PATRIK ENGELLAU: Framtidsföreställningar

En av mina teoretiska käpphästar är att anslagsfinansierade, offentliga, omsättningsmaximerande organisationer sprider sorg och veklagan medan vinstmaximerande organisationer, i huvudsak privata företag, skapar fröjd och glädje.

Denna käpphäst är inte, som man skulle kunna tro, konstruerad av löst tyckande utan av solida observationer av verkligheten.

Omsättningsmaximerande organisationerna vill varje år ha förhöjda anslag just eftersom de är omsättningsmaximerande. För att få större budget måste de övertyga politiker om att politikernas pengar gör mest nytta i just den organisationen. Politikers drivkraft, särskilt i en välfärdsstat, är att minimera det totala lidandet i nationen. Pengarna bör därför skickas dit där det lids mest i syfte att få bästa möjliga effekt mätt i minskat lidande per anslagskrona. Organisationerna är fullt på det klara med dessa grundläggande existensvillkor och gör därför ett stort nummer av hur mycket elände det har fallit på deras lott att avhjälpa och hur mycket detta elände har vuxit sedan förra året.

Man anar lätt vilka stämningar som kommer att förhärska i ett samhälle som domineras av anslagsfinansierade, offentliga, omsättningsmaximerande organisationer, särskilt om dessa per styck har något dussin kommunikationsexperter och pressekreterare med uppgift att sprida kunskap om sitt eländes omfattning bland befolkningen i allmänhet. I samhällsmedlemmarnas ögon framstår då jordelivet i sanning som en jämmerdal.

För vinstmaximerande privata företag råder motsatta levnadsbetingelser. Har du någonsin gått in i en butik för att köpa exempelvis en skjorta och mötts av upprörande budskap om världssvälten? Tror du att det är Philip Morris själv som kommit på att det ska vara bilder av cancertumörer på cigarettpaketen? Har du hört din ICA-handlare klaga över det helvete han har med sin tjuvaktiga personal? I stället låter företagen underbar musik ljuda i lokalerna för att göra kunderna vänligt stämda och mer spendersamma. Bilhandlarna försöker inte sälja elbilar med argument om hur räckvidden påverkas av vinterkylan utan med påpekanden om hur suveränt elmotorn accelererar. Du blir upprymd vid tanken på att du faktiskt kan köpa en bil som påminner om en Formel 1-maskin i accet.

Av dessa observationer har jag dragit slutsatsen att humöret måste vara bättre i samhällen som domineras av privata företag än i nationer som genomsyras av myndighetstänkande. Och om myndigheterna gradvis växer på de privata företagens bekostnad så kommer det allmänna lynnet över tiden att försämras.

Att samhällsandan således till viss del är en funktion av samhällets organisation verkar alltså uppenbart. Ibland undrar jag om inte detta kan vara förklaringen till ett annat fenomen som jag också tror att jag iakttagit, nämligen science fiction-genrens successiva förändring sedan andra världskriget. Med science fiction menar jag inte bara framtidsföreställningar i litterär form utan även andra slags förutsägelser med eller utan vetenskapliga pretentioner. Alla framtidsföreställningar är faktiskt ett slags science fiction, även Assessment Report 6 Climate Change 2021 från IPCC.

Vad jag nu tänker påstå är jag inte lika säker på som ovanstående distinktioner mellan olika slags organisationer men jag tror att den science fiction som åstadkoms på 1950-talet på det hela taget var glad och hoppfull – typ att i framtiden kommer alla hushåll att ha en helikopter i stället för en bil och en robotbetjänt i stället för en städerska från Filippinerna (eller Tyskland, som det var då). Framtidsbilderna var projektioner av den allmänna tidsandan som under rekordåren fram till ungefär 1970 var övervägande positiv för att inte säga euforisk. Varför skulle inte framtiden vara god när nutiden så generöst visar sig vara det?

På motsvarande sätt fast tvärtom sitter världen numera fast i en dysforisk uppfattning om framtiden. Inget är lovande. Är det inte ösapösa så är det hörpasnörpa. Tekniken lovar inte längre bekvämlighet utan arbetslöshet. Frågan är om någon tidsålder varit så dystopisk som vår när hela världen föreställer sig framtiden i form av ett gigantiskt ragnarök på grund av att atmosfären fylls av den substans som får växterna att frodas och blomstra, nämligen koldioxid.

Varur denna moderna svartsyn växer är oklart. Vadå oklart? säger du med uppbragd stämma. Det är inget oklart, det är vetenskap! OK, svarar jag. Jag har ingen lust att gräla om det just nu. Men jag tror inte att det handlar så mycket om vetenskap som om tidsanda. Tidsandan kan numera bara ta in elände liksom den förut bara lät sig styras av glada budskap. Folk väljer vad de ska tro om framtiden även om de inte vill erkänna att deras föreställningar är resultatet av en viljeakt utan föredrar att undandra sig ansvaret för sina tyckanden och hellre skyller på någon utomstående auktoritet, tidigare kanske Gud, numera kanske vetenskapen.

Vi vet ingenting om framtiden. Våra föreställningar om det kommande är projektioner av vårt inre känsloläge. Min försöksvisa hypotes är alltså att vår tids svårmod i grunden beror på att de eländesmånglande byråkratierna i vårt samhälle sedan ett halvt sekel trängt undan den glädjespridande privata företagsamheten, särskilt det vänliga småföretagandet.

Teorin är kanske inte fullt så knäpp som man kan tro. Att människans mentalitet i grunden bestäms av hennes sociala existens eller livsvillkor är en grundläggande och enligt min mening rätt plausibel trossats inom den marxska sociologin. Så här beskrevs teoremet av den kände franske kommunistledaren Henri Lefebvre. Det är krångligt uttryckt men man förstår vad han menar:

Den sociala praxis i givna samhällsstrukturer och produktionssätt producerar föreställningar.

Hitta gärna på någon bättre förklaring till hur människan formar sina uppfattningar. Ett välkänt alternativ är filosofen Hegels idé om en ”Världsande” som ingav människorna sådana tänkesätt att de förverkligade Världsandens ambitioner med mänskligheten.

Patrik Engellau