BIRGITTA SPARF: Vems namn är värt mest?

”Näthatshjälpen” drivs av organisationen Make Equal och är finansierad av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor. Make Equal arbetar främst med att lista alla situationer där man som ”rasifierad” kan känna sig kränkt, så att inget tillfälle till offerskap ska gå ens näsa förbi.

Här är ett exempel från deras lista:

”När en svensk person som rasifieras som icke-vit får frågan vart dem kommer ifrån eller får sitt namn feluttalat.”

Här blir jag direkt, som svensk person, kränkt av att en svensk myndighet inte ens kan uttrycka sig på korrekt svenska. Nåväl.

Man får alltså inte fråga varifrån en person kommer. Gör man det är man mikroaggressiv. Då har jag blivit utsatt för denna subtila form av aggression massor av gånger, utan att bli det minsta kränkt. Förmodligen för att jag inte varit tillräckligt upplyst om att sådant får man absolut inte fråga om i Sverige numera.

Vilket, sagt inom parentes, är en sanning med modifikation. Som när folk frågat om jag kommer från Västerås. Vilket är rent otroligt förnedrande, när man som jag kommer från Leksand. Jag upprörs i min Dalasjäl och blir megakränkt!

Men detta ska främst handla om namn. Att få mitt namn både felstavat och uttalat fel har varit vardag på jobbet i mer än 20 års tid.

Birgitta tycks vara fullkomligt okänt för flertalet från Mellanöstern och Afrika. När både för- och efternamn är obegripliga kan mitt namn bli till i princip vad som helst.

Ibland kan någon, för enkelhetens skull, bara skriva ner lite random bokstäver plockade från mitt namn och hoppas på det bästa. Som den som skrev ”Birgta Sprf” på en ansökan om socialbidrag.

Blev jag kränkt? Absolut inte! Tvärtom fann jag det ganska rörande att klienten, som kom från Syrien, hade bemödat sig om att få med ett ”f” i slutet av mitt efternamn. Vilket är mer än vad många svenskfödda lyckas med som istället klämmer dit ett ”v”.

Den som skrev detta var både läs- och skrivkunnig, det var bara mitt namn som var obegripligt. Det har jag absolut full förståelse för.

Men samma förståelse för att namn kan vara krångliga att stava och uttala gäller inte alltid i omvänd riktning. Adam Cwejman skrev en krönika om detta i GP 160914 med rubriken ”Är ett felaktigt uttalat namn tecken på rasism?”. Ett exempel ur hans text:

”Journalisten Amat Levin beskrev i antologin ”Rasismen i Sverige” (Natur och kultur 2014) hur han fick sitt namn felstavat i tidningen Journalisten. Slutsatsen han drog var att det innebar att han: ”inte räknas som en fullblodig medlem av mediebranschen”. Han var när han skrev texten chefredaktör på Nöjesguiden.”

Detta med namn och deras uttal tycks alltså vara ett mycket känsligt kapitel för vissa.

Kamala Harris, vicepresident i USA, är ständigt kränkt. Vilket kanske inte är så konstigt. Hon vill själv presenteras som svart, och på svenska Wikipedia beskrivs hon som ”den första afroamerikanska vicepresidenten i USA:s historia”.

Hennes far kommer från Jamaica och hennes mor från Indien, så så värst mycket afroamerikan kan hon nog inte med den bästa vilja i världen klassificeras som.

Hur som helst. Hon är kränkt för att vissa journalister i USA kallar henne Kamaala och inte Kaamala, vilket är det korrekta. Och absolut, kampen för de svartas rättigheter i USA måste ju någonstans börja. Så varför inte just där.

Allas namn är lika mycket värda och måste både stavas och uttalas absolut korrekt! Enbart så kan vi uppnå fred på jorden!

Birgitta Sparf