PATRIK ENGELLAU: Utbildning

Statsministern verkar ha bestämt att höstens val till stor del ska handla om skolan. Hon räknar med att nå framgångar genom att driva en ”offensiv” mot ”marknadsskolan” och att ”ta tillbaka den demokratiska kontrollen”. Ansatsen kan säkert tilltala sådana som blir avundsjuka på nyrika kapitalister – vem blir inte det? – men den är irrelevant för den som är intresserad av att skolan blir bättre. Förklaringen till att några blivit rika på sina skolor är ju i allmänhet att de lyckats få många elever för att elevernas föräldrar föreställer sig att resultatet blir bra just i de skolorna. Jo, jag vet, det kan delvis bero på glädjebetyg och på att bara helsvenska elever släppts in.

Falska betyg anser nästan alla vara ett otyg. Ändå har det i alla länder och alla tider som jag vet något om alltid funnits skolor som varit kända för att godkänna även elever med undermåliga kunskaper. Alla som gick i gymnasiet i Stockholm på 60-talet visste precis vad dessa skolor hette.

Men är det fel om alla elever i klassen förstår språket så väl att de kan ta till sig vad läraren säger och kanske rentav kan klara skriftliga prov? Här verkar det finnas tre olika synsätt i Sverige: statsministerns, moderatledarens och mitt. Vad moderatledaren anser framgår – i någon mån i alla fall ty man förstår inte allt – av en debattartikel i Dagens Nyheter den 18 februari som han skrivit tillsammans med partiets utbildningspolitiske talesperson.

En grundfråga är vad samhället ska ha utbildning till. Svaret är nog att utbildningen i normalfallet gör medborgaren nyttigare för sig själv (vilket till viss del kan mätas i förväntad lön) och för det övriga samhället om han proppas i så mycket användbar kunskap som han förmår ta emot. Men den som accepterar denna i mitt tycke rimliga uppfattning upptäcker snart att han bjudit Satan på bal ty alla människor har inte samma förmåga att proppa i sig nyttiga kunskaper. Om alla elever ska arbeta på toppen av sin personliga kapacitet blir resultaten därför helt olika. Därmed har vårt samhälle fått ett problem eftersom vi har svårt att leva med olikheter om de så är instiftade av Gud.

Den främsta företrädaren för denna motvilja bland de politiska partierna är socialdemokraterna. Det är därför socialdemokraterna kallas statsbärande trots att de bara har omkring trettio procent av rösterna. De är ändå dominerande i kraft av sin ideologiska överlägsenhet vilket egentligen inte betyder något annat än att de övriga partierna underkastar sig. När statsministern bestämmer att skolan ska vara en betydelsefull valfråga accepterar moderaterna den dagordningen och vässar sin skolpolitiska argumentation.

Vad det kokar ned till är att socialdemokraterna med emotionell urkraft fastslagit att all olikhet är av ondo och att skolpolitikens mål ska vara jämlikhet och integration. Alternativet är segregation vilket av socialdemokraterna definierats som yttersta gemenhet. De övriga, av det socialdemokratiska tänkandet dominerade partierna, håller med – inte för att de tänkt igenom det hela utan för att de är intellektuellt koloniserade.

Själv kan jag inte förstå hur ett samhälle skulle kunna undvika ett mått av mild och välsinnad segregering om det ska utnyttja alla mänskliga krafter som ett generöst öde försett det med. Ja, det går att tvinga stjärnkocken Myllymäki att jobba som receptionist men vad är det för mening med det? Samhället blir blidare, godare och mer tillmötesgående om folk tillåts vara sig själva även om dess medlemmar därmed skiljs från varandra ekonomiskt och statusmässigt. Eller rättare sagt: så blir det i alla fall och vi trivs bäst om vi utnyttjar fördelarna och tar det med jämnmod.

Så resonerar inte socialdemokraterna vilket vi inte heller väntar oss att de ska göra (vilket är underligt för så resonerade de på 1930-talet när de nått sin högsta intellektuella förmåga, det är bara att läsa Per Albin Hanssons folkhemstal så inser man det). Men så resonerar inte heller moderaterna vilket bevisar att de fortfarande mest består av lydhjärnor. Till exempel upprörs de över att ”14 procent går ut nian utan behörighet till gymnasiet”. Är det ett mål att gymnasiet ska vara så enkelt att alla kan gå där? Ska alla sedan kunna bli doktorer i teoretisk fysik? Ett annat problem, menar moderaterna, är att ”pojkar och unga med diagnoser far illa av… tidigt ställda krav på analytisk förmåga”. Ska man senarelägga kraven på analytisk förmåga? Ska flickorna fortsätta ett tag till med pärlplattor?

Jag är kanske orättvis mot moderaterna men de går som katter kring het gröt. De kanske menar något, men de törs inte säga det. De vill ”öka likvärdigheten” i skolan genom att införa ”ett gemensamt kommunalt kösystem”. Vad är likvärdighet i detta fall annat än ett politiskt korrekt ord? Vad är ett gemensamt kommunalt kösystem? En rikskö för alla skolor?

Det skulle räcka med att moderaterna införde ”betygsgrundande nationella prov” (vilket de också föreslår) och sedan offentliggjorde de olika skolornas genomsnittsresultat på internet och därefter lät elever söka sig skolplats på basis av sina egna certifierade betyg.

Patrik Engellau