ANDERS LEION: Vem vinner valet i höst? 

I senaste Sifo tappade S något jämfört med mätningen under januari, trots det rekordhöga förtroendet för Magdalena Andersson och trots det mycket osäkra utrikespolitiska läget. Utrikes oro leder regelmässigt till höjda värden för sittande regering. (Se min krönika från januari. Den återger hur den ryska invasionen av Tjeckoslovakien år 1968 räddade den socialdemokratiska regeringen från en väntad förlust i valet månaden därefter). 

För att besvara rubrikens fråga måste man försöka föreställa sig händelseutvecklingen här hemma och utanför rikets gränser under tiden fram till valet i höst. Inte bara säkerhetspolitik utan också pandemins utveckling kommer att ha betydelse. Blir smittläget och sjukdomstalen återigen förvärrade skulle det, och den oro det skulle skapa, gynna regeringen. 

Hur skall man kunna förstå att S tappar röster samtidigt som hoten från Ryssland och pandemin fortfarande är påtagliga och är faktorer som alltid gynnar sittande regering – samtidigt som förtroendet för partiledaren och regeringschefen också är rekordhögt? Annat verkar dock i motsatt riktning: 

  • El- och drivmedelspriserna som blivit rekordhöga som följd av en irrationell politik 
  • Fortsatt hög, våldsam kriminalitet  
  • Allt mer öppen kritik av invandringen – tabut har spräckts 
  • Allt större trötthet och förakt riktat mot romantikerna och deras idéer. Också biståndet håller på att förlora sin oberörbarhet. Bara  
    SD vågar i någon mån se hur biståndet faktiskt fungerar.  

Vad som väger tyngst i den negativa vågskålen är svårt att säga. Jag tror det är den framtvingade omställningen för att, som man påstår, skydda klimatet. Dels framstår de svenska insatserna som obetydliga som en följd av vår försvinnande lilla andel av utsläppen i världen, dels sprider sig vetskapen om att vi tack vare den växande skogen tar hand om det mesta av koldioxiden. Samtidigt ser man regeringens och de flesta partiernas likgiltighet inför de kostnader som drabbar befolkningen utanför storstäderna. Här i Sverige följer man den politik som den franska regeringen framtvingade och som ledde till de gula västarnas uppror, dvs fartbegränsningar och höjda drivmedelspriser.  

Dessutom framstår politiken som irrationell och driven mer av religiösa föreställningar än av välövervägda, sakliga skäl. Vindsnurrorna dödar örnar, andra fåglar och fladdermöss, de dödar mängder av insekter och ingen av alla dem som drabbas av snurrornas buller och nedskräpning av synfälten och åtföljande fallande fastighetspriser vill ha dem.  

Vindkraftverken till havs har inte så många nackdelar – men de behåller de väsentliga. De avger flera gånger mer CO2 under sin livslängd än kärnkraftverken, de kräver underhåll under besvärliga förhållanden, de slits fortare ner än sina motsvarigheter till lands – eftersom vindarna är starkare – och de har kanske bara en tredjedel eller fjärdedel av kärnkraftverkens livslängd. Rivandet, byggandet och underhållet av dem kräver alltså mycket stora, ofta för miljön viktiga resurser. En del av dessa resurser utvinns under omänskliga förhållanden i andra länder, till mycket stora skador på dessa länders miljö. Sannolikt leder de av vindsnurrorna skapade vibrationerna under vattnet också till skador på fiskbestånden. 

Utöver alla dessa nackdelar tillkommer den väsentligaste invändningen mot all vindkraft. Den har nu kommit att ha så stor andel av elförsörjningen att hela elsystemet blivit instabilt, vilket kan framtvinga roterande, regionala nedstängningar och i värsta fall systemets kollaps. Denna situation har åstadkommits till mycket stora kostnader och fått till följd att det en gång existerande, billiga och tillförlitliga system som landet då åtnjöt monterats ned och ersatts av ett mycket sämre. Höstens och vinterns höga elpriser är bara en första försmak av vad som kommer. 

Det allra viktigaste: folk ogillar vindkraftverken, oavsett var de står, medan befolkningen på de orter som haft kärnkraftverk i tiotals år tycker om dem. Var står vindkraftverken? De står på landsbygden. Energipolitiken är alltså ytterligare ett sätt att missgynna landsbygdsbefolkningen.  

De enda som vill ha vindkraft är de som inte själva berörs och samtidigt av ideologiska, närmast religiösa skäl är emot kärnkraften. I främsta ledet, mest övertygade och mest högljudda, står miljöpartisterna. De blir allt ensammare. 

Socialdemokraterna och deras regeringar har låtit miljöpartisterna styra sig. Det har lett till en förvriden energipolitik liksom till en förödande invandringspolitik. Vinsten? Den har socialdemokratin fått. Den har kunnat behålla regeringsmakten några år till.  

Nå, vad avgör då höstens val? 

Om det inte råder krig eller ett krigsliknande tillstånd mellan Ryssland och Ukraina och om pandemin inte har fått nytt liv kommer socialdemokratin att förlora valet. 

El- och drivmedelspriserna kommer sannolikt att förbli höga, skjutningarna fortsätta och alltfler uppgifter kommer att visa på invandringens fortsatta kostnader av olika slag – inte bara den ökade kriminaliteten utan också pressen mot sjukvården, skolan och pensionssystemet. Motståndet mot vindkraftverken kommer att fortsätta och tillta. Kanske kommer elsystemet att drabbas av ett sammanbrott. (Törs du, se detta! /En del av argumenten ovan är hämtade från denna video/).  

Visserligen är den socialdemokratiska regeringen villig att gå över alla gränser för att behålla makten, också att gå över lik, som Leif GW Persson påpekat, men det är att annat läge nu än när Laila Freivalds var justitieminister. Och Leif GW Persson har sagt sig vilja påminna om saken närmare valet. 

Anders Leion