BITTE ASSARMO: Dags för Jan Guillou att dra sig tillbaka?

Jan Guillou är i farten igen. Denna gång är det inte för att beskriva hur fina och belevade han och hans Östermalmsgrannar är, utan för att påpeka hur förkastligt det är av journalister att granska våldsbejakande islamism. Och det är specifikt Sofie Löwenmark, från Stiftelsen Doku, som dras i smutsen av den upphöjde överklasskommunisten.

Sofie Löwenmark har varit krönikör för flera dagstidningar och har bland annat granskat Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, en granskning som avslöjade att myndigheten bland annat finansierade våldsbejakande extremism. För den granskningen vann hon Pennskaftspriset 2018.

Förra året kunde hon också avslöja att en journalist på Eko-redaktionen på Sveriges Radio hade en relation med islamisten Raad al-Duhan, som klassats som en säkerhetsrisk av Säpo. Journalisten gjorde också en lång intervju med säkerhetsrisken, där hon vinklade reportaget mot Säpo och till förmån för sin kärleksvän.

Det är naturligtvis detta som väcker den grötmyndige Guillous oheliga vrede. Han har ju länge visat sig högst tolerant mot våldsbejakande islamism – det är sannolikt bara Göran Greider som stundom lyckats överträffa honom i beskäftigt försvar av ondskefulla terrorhandlingar – och han när också ett långsint och gränslöst hat mot säkerhetspolisen. Att det då kommer sådana här avslöjanden, dessutom från någon som inte ens är 40-talist, måste ju kännas riktigt kymigt.

Alltså tar han sig för att försöka karaktärsmörda Sofie Löwenmark på det enda sätt hans intellekt förmår, nämligen genom att försöka förminska henne till noll och intet. Men hans försök faller platt. Guillou behärskar faktiskt inte ens de klassiska härskarteknikerna särskilt väl, texten andas mest en pinsam kombination av finnig fjortis och långsint surgubbe och säger mer om Guillou själv än om Sofie Löwenmark eller Stiftelsen Doku.

I decennier har Guillou jobbat och lobbat för att normalisera islamismen och förlöjliga alla som varnat för den – och för varje år som går betyder hans ord allt mindre i det allmännas ögon. Det är klart att det tar hårt på ett ego så uppblåst som hans. I slutänden blir hans utfall mot Löwenmark och Doku så pinsamt att man inte kan låta bli att känna medlidande med honom. Det känns som om det han behöver är en snuttefilt, en kopp varm choklad och någon som blåser på såret.

Landets redaktörer borde ta sig en ordentlig funderare på om de verkligen ska låta Jan Guillou fortsätta skämma ut sig så här på opinionssidorna. Kanske är det dags att han drar sig tillbaka från de stora medieplattformarna en gång för alla. För hans egen skull, alltså. Annars kanske chocken blir för stor för honom den dag han vaknar upp och inser att han är hopplöst ute och att hans penna inte alls är vass utan helt utan udd.

Han behöver inte oroa sig för hur han ska sysselsätta sig framöver. Det finns gott om både parkbänkar och duvor på Östermalm.

Bitte Assarmo