BIRGITTA SPARF: Vid vilken ålder bör man tystna?

Väldigt många har, med all rätt, i skarpa ordalag kritiserat Guillous exempellösa angrepp på Sofie Löwenmark och stiftelsen Doku efter hennes senaste avslöjande om de islamistiska attackerna mot den svenska socialtjänsten.

Guillous nedlåtande syn på människor av en annan lägre klass än den han själv anser sig tillhöra är välkänd. Inte minst sedan han nyligen ondgjorde sig över att han numera tvingas stå ut med att möta vulgära och nyrika inflyttare till stadsdelen på ärevördiga Östermalmshallen.

Vad Guillou tycks ha missat är att sann och verklig överklass aldrig är nedlåtande mot de som anses stå lägre i ställning, klass och börd. Det är tvärtom ett tecken på exceptionellt dålig stil att se ned på andra människor och att inte alltid uppträda artigt, vänligt och belevat mot alla.

Jag hoppas att mina läsare förstår att detta inte är en försvarsskrift för Guillou. Däremot har jag noterat en intressant trend i den berättigade kritikstormen mot honom.

Många, men inte alla, som kritiserar Guillou för hans krönika om Löwenmark bemöter honom delvis i sak men riktar främst in sig på hans ålder.

För dem verkar Guillous främsta förbrytelse vara att han haft den dåliga smaken att fylla 78 år.

Därför borde han sannerligen ha vett att hålla tyst. Eftersom han genom detta smaklösa tilltag blivit både ”gammal”, ”gaggig”, ”senil”, ”passé” och en ”föredetting”. För att bara nämna några av de epitet jag sett.

Går den magiska gränsen för rätten att yttra sig vid fyllda 70? I så fall får jag lägga på ett extra kol och skriva för allt vad tygen håller de närmsta tre åren, innan jag också förklaras vara gaggig och passé.

Min egen erfarenhet är att resan mot ett större lugn och en förmåga att sortera ut vad som verkligen är väsentligt i tillvaron påbörjas någon gång efter 60-årsdagen. Men det kan ju inte de unga veta, det visste inte heller jag förrän jag nådde dit.

Isobel Hadley-Kamptz skriver förtjänstfullt i DN:

”Som så ofta när Guillou skriver om kvinnor är tonfallet förminskande, med närmast surrealistiska formuleringar om Löwenmark som ‘denna något eventuella skribent’.”

Tyvärr har hon förlorat en stor del av sitt krut, åtminstone i mina ögon, när hon i början av sin text själv använder samma förminskande tonfall, rörande hans ålder:

”Såja, såja, vill man säga, och avleda med en fråga om sjukhusspionen, eller något annat spännande som farbror höll på med förr i tiden.”

Som sagt, Guillou har än en gång skrivit en rent vidrig krönika som är kvinnohatande, konspiratorisk och islamistkramande, baserad på salongskommunistiska idéer. En praktik han ägnat sig åt under väldigt många år.

Men är det detta faktum eller hans höga ålder som gjort att han för längesedan förlorat all sin relevans och trovärdighet? Eller vid exakt vilken ålder bör man tystna?

Birgitta Sparf