PATRIK ENGELLAU: Katekeser

Hur länge Sverige var ett klan- eller släktsamhälle kan förstås diskuteras men på 1500-talet var det definitivt slut. Gustav Vasas kungagärning kan sammanfattas i ett, åtminstone synbarligen, enkelt koncept: att skapa en centraliserad stat utan konkurrerande pretendenter på makten i nationen. Exempelvis var socialiseringen av påvekyrkan och inrättandet av ett lutherskt samfund med statsanställda – och därmed mot staten lojala – präster en betydelsefull reform (som för övrigt behållits intill våra dagar med den obetydliga skillnaden att statsmedias journalister numera övertagit prästernas viktiga uppgift att uttyda och förklara samtiden för allmänheten).

Statens kamp mot alternativa makthavare såsom olika stormannasläkter var inte bara militär utan – och kanske framför allt – ideologisk. Det gällde för den moderna staten att förmå folket att tänka rätt, det vill säga som staten själv såg det. (Jag tror att denna utveckling rent objektivt var bättre för folket. Man kan jämföra den svenska utvecklingen med vad som inträffat i kulturer där motsvarande centralisering inte inträffat utan klanerna fortsatt att härska.) Mot slutet av århundradet infördes ett system med husförhör där prästerna årligen undersökte och dokumenterade sina församlingsbors bibelkunskaper, läskunnighet och förståelse av Martin Luthers lilla katekes.

Detta system upprätthölls i flera hundra år. Husförhören kom sedermera att till stor del att ersättas av folkskolan som övertog den ideologiska fostran av allmänheten. Men katekestvånget i folkskolan avskaffades av riksdagen först år 1919. Hur hade man då tänkt sig att ett korrekt tänkande skulle kunna upprätthållas utan en katekes?

Det är en fråga som jag aldrig hade ställt mig om inte en vänlig läsare skickat mig den nya katekes som författades av den socialdemokratiske riksdagsmannen, ministern och folkskoleläraren med mera Värner Rydén (bilden). Den nya katekesen heter Medborgarkunskap och publicerades år 1923. Sedan kom ständigt nya upplagor. ”Mitt” ex från 1932 tillhör den sjätte upplagan och användes enligt blyertsanteckningar på försättsbladet av en innehavare så sent som 1941.

Den liberale chefredaktören Herbert Tingsten på Dagens Nyheter bedömde boken som ”den mest extremt och systematiskt genomförda nationalistiska insatsen i senare svensk skolhistoria” och ”en handbok, som ifråga om nationell självhävdelse och självbelåtenhet söker sin like”. Tingstens uppfattning går att begripa när man läser exempelvis vad Rydén hade att säga om den svenske upprorsledaren och rikshövitsmannen Engelbrekt från 1400-talet, den förste som anordnade en riksdag där även bondeståndet var representerat: ”Vår svenska frihetshjälte Engelbrekt är en av världshistoriens ljusaste gestalter, och intet minne av vår historias många stora personligheter är måhända vårt folk kärare än hans”. Fast å andra sidan utbreder sig Rydén också om svenskarnas största nationalfel avunden som leder till att vi har ”svårt att unna varandra en framgång”.

Poängen, tror jag, med katekeser som den ursprungliga lutherska och den därpå följande rydénska är att de ger folk underlag för egna berättelser om vilka vi är. Det är nyttigt och sedelärande att fundera på hur det släkte är beskaffat som man själv tillhör. Till och med frågan om man faktiskt tillhör ett folk och om detta folk har några utmärkande egenskaper är betydelsefull oavsett vad var och en kommer fram till för svar.

Sverige hade alltså haft en levande, nationell katekes från 1500-talets slut till dess att Rydéns fortsättningskurs togs ur bruk någon gång på 1940-talet. (Luthers katekes levde kvar inom konfirmationsundervisningen ytterligare något decennium.) Men numera lever vi i ett katekeslöst tillstånd (om man inte räknar den intetsägande statliga värdegrunden som en jämbördig efterföljare).

Men helt utan katekes är vi förstås inte. Funktionen att utöva ideologisk dressyr har övertagits av prästerskapets efterföljare, det vill säga journalisterna, särskilt de journalister som arbetar inom de statliga media.

Journalisternas roll för att upprätthålla och fördjupa det påbjudna tänkandet är inte självklar. Många menar att det i verkligheten är journalisterna som styr den svenska ideologin. Det finns mycket som talar för det, exempelvis att formella härskarna, alltså politikerna, för det mesta är rädda för journalister. Är det inte klart att det är den som väcker skräck hos någon annan som har makt över den andra?

Det är inte så självklart. Återigen vill jag jämföra med prästernas ställning efter det att Gustav Vasa förstatligat kyrkan. Så länge påvedömet var i sin fulla kraft pågick stridigheter mellan de världsliga makthavarna och de religiösa. Det var inte självklart att världsliga furstar bestämde bara för att de hade tillgång till mer fysiskt våld än påven. Den tysk-romerske kejsaren Henrik IV vandrade år 1077 genom snön till borgen Canossa i norra Italien för att göra avbön hos påven Gregorius VII. Händelsen var ett led i den så kallade investiturstriden, en kamp mellan kyrkan och de sekulära krafterna just om vem som skulle tillsätta prästerna, kort sagt vem som kontrollera dem som hade närkontakt med folket och på så vis propagera sina uppfattningar och sin världsbild.

När den svenska statskyrkan inrättades under Gustav Vasa kom hela den väldiga kyrkliga propagandaapparaten – observera att det inte fanns någon annan – under statlig kontroll. När kungarna ville föra krig kunde präster över hela landet med en mun förklara inför hela allmogen att det var nödvändigt att höja skatterna.

Men i Sverige kom aldrig någon kadaverdisciplin att råda inom prästerskapet. Trots allt levde prästerna mitt bland allmänheten och kunde iaktta människornas plågor när den världsliga makten drev dem för hårt, till exempel under Karl XII:s utdragna och meningslösa krig. Då kunde präströster upphöja sig mot majestätet även om tonfallet ofta var försynt eftersom kungen var farlig.

Jag tror att parallellen mellan forna tiders prästerskap och dagens journalistkår gäller fullt ut. Staten betalar nio miljarder kronor om året till statsmedia plus presstöd till många privata media vilket ger ett avsevärt inflytande. Inte ens tidningsfolk biter gärna den hand som föder dem. Men samtidigt finns ett element av självständighet inom media som gör att journalisterna inte sällan ger politikerna smäll på fingrarna.

Värner Rydén skulle nog ha sagt att över konflikten mellan centralmakten och de intellektuella – präster och journalister – finns en svensk överideologi som har med jämlikheten och de svagas rätt att göra:

Tidigt möta vi i svensk lagstiftning strävanden att tillvarataga den svagares och ringares rätt. En härskarnatur som Birger Jarl gjorde redan under den äldre medeltiden sitt minne välsignat genom att skapa fridslagarna och giva kvinnan arvsrätt. Och sonen Magnus erhöll sitt vackra och hedrande binamn Ladulås för sin omvårdnad om allmogens rätt gentemot hänsynslösa vägfarande. Historien har under detta nävrättens och barbariets tidevarv ej många härskare av sådant kynne att uppvisa. Kravet på allas likhet inför lagen mognade långt tidigare hos vårt folk än ute än i det övriga Europa. De svenska domstolarna åtnjuta stort anseende för rättvisa och oväld, det svenska ämbets- och tjänstemannaståndet för omutlig redbarhet. Tror man sig i vårt land kunna spåra något av en klasslag eller klassdom, så gör sig det allmänna rättsmedvetandet snart gällande i kravet på rättelse.

Patrik Engellau