BIRGITTA SPARF: Något om teori och praktik

Tove Lifvendahl tar i en ledare i SvD 220210 upp de islamistiska angreppen på Sverige och den svenska socialtjänsten. Bland annat skriver hon:

”Situationen manar också till att inte vara nog tydlig: Sverige är inte emot islam, eller muslimer. Men alla som vistas och lever här har att följa svensk lag. Och svensk lag är på många punkter oförenlig med de sharialagar som påbjuds i den radikalislamistiska miljön. Vår lag innebär också att de barn som växer upp här garanteras vissa grundläggande rättigheter. Den lagen står över familjens eller trossamfundets önskan. Och om vårdnadshavare inte kan garantera den trygghet barn i Sverige enligt lag har rätt till, kan myndigheterna gripa in.”

Jag har skärskådat detta stycke ur hennes ledare och lagt in egna kommentarer.

”Alla som vistas och lever här har att följa svensk lag.”

Gör då alla detta när det kommer till barns och kvinnors rättigheter? Svar: Nej. Långt därifrån.

”Svensk lag är på många punkter oförenlig med de sharialagar som påbjuds i den radikalislamistiska miljön.”

Gäller sharialagar enbart i radikalislamistiska miljöer?

Svar: Nej. De gäller i muslimska miljöer rent allmänt.

”Vår lag innebär också att de barn som växer upp här garanteras vissa grundläggande rättigheter. Den lagen står över familjens eller trossamfundets önskan.”

Gäller detta alla dessa barn? Svar: Nej.

”Och om vårdnadshavare inte kan garantera den trygghet barn i Sverige enligt lag har rätt till, kan myndigheterna gripa in.”

Sker dessa ingripanden i samtliga fall? Svar: Nej.

Docent Astrid Schlytter vid Stockholms universitet är en av Sveriges främsta experter på hedersproblematik. Så här uttalade hon sig i en artikel i Aftonbladet i maj 2017:

– Vårt antagande är att var tredje elev, flickor som pojkar, som själva är födda utomlands eller som har två utlandsfödda föräldrar lever under hedersrelaterade familjenormer, säger Schlytter.

Vidare från Aftonbladet:

”I Sverige skulle det innebära att nära 240 000 unga lever under hedersförtryck. Då räknas inte de fall in där den unga har en utlandsfödd förälder eller där båda föräldrarna är födda i Sverige. Hedersförtryckta i kristna svenska församlingar eller vuxna ingår inte heller. En bråkdel fångas upp av rättsväsendet.”

Innebär detta att 240 000 unga kommer att bli omhändertagna enligt LVU? Nej, naturligtvis inte. Om en bråkdel fångas upp av rättsväsendet så är andelen som fångas upp av socialtjänsten endast marginellt högre.

Så till det sista påståendet från Lifvendahl:

”Situationen manar också till att inte vara nog tydlig: Sverige är inte emot islam, eller muslimer.”

Detta kan vara en sanning med modifikation. Enligt vår lagstiftning rörande religionsfrihet så stämmer det. Så också enligt vår migrationspolitik som lett fram till att vi har cirka en miljon muslimer i landet idag, i varierande grad aktiva, praktiserande eller rena motståndare till religionen/ideologin.

Men om man med Sverige menar den svenska befolkningen, inberäknat delar av de som flyttat hit från muslimska länder, så är det långt ifrån självklart att vi inte har något emot islam eller muslimer.

Jag kritiserar inte Lifvendahls ledare, den är överlag bra. Vad jag däremot har synpunkter på är det svepande sättet att formulera sig på som är förhärskande inte bara bland många ledarskribenter utan främst bland våra politiker.

Alla som flyttat hit ”har att följa” svensk lag. Vår lag ”garanterar” alla barn grundläggande rättigheter. Våra myndigheter ”kan” gripa in om inte lagen efterföljs. Och så vidare.

Egentligen vet alla att när volymerna av kulturella avvikelser blir för stora så låter alla stolta deklarationer om allas lika rättigheter bra men deras trovärdighet urholkas. De ser väldigt fina ut på papperet, men de gäller tyvärr inte alla i praktiken.

Birgitta Sparf