Dagens text föranleder en del självkritik. Jag såg en svaghet i min egen argumentation. Det som uppmärksammade mig på felet var en ledare i Dagens Nyheter där felet var så uppskruvat att det inte kunde missas. Ändå är felet just i den koncentrerade formen gängse uppfattning i Sverige. Så här står det i ledaren:

En aspekt är lätt att glömma. De huvudskyldiga till att desperata människor trycker ihop sig på gummibåtar över iskalla vågor är varken Frankrike, England eller EU. De som orsakar detta lidande sitter i Bagdad, Mogadishu, Kabul och Damaskus. Det är korrupta, inkompetenta, diktatoriska skurkregimer som ställer till sådana helveten i de länder de styr att medborgarna framför att stanna kvar föredrar att sälja allt och riskera livet i bergspass, skogar och främmande vatten. Det är dessa regimer som trycker ut migranter i havet.

Troligen har jag skrivit om ämnet tidigare men det verkar inte ha gjort något intryck så jag försöker igen. Rent allmänt förvånar det mig att filosofer sedan Sokrates så sällan resonerat om sina respektive samhällsordningars inneboende drivkrafter. Sokrates byggde ett helt filosofiskt system över hur olika samhällsordningar var dömda att förändras.

Det är troligen sant att inga nationalekonomer förstår nationalekonomi för om det fanns någon sanning skulle de inte ständigt bråka med varandra vilket de gjort genom århundradena. Det är ingen futtig observation ty det bevisar att nationalekonomin inte är en vetenskap eftersom när det handlar om vetenskap brukar experterna ha ungefär samma åsikter även om de kan ha fel. Till exempel var det en allmän uppfattning bland astronomer för ett halvt årtusende sedan att solen snurrade kring jorden medan det nu är en allmän uppfattning bland astronomer att motsatsen gäller. Med mitt sätt att se är astronomi därför närmare något vetenskapligt än vad nationalekonomi är.

I The Wall Street Journal läser jag en artikel där en kinesisk men USA-vänlig mamma jämför sonens erfarenheter av skolgång i Kina respektive USA. Berättelsen är precis den du tror och därför ska jag återge den för att samla glödande kol på ditt huvud ty den amerikanska sjukdomen är likadan som den svenska. Den stora skillnaden är att USA är ett systemviktigt land för mänsklighetens framtid medan Sverige bara är en inbilsk och självbelåten mopsliknande nation som kan gå under utan långsiktigt besvärande effekter för andra samhällen.

I min ekokammare som jag inbillar mig omfattar mer än halva befolkningen, i varje fall hälften av männen, så råder ett antal gemensamma föreställningar om svenska strul, det vill säga sådant som politiker kallar ”utmaningar”. Alla i min krets verkar identifiera samma typer av strul, till exempel invandringen, skolan, brottsligheten, sjukvårdsköer, polisens kraftlöshet och så vidare. En annan samfälld uppfattning är misstron mot politiker och politiska partier. Ytterligare en närliggande åsikt som förenar oss är att vi inte tror att någon tänkbar partikombination skulle kunna förväntas reda ut det samlade strulet.

För en tid sedan träffade jag en dam som stämde mig på så gott humör att jag nästan brast ut i ett föredrag om varför Karl Marx hade fel, men i sista stund tog mitt goda omdöme överhanden och jag höll tyst. Så nu tänkte jag i stället trötta dig med denna exposé.

Marinhistorikern Northcote Parkinson (bilden; 1909 – 1993) blev världsberömd sedan han troligen år 1955 – uppgifterna varierar – presenterade sin första lag om byråkratin i en artikel i The Economist. Lagen var självklar och därför enkel att begripa, förenlig med de flesta människors spontana uppfattning om byråkratier och dessutom roligt beskriven. Lagen var ödesbestämd att bli en succé.

Leif ”Vad fan får jag för pengarna?” Östling har startat Kommissionen för skattenytta som ska vara ”en oberoende granskning av effektiviteten i hanteringen av våra gemensamma skatteresurser”. Det är bara att applådera. Om fler hade samma medborgerliga instinkter som Östling så skulle hoppet om Sveriges framtid kunna återskapas.

Enligt min för varje år alltmer luttrade erfarenhet är problemet lurigare än man tror. Till exempel skriver Östling så här: