ANDERS LEION: När lösningen blev problemet 

De konservativa lyckades nå sin senaste stora seger över arbetarpartiet i England genom att vinna över labourväljare i utkanterna, samma grupper som gett Brexit-förespråkarna segern dessförinnan.  

Macron, högutbildad, framgångsrik och välbärgad, lyckades vinna presidentvalet med hjälp av städernas väljare med karaktäristika som hans egna. (Hans seger fick den franska vänstern att kollapsa. Det säger något väsentligt om vänstern). 

Men de gula västarna från småorter och glesbygd, bilberoende, höll på att kasta honom över ända genom sina stora, långvariga demonstrationer, från början riktade mot hastighetsbegränsning och höjningar av drivmedelskostnaderna, senare allt mer mot den urbana, härskande klassen.  

I år, inför presidentvalet, är inget parti omedvetet om utkanternas protester. Zemmour, presidentkandidat på yttersta högerkanten, erbjuder varje familj på landsbygden 10 000 euro för varje nyfött barn. (Kan du franska, följ jakten på Zemmour i fransk TV. Det är mycket underhållande). 

SD har blivit de svenska böndernas nya favoritparti, framför Bondeförbundet, deras gamla parti, som döpt om sig till Centern. 

Det har hänt något mycket omvälvande i svensk – och europeisk – politik. Staden var länge framtiden, flykten från landsbygden gick till något löftesrikt, till staden. 

Motorsågen och annan mekanisering minskade brutalt behovet av arbetskraft på landsbygden och samtidigt, eller något senare tömde strukturomvandlingen de små orterna på arbetsmöjligheter. Textil- och annan industri lämnade landet. Denna omvandling ledde till olika problem både för den enskilde och samhället. (AMS uttyddes: Alla måste söderut, istället för Arbetsmarknadsstyrelsen). Ändå sågs utvecklingen länge som löftesrik. Staden, och främst den stora staden, kunde erbjuda så mycket mer, inte bara arbete. Där fanns också utbildningsmöjligheter, nöjen och kultur och en av många önskad anonymitet. 

Situationen har nu förändrats helt. Det är en djupgående förändring som kommer att bli bestående länge, och på djupet påverka politikens förutsättningar. 

Villkoren i utkanterna, på de små orterna och i glesbygden, har fortsatt att försämras. Det är inget nytt. Det nya är att staden inte längre ses som den goda lösningen. Folk vill kunna bo kvar utanför städerna. 

Varför vill de inte in till städerna? Det är tre anledningar till oviljan att flytta in till staden. 

  • Det är för dyrt. Bostadspriserna är en spärr och kostnaderna för vardagen är för stora. 
  • Det är för många invandrare, särskilt i de områden som är ekonomiskt tillgängliga för de från övriga Sverige inflyttade. 
  • Människorna i staden – också svenskarna – är för olika de människor de hade omkring sig på den gamla hemorten. I ställer för enkelt folk med enkelt folks värderingar blir de tvungna att umgås med urbant, världsvant folk. Det är inte roligt. 

Dessa förhållanden har varit kända länge för dem som orkat bry sig. Redan 2014 beskrev den franska geografen Christophe_Guilluy i La France périphérique dessa förhållanden. Bokens undertitel var: Hur man offrar det enkla folket (les classes populaires). Här en presentation av honom på engelska

Motsättningen mellan, enkelt uttryckt, staden och landet är redan avgörande för politiken på olika håll i Europa. Den kommer att bli det också här i Sverige – och här kan den komma att bli särskilt svår. Varför då? 

I alla politiska partier, med ett undantag – och det är inte Centern – har varsomhelstare (urbana, välutbildade, världsvana) makten. Har dessa partier någon gång försökt bry sig om landet har det varit med den gamla frasen: ”Hela landet ska leva” – och sedan har verksamheten rullat på som vanligt.  

Underligt nog har de gamla partierna låtit SD och Mattias Karlsson återigen vara först på bollen. Men den här gången kommer de nog inte låta sig bli så totalt överspelade som när de vägrade se invandringen som ett problem.  

Och vilken skulle då lösningen vara? Den har två sidor: 1. Gör det möjligt att leva på landet och 2. i staden. 

Även om det skulle bli lättare att leva på landet måste ändå många flytta in till staden. Det får inte innebära en påtvingad landsförvisning, förenad med ekonomisk och social stress. 

Anders Leion