Alltsedan massinvandringen till Sverige började har PK-etablissemanget förkunnat att vi inte får prata om ”vi och dom”. Då dras rasistikortet eftersom det är fult och omänskligt i deras självrättfärdiga värld att skilja mellan människor. Då exkommuniceras du genast ut ur Värdegrundsgemenskapen. Alla har ju lika värde, enligt liturgin.

Jag vill hävda det motsatta: I det offentliga rummet skulle vi sedan länge talat mer om hur människor från olika kulturer och härkomst skiljer sig åt från oss. Av de utomeuropeiska invandrarna tycks judar och östasiater anpassa sig och lyckas bäst medan araber (eller invandrare från Västasien/Mellanöstern) och afrikaner ständigt befinner sig i botten vad gäller förmåga och/eller vilja till integration? Är det inte så överallt i Europa?

Titta gärna här på vilka länder som de mest brottsmisstänkta personerna kommer ifrån vad gäller överrepresentation och kriminalitet. Om ni klickar på länken ikonen nere till vänster får ni fram ett rörligt diagram som visar utvecklingen i vårt land de senaste 50 åren vad gäller gruppen utrikesfödda män 15-44 år. Röd färg är hög brottslighet, gul medel och ljusblå låg, i förhållande till svenskarna. Siffrorna kommer från SCB och Brå (2021:9, tabell B6). Affes statistikblogg har under många år har bearbetat och illustrerat dessa fakta.

Jag har tidigare mer utförligt presenterat detta diagram här på sajten och konstaterade då: I alla större undersökningar som har gjorts om invandrares brottslighet återkommer i stort sett samma mönster. Västasien och Afrika har en hög andel misstänkta, Östasien och västländer har en låg andel, och resten ligger med några undantag någonstans mitt emellan. Med större undersökningar avses de som gjordes av Brå 1996, 2005, 2021 samt DGS 2019.

1970 finns det inte några ”röda länder” med bland de 20 främsta invandrarländerna. 2020 dominerar de stort med Syrien och Irak i topp. Afghanistan, Somalia, Etiopien/Eritrea och Iran är andra framträdande ”röda länder”. Det är också en fråga kopplad till ett muslimskt intåg till Sverige eftersom de flesta av de högst brottsbelastade länderna har islam som dominerande, eller allenarådande religion. De invandrare som har hög misstanke om brottslighet kommer ofta som asylsökande och får förr eller senare permanenta uppehållstillstånd och rätt att förenas med sina närmaste anhöriga här.

Hur brottsmisstankarna är fördelade korresponderar väl mot graden av självförsörjning för olika invandrargrupper. Förutom högre kriminalitet visar också forskning att bara en dryg tredjedel av dem i arbetsför ålder som kommer från Mellanöstern och Afrika klarar en självförsörjningsgrad på 12 600 kr netto per månad (OECD:s definition av den relativa fattigdomsgränsen), och då är även subventionerade jobb inräknade. De som är födda Östasien (Kina, Japan, Korea) är en relativt liten grupp, 52.000 enligt SCB 2020 och 15-20.000 judar bor här. Dessa grupper är nästan aldrig asylinvandrare. Den judiska befolkningen är också sedan länge välintegrerad.

Från andra delar av Asien än det muslimska Västasien dominerar arbetskraftsinvandrare. Detta gäller främst Indien och Thailand, som sedan länge legat i topp på det området och som dessutom har en låg kriminalitet.

Födda i dessa länder är enligt SCB mindre än 100 000. Befolkningen med bakgrund i muslimska länder som kommit hit är däremot stor. Den amerikanska tankesmedjan Pew Research Center beräknade antalet muslimer i Sverige 2016 till 8.1 procent av befolkningen, d.v.s. i grova drag runt 800 000 idag.

Observera nu väldigt noga att jag för detta resonemang på en generell gruppnivå. Självklart förekommer stora skillnader inom olika populationer vad beträffar individers intelligens, vilja till anpassning, självförsörjningsgrad, religiös/politisk fanatism etc. I alla andra sammanhang anses det nödvändigt att tala om olikheter mellan skilda kategorier av människor.

Vi kan, utan att bli lysta i bann, nämna gränsen mellan dem som vurmar för en ”generös flyktingpolitik” och de som vill ha den restriktiv. Feministerna gör ständigt en uppdelning av maktförhållandet mellan män och kvinnor. De intersektionella med mörkare pigment anser sig rasifierade i förhållande när de jämför sig med den vita heteronormativa majoriteten. Socialister och borgare har, innan PK-ismen sammanförde dem under mångkulturens fana, varit som hund och katt. Och så vidare i all oändlighet.

Många invandrargrupper gör också tydliga skillnader mellan varandra, och mellan dem själva och svenskarna. Men för majoritetsbefolkningen gäller andra regler i deras eget hemland, liksom för välanpassade invandrare. Så har det varit under mycket lång tid: När dåvarande folkpartiets integrationspolitiska talesman Mauricios Rojas i samband med BRÅ-rapporten 2005 skrev på DN Debatt att det var kulturarvet som låg bakom invandrares varierande grad av brottslighet, blev han utfrusen av det borgerliga politiska etablissemanget. Centerpartiets Maud Olofsson lade in sitt veto mot hans framtida politiska karriär och han tvingades mer eller mindre att gå i landsflykt. https://www.svd.se/vetot-och-hatet-blev-for-mycket Istället fick vi Erik Ullenhag som integrationsminister, upprepande mantrat att ”600 000 invandrare går till jobbet varje dag.”

Vi måste också börja skilja på att och varför. PK-eliten har inte kunnat ta till sig det faktum att vissa invandrargrupper är högt överrepresenterade när det gäller brott. Att brottsligheten är ett faktum tvingar fram pragmatiskt nödvändiga åtgärder, som att förstärka polis och rättsväsende, bygga fler fängelser och verkställa utvisningar. Istället söker våra ledare och opinionsbildare svar på frågan varför. Rätt svar blir då: ”socio-ekonomiska faktorer”. Därmed följer ändlösa och ofruktbara satsningar med skattebetalarnas medel i ”utanförskapsområdena”. I USA har detta varför drivits till sin spets av woke-kulturen, där det tycks finnas en tankefigur som går ut på att det sitter för många svarta i fängelse därför att de är diskriminerade, inte för att de skulle vara kriminella.

Se detta inslag med Tucker Carlson på Fox News (tidkod 29:20).

Om etablissemanget fortsätter med sina påbud mot svenskarnas rätt att fritt få tala om skillnader mellan olika invandrargrupper, om de envisas med att tabubelägga en sådan diskussion och hindra den från att komma till stånd i offentligheten, kommer vi aldrig att kunna hantera de problem som alltmer tornar upp sig i vårt land och som hotar hela välfärdssamhällets existens.