PATRIK ENGELLAU: Kan energiomvandlingen medföra en ny rekordårsperiod?

I förrgår skrev jag om den svenska rekordårsperioden 1945 – 1970. Det var då ”den svenska modellen”, som i och för sig hade experimenterats fram före världskriget, tog riktig skruv och gjorde Sverige till ett internationellt föredöme. BNP-tillväxten var imponerande med i genomsnitt fem procent om året under hela kvartsseklet. Hur kunde det gå till?

Min tes är att Sverige byggdes om efter en ny, modern livsstil (som jag i andra sammanhang kallat ”PV, TV och WC” efter tidens statussymboler). Nya bostäder med alla bekvämligheter som just vattentoalett, rinnande varmt och kallt vatten, bad eller dusch, egen bil, resor till tidigare okända exotiska resmål med eller utan grisfest, gratis tandvård för alla, nylonstrumpor, kort sagt slut på fattigdom och trångboddhet. En livsstil som tidigare varit reserverad för ett tunt övre skikt bland medborgarna blev nu tillgänglig för praktiskt taget var och en. För att lyckas med denna omvandling krävdes att hela Sverige byggdes om. Praktiskt taget allt byttes ut på tjugofem år. Det var i sanning en rekordårsperiod: alla blev rikare och fick det bättre, alla fick gå i skolan och lära sig viktiga saker och arbetslöshet var ett ord som inte längre tycktes behövas.

Samma år som jag publicerade den bok ur vilken jag plockat texten från i förrgår, 1996, tillträdde Göran Persson som statsminister. I sitt trontal förklarade han att han skulle åstadkomma en ny rekordårsperiod (fast han använde inte uttrycket och hade troligen inte snott idén från min bok) med andra förtecken. Perioden skulle hålla på i fyrtio år och leda till en total omvandling om Sverige. Sverige skulle bli ett ekologiskt hållbart land. Själva ombyggnaden av den svenska produktionsapparaten och omställningen till en miljövänlig livsstil skulle säkra sysselsättningen under överskådlig tid.

Statsminister Persson tycktes snart ha tappat lusten för sitt storslagna gröna projekt. Tiden var sannolikt inte mogen. Men nu, ett kvartssekel senare, har den gröna omvandlingen efter Parisavtalet och otaliga internationella konferenser med ledande politiker och internationella direktörer i egna jetplan blivit tillräckligt mogen för att faktiskt lanseras. De första resultaten uppenbarade sig förra året när el- och bränsle priserna mångdubblades och en helt ny begreppsvärld presenterades för svenska folket där det ingick tidigare okända företeelser som balanskraft, reduktionsplikt och roterande nedsläckning.

Kan det bli nya rekordår av en grön omställning? Teoretiskt har jag ältat denna fråga sedan jag vid slutet av 1970-talet arbetade på dåvarande Sekretariatet för Framtidsstudier. Ett antal erkänt skarpa hjärnor sysslade där med en plan för hur kärnkraft och andra olämpliga energikällor skulle ersättas med sol och vind. Hjärnorna förklarade för mig att det hela skulle bli en ekonomisk succé eftersom Sverige skulle bli världsledande på modern miljöteknik och exportera över hela världen. Det skulle bli hur många nya jobb som helst i Sverige.

Min magkänsla gjorde motstånd mot de där resonemangen fast jag inte riktigt kunde förklarar varför. Hjärnorna föreslog med uppriktig medkänsla att min trevande opposition nog bara berodde mina liberala fördomar, till exempel att jag inte gillade den starka roll staten nödvändigtvis måste få i det tänkta projektet. Jag har till och från under fyrtio år på nytt ställt mig frågan men inte kommit någonstans förrän bensinpriset ganska nyligen började kosta sjutton kronor litern. Då drabbade mig svaret som ett klubbslag.

Här får du en ledtråd från Dagens Nyheters ledarsida den 14 februari med rubriken Vi fixar inte klimatet utan att förändra hur vi lever. Ledarredaktionen anbefaller tagelskjortor. Tidningen talar om ”bördan för klimatomställningen” och ondgör sig över att politikerna drar folket vid näsan när de låtsas att det inte kommer att kännas när den gröna omställningen kommer oss närmare inpå livet: ”… att lova väljarna en klimatomställning utan livsstilsförändringar är både oansvarigt och vilseledande”. Politikerna får inte subventionera bort prisökningarna utan måste ”hålla fingrarna borta” när ”prismekanismer får effekt och gör varor dyrare för väljarna, så även bensinen”. Folk måste lära sig att det gör ont att rädda världen. Inget pjåsk.

Det som gör att klimatomställningen aldrig kan fungera som rekordåren är att rekordåren alldeles tydligt, vilket var klart från början, ställde en lockande och fantasieggande framtid i utsikt. Rekordåren lovade envar en bättre framtid vilket ivrigt bejakades av svenska folket och gav oss energi att sträva och medverka. Med klimatomställningen är det tvärtom. Den lovar försämrad levnadsstandard, insektsbiffar, sänkt inomhustemperatur och roterade nedsläckningar.

Svenska folket närmade sig rekordåren med samma förväntan som Karl-Oskar och Kristina upplevde när de gick ombord på utvandrarbriggen Charlotta. Idag är förväntningarna annorlunda. En framtid med tiotusentals dånande vindsnurror som hugger halsen av kungsörnar känns lika löftesrik som erbjudandet till de första afrikanerna som år 1619 bereddes plats på slavskeppet The White Lion för en resa till kolonin Virginia. De kunde nog hoppas att överleva men fylldes inte med entusiasm för förkovran och arbete. De drömde inte precis om några rekordår och fick heller inga.

Patrik Engellau