ANDERS LEION: En passionerad debatt 

Jag ser regelbundet på finsk, fransk, tysk och italiensk tv. (Jag har Vpn och kan slingra mig förbi stoppet mot icke-inhemska tittare). Jag bryr mig inte om engelsk och amerikansk tv. Jag får ändå ett övermått av anglosaxisk information, eftersom dagens journalister, med undantag för några specialister, inte behärskar annat än engelska. Mest ser jag på finsk och fransk television. 

Det är roligast att se på franska samhällsprogram. Just nu, inför presidentvalet, finns det hur mycket som helst av tal, eldfängda debatter och elaka utfrågningar att se på. Det är spännande och underhållande. 

Jag har ofta undrat över varför jag helst ser på fransk tv. – utan att komma på det uppenbara svaret. I går råkade jag komma på detta inslag på Youtube. Det gav svaret. Det formulerades av Cristophe Barbier. (Bilden. I presentationen av honom saknas uppgiften om att han också spelar teater. Inte heller sägs något om att han är en verbal artist. Det märker nog också den icke-fransktalande som ser på videon från Youtube). 

Här är hans förklaring: ”Den franska politiska romanen eller berättelsen är bland alla världens länder den mest passionerade. 

  • Vem kunde föreställa sig det macronska äventyret? 
  • Vem kunde föreställa sig den 21 april 2002 med Le Pen – Chirac? 
  • Vem kunde föreställa sig affären Griveaux? 

Vi har en politisk tradition som är mycket litterär, liknande en roman av Alexander Dumas, en ibland mörk för att inte säga dyster berättelse. Och ibland blir den en ödesmättad berättelse i höjd med Racines – och ger oss en de Gaulle”.  

(Mot allas förväntan – också Jacques Chiracs, kom Le Pen (fadern) tvåa i första omgången och ställdes alltså mot Chirac i andra, avgörande omgången av presidentvalet 2002. Benjamin Griveaux, politiker i Macrons närhet, tvangs avbryta sin kandidatur till val av borgmästare i Paris efter att en pornografisk film med honom i en huvudroll spridits till allmän kännedom.)  

Så enkelt är det. Den franska politiska debatten är inte bara passionerad. Den är också intellektuellt spännande och välinformerad. Eric Zemmour – vem kunde förresten föreställa sig att han på kort tid skulle skapa ett parti, eller en rörelse med över 100 000 betalande medlemmar? – är extremt kunnig, extremt välorienterad, också om detaljer och formulerar sig skickligt. Det erkänner också hans motståndare. Blir han den som ställs mot Macron i andra omgången av presidentvalet får Macron det svårt. 

Samtidigt är den spännande, intellektuellt högtstående franska politiska debatten något av ett konststycke för sin egen skull.  Fransk politik fungerar inte särskilt väl. Landet är fast i en alltför centraliserad struktur som leder till ständiga gaturevolter mot makten i Paris, som varje gång backar tillräckligt för att få slut på revolten. Sedan börjar allt om igen. 

Den svenska politiska debatten är tråkig och okunnig. Tyvärr kompenseras inte det av att det politiska hantverket skulle hålla någon högre kvalitet. 

Anders Leion