PATRIK ENGELLAU: Liknelsen om den märkvärdiga kameran

Den här texten skrev jag för mer än 25 år sedan och publicerade i min kanske bästa bok Berättelsen om jobben, ett totalt negligerat verk. Texten försöker förklara de svenska ekonomiska rekordåren, det gyllne kvartsseklet 1945 – 1970. Förklaringen är att Sverige entusiastiskt byggde om allting. När det var klart sjönk tillväxten och ekonomin stagnerade vilket – felaktigt då enligt min teori – skylldes på 70-talets oljeprishöjningar från OPEC. Detta skriver jag om idag.

Tankefiguren är alltså att om man bygger om ett helt land så blir fart och kläm och högkonjunktur i ekonomin i ett kvarts sekel. På något vis kom statsminister Göran Persson också på det där. I ett linjetal vid tillträdet 1996 förklarade han att han skulle bilda ett ”grönt folkhem”. Sverige skulle byggas om och bli hållbart och i bara farten skulle det bli högkonjunktur. Efter några år glömde han bort det där med det gröna folkhemmet eftersom det inte verkade fungera. Men nu, med den nystartade energiomvandlingen, börjar sådant artikuleras på nytt. Kommer det att fungera bättre den här gången? Det skriver jag om i övermorgon. Då ska jag också förklara varför de gamla rekordårens samhällsomvandling lyckades och varför den moderna energiomvandlingens samhällsexperiment troligen kommer att misslyckas.

En man hade uppfunnit en kamera av så vidunderlig beskaffenhet att den i en enda bild fick med allting som råkade vara för handen i ett samhälle det ögonblick bilden togs. Om man till exempel tog en bild av Sverige fick man med varenda människa, varenda bostad, vartenda företag, varenda produktionsanläggning, varenda bil, varenda väg etc.

Med denna märkvärdiga kamera hade uppfinnaren tagit en bild av Sverige år 1945, sedan en bild tjugofem år senare, år 1970, och så ännu en bild ytterligare tjugofem år senare, år 1995.

Så kom den stora dagen när uppfinnaren/fotografen kunde lägga de tre bilderna bredvid varandra och jämföra. Han gjorde genast en slående iakttagelse. Skillnaden mellan de två första bilderna var ofantlig. Det var knappt något som var sig likt om man bortser från ett antal runstenar och en del gamla hus fläckvis i de stora städernas innerkärnor. I övrigt var allt nytt. Husen var nya och låg på helt andra ställen. Folk hade flyttat till städerna. Vägnätet, som såg ut som ådror på bilderna, var nybyggt. Överallt fanns bilar där det där det tjugofem år tidigare knappt förekommit några transportmedel och då mest cyklar, spårvagnar, trådbussar och till och med hästkärror. Alla fabriker var nya, alla produktionsprocesser var nya. Och det märkvärdigaste av allt var att människorna hade skaffat sig nya vanor. De hade helt enkelt växlat livsstil.

När han så jämförde 1970 års bild med 1995 års bild, också de med tjugofem års inbördes avstånd, fann han att saker och ting var märkvärdigt lika. Visst hade man breddat en del vägar, visst hade en del nya förorter anlagts, visst hade man målat om här och där och dragit in tevekablar, men den grundläggande strukturen var oförändrad. Livsstilen var densamma. Mellan 1945 och 1970 hade människorna omvandlat sin livsstil medan man mellan 1970 och 1995 bara hade bytt upp sig till en senare årsmodell av samma livsstil.

Några dagar efter sin förbluffande upptäckt kom uppfinnaren samman med två goda vänner, den ene statistiker på avdelningen för nationalräkenskaperna på Statistiska Centralbyrån, den andre byråchef på Arbetsmarknadsstyrelsen. Han kunde inte bärga sig utan började genast pladdra om sin spännande iakttagelse.

  • Mycket märkligt, utbrast statistikern när han insåg vidden av uppfinnarens bedrift. Nu ska jag säga dig en sak som kommer att ge dig gåshud. Jag satt just i förra veckan och undersökte den svenska ekonomins genomsnittliga tillväxttakt under just de två tjugofemårsperioder du sysslat med, alltså perioderna 1945 – 1970 och 1971 – 1995.

Uppfinnaren reste sig och flämtade. Ja, ja, skrek han, vad fann du?

  • Jo, under den första tjugofemårsperioden låg tillväxten på 4,7 procent i snitt. Sedan sjönk den, plötsligt och permanent, till ungefär en tredjedel av detta, närmare bestämt 1,7 procent per år.

Uppfinnaren verkade helt bombad av rörelse. Det stämmer alltså, sa han lyckligt med knappt hörbar röst. Min kamera fungerar.

  • Ni ger mig verkligen något att bita i, sa byråchefen som hittills suttit tyst. Jag får myror i huvudet av det ni säger om decennieskiftet kring 1970. Vi på Ams menar också att det hände något då. Tidigare hade den fulla sysselsättningen varit självklar. Men efter 1970 blev den problematisk. Först trodde vi att det berodde på OPEC och oljeprischockerna. Sedan började vi fatta att det var något annat. Jag kommer ihåg vad jag själv skrev i Sysselsättningsutredningen som kom med sitt slutbetänkande 1979. Han citerade ur minnet:

Bakom förslaget ligger utredningens uppfattning att det finns anledning att räkna med ett mycket betydande gap mellan ambitionerna på sysselsättningsområdet och de påfrestningar som den svenska ekonomin i framtiden kommer att utsättas för.

  • Vackert sagt, sa uppfinnaren. Du skriver som en poet.
  • Tror ni att allt detta hänger ihop? undrade statistikern.
  • Självklart, sa uppfinnaren. Men hur? Han bankade sig i pannan. Hur?
  • Ja men det är väl uppenbart, sa byråchefen. Om man har fyra procents tillväxt i tjugofem år får man 100 procent. 100 procent är allt. Då har man byggt om allting. När man bygger om allting behövs all arbetskraft. Men när man byggt färdigt ändrar man inget mer och då sjunker tillväxten. Och när man inte behöver bygga om längre måste man inte jobba så mycket för jobbet är redan gjort och då uppstår arbetslöshet.

Kamraterna satt andlösa inför detta skarpsinne. Fast de gillade inte procenträkningen.

Patrik Engellau