och låt leva”, liksom. ”Men varför göra narr av andras stil och smak? Det hade varit mer liberalt att titta åt andra hållet.”
Allt fler unga vuxna, som fått neuropsykiatriska diagnoser – sådana som ibland kallas ”bokstavsdiagnoser” i dagligt tal – vill nu få sina diagnoser avskrivna. De känner helt enkelt inte igen sig i dem, visar en enkätundersökning som gjorts av P1 Dokumentär i samarbete med psykiatriansvariga på regionerna.
Att talibanerna plötsligt tog makten i Afghanistan i augusti 2021 blev ett svårt dilemma för Svenska Afghanistankommittén och många andra organisationer som sysslade med bistånd och humanitär aktivism. De biståndspengar som försörjde dem frös plötsligt inne eftersom de krigförande och biståndsfinansierande västländerna inte kunde tåla tanken att hjälpa en terroristregim som just slagit dem i krig.
Flyktingaktivisten Cecilia Uddén på Sveriges Radio är i farten igen och rapporterar om att terrorrörelsen IS stormat ett fängelse i nordöstra Syrien. Detta för att frita fängslade IS-terrorister. Hon säger faktiskt så.
Just nu sitter muslimska fanatiker och gonar sig i Oslo, på de norska skattebetalarnas bekostnad. Men vad är det egentligen talibanerna vill ha av norrmännen och av de inbjudna frihets- och människorättskämpar som ska föra samtal med dem?
Jag vågar påstå att det går att spinna en tragisk historia runt varje enskild individ som utvisas från Sverige. Och då menar jag verkligen varenda en. Det finns i samtliga fall speciella skäl till att just denna person, just denna familj, ska undantas från reglerna.
Jag har tagit en ytlig grundkurs i den svenska ortens gangsterkultur. Först läste jag en bok (Tills alla dör av Diamant Salihu) som jag inte gillade eftersom jag tyckte att författaren var för inställsam mot de unga nidingarna. Men han hade kanske inte kommit dem in på livet om han inte fjäskat lite för mördarglina. Sedan studerade jag texterna till tre slumpvis utvalda rapplåtar. Jag googlade på ”svenska rappare” och utskilde tre stycken på måfå. De kallade sig Dree Low, Yasin och Cuz (bilden). Alla tre verkar vara första generationens svenskfödda somalier från ghettona norr om Stockholm. Jag valde en låt av var och en, Tokken, Canada Goose respektive Försent.
Hur upplysta är vi egentligen? Är vi civiliserade?
Primitiva folk, som inte hade samma kunskap om naturen som vi, brukade samlas i olika ritualer för att frammana regn. Indianerna (se bilden) hade sina regndanser.
Hycklare finns det gott om. Det har det säkert alltid funnits, men idag har hyckleriet gått över alla gränser. Vi såg det explodera under hösten 2015, när stenrika kändisar talade om för oss andra att vi minsann hade råd med den extremt stora invandringsvågen, och sedan dess har hyckleriet blivit mer regel än undantag. Det har rentav blivit något ärofullt. Det finns liksom inget finare än överprivilegierade överklassmänniskor som rynkar pannan av oro över inbillad främlingsfientlighet, klimatet eller någon annan trendig fråga.
För dig som redan är övertygad om att svenskt rättsväsende i enlighet med politiskt korrekta filosofier på det hela taget är riggat till förmån för det välfärdsindustriella komplexets klienter och till nackdel för dess finansiärer – nettoskattebetalarna – så är den här texten inget att besvära sig med. Den är skriven för dig som kanske misstänker att det ligger till på det viset men vill ha mer kött på benen innan du skaffar dig en uppfattning. Detta är ingen fullständig bevisning – hur skulle en sådan se ut? – men kanske ett talande indicium. I varje fall är det juridiskt finlir för nördar. Texten baseras dels på professor Marcus Radetzkis rättsutredning, dels på vad jag själv lyckats tänka ut.
I den förra texten här på sajten visades rörliga diagram på Sveriges demografiska förändring sedan 50 – 60 år tillbaka vad gäller ursprungsländer och geografisk härkomst för män, 15 – 44 år, som är ett mycket brottsaktivt åldersspann. Från att invandringen från 1960-talet till största delen kom från övriga nordiska länder, med Finland i topp, domineras den idag av män med bakgrund i Västasien (vilket i stort sett kan översättas med Mellanöstern). Det är också till medborgare från dessa länder, tillsammans med Afrika, som permanenta uppehållstillstånd regelmässigt har utdelats, då det rör sig om asylrelaterad invandring.
För ungefär fyrtio år sedan genomförde Socialstyrelsen en stor reklamkampanj för förbättringen av Sverige som gick ut på att medborgarna skulle äta 6 – 8 brödskivor om dagen. Att döma av ett stort reportage i Svenska Dagbladet har Magdalena Andersson tänkt sig en likartad strategi inför valet. Hon ska trampa ”gasen i botten” och lägga hundra propositioner i vår vilket blir ungefär en om dagen till midsommar. Jag säger nästan som Runeberg om marketenterskan Lotta Svärd: Och något tålte hon att skrattas åt, men ömkas mer ändå.
Ideologier består av en uppsättning föreställningar som ska vara till ledning framför allt vid beslutsfattande i politiken. Till exempel vill anhängare av socialistiska ideologier i allmänhet lösa problem genom statliga åtgärder medan liberaler ofta föreslår motsatsen, alltså avregleringar och skattesänkningar etc.
I nedanstående rörliga diagram kan vi se hur dramatiskt Sveriges demografi har förändrats sedan 1970. Här gäller det invandrarmän i åldern 15-44 år eftersom den åldersgruppen är mycket brottsaktiv. Diagrammet redovisar både ursprungsländer och geografiska områden samt i antal hur många ur denna grupp från de 15 vanligaste länderna som det finns i Sverige. Det går att pausa vid valfritt årtal för jämförelser.
Ett inslag i P1 Morgon 17 januari ger mig återigen känslan av att sväva mellan mardröm och verklighet, utan att kunna vakna.
Här kan vi höra två representanter för våra statliga skattefinansierade propagandaorgan P1 och P3, i skön förening. Denna gång är det programledaren Henrik Torehammar och Peter Hallén, musikjournalist och programledare på Din gata i P3.
1970 publicerades Albert O. Hirschmans bok Exit, voice and loyalty. Den visade hur dessa begrepp, av vilka de två första, lite klumpigt, kan översättas med Rösta med fötterna – upphäva sin röst – hur de är användbara för att tydliggöra genomgripande val i ett samhälle.
Mitt lunchsällskap sa att det inte är klokt att folk kan försvara Putin som ju är en brutal diktator och tycker att han ska ha rätt att göra vad han vill – även med militärt våld – inom det forna Sovjetunionens territorium, ta över hela Ukraina till exempel.
Visst, svarade jag, men han känner sig trängd och det går att förstå. Han betraktar Sovjetunionens kollaps som en geopolitisk katastrof. Sedan dess har han gång på gång fått försäkringar från USA och Nato att väst inte ska expandera in över det maktvakuum som därmed uppstod.
Är gangsterrappen ett rop på hjälp? Det hävdar Jonna Sima i en ledare i Aftonbladet 17/1.
En gangsterrappare Jonna beundrar har visst lagt ner sin musikkarriär. Det gör Jonna ledsen. Jag förmodar att hon och hennes journalistvänner brukade spela – och kanske till och med dansa till – hans musik på sina middagsbjudningar.
I en osäker värld kan man vara säker på åtminstone en sak. Hanif Bali väcker känslor. Upprörda sådana. Och alldeles särskilt hos etablissemangets nervösa mediemän. Efter att Bali kommit ut med en bok tävlar dessa nu om vem som kan förminska honom mest, med flest godhetssignalerande uttryck och fraser.
Ledarskribenten Erik Helmerson i Dagens Nyheter skrev på trettondagen en väl hopkommen men enligt min mening överdrivet och kanske farligt sangvinisk (betyder sorglös och obekymrad) text om stöket på bibliotek. Han säger, ungefär, att två motsatta men allvarligt menade uppfattningar har bott i den svenska debattens själ sedan 43 år tillbaka.
Då och då stöter jag på påståendet att industrialiseringen kom sent till Sverige i mitten av 1800-talet. Det lärs också ut i skolorna. Men stämmer detta?
Med stämningar menar jag i det här fallet i samhället grasserande mentala tillstånd som påverkar stora eller små delar av befolkningen. Min banala tes är att dessa stämningar, som avgör hur folk beter sig och därför hur samhället utvecklas, inte alls behöver vara rationella i bemärkelsen förmögna att identifiera fungerande lösningar. Människor tenderar att då och då fångas av en stormvind som inte alls hjälper dem utan i stället kanske förvärrar deras belägenhet. Det är rimligtvis ett grundproblem för demokratin.
En sommar för drygt tjugu år sedan hade jag haft ett ärende till Ornö. Innan jag tog motorbåten tillbaks gick jag in på krogen som ligger ovanför den vackra Kyrkviken. Det var vackert väder men nästan ändå inga gäster ute på altanen mot vattnet. Det satt ändå en person, en kvinna i yngre medelåldern, vid ett bord. Jag är så gammal att ingen behöver bli besvärad över att jag närmar mig. Vill man är det ofarligt att avfärda mig. Jag gick fram till henne och frågade om jag fick sitta vid hennes bord. Det fick jag.
Jag har gått igenom Arbetsförmedlingens katalog över arbetsmarknadsinsatser från A till Ö för att utröna hur många av dessa som riktar sig specifikt mot invandrare.
Ordet ”invandrare” är sedan några år utbytt mot nyordet ”nyanländ”. Förmodligen för att ”nyanländ” har en mer positiv klang som antyder att samtliga berörda står i startgroparna, redo att fulla av iver göra sitt inträde på arbetsmarknaden efter att vissa utbildnings- och stödinsatser satts in. Vilket också stämmer i många fall. Men långtifrån i alla.
På ett sammanträde den 20 december bestämde Malmös kommunstyrelse att ge hundra tusen svenska skattekronor till det islamiska studieförbundet Ibn Rushd.
Förbundet ska använda skattepengarna för ordna en eid-fest.
Vi håller oss med många klichéartade, slappa och svårförståeliga begrepp, till exempel just ”Sveriges integrationsförmåga”. Vi ojar oss över att den kompetensen är för dålig och ger oss därmed själva ett pisk eftersom undertexten är att det på något sätt är Sveriges, alltså även mitt, fel att många, troligen de flesta, invandrare väljer att inte byta kultur eller åtminstone greja ett jobb som låter dem försörja sig och betala skatt.
