ANDERS LEION: Allmänningen  

Jag har nyss sett Fiskarnas rike, tre program om fiskarnas liv i älven, sjön och havet. De är fascinerande, kanske främst därför att de inte bara sysslar med ekologi utan också med fiskarnas och människornas beroende av varandra. Det som berörde mig mest, upprörde mig mest, var det kallblodiga förintandet av ålens livsmöjligheter i svenska vatten. Från att tidigare, före 50-talet, ha funnits i överflöd, överallt, är den nu snart utrotad – planerat, avsiktligt därför att man inte gett ålen någon möjlighet att kringgå kraftverksdammarna. 

Ändå är det en annan lärdom från programmen som väger mest: Skillnaden i gäddans (främst) villkor i innanvatten och i havet, i Östersjön.  I Mälaren och i Hjälmaren klarar den sig bra, i Östersjön är dess livsbetingelser mycket svåra, trots skyddsinsatser under senare år. Vad kan det bero på? 

Yrkesfiskarena i till exempel Hjälmaren är ofta den senaste generationen i en släkt som länge, ibland under hundratals år, har ägnat sig åt sitt yrke. De har bestämda områden som de av hävd anser som sina. De vårdar sig om sitt område och inkräktar inte på grannens. I praktiken behandlas området som om det vore ägt och skyddat, inhägnat gentemot andra. Därför vårdar dessa yrkesmän sig om fiskarna i sitt område. De överfiskar inte; det vore att föröda försörjningsmöjligheterna i framtiden. 

Annorlunda är det i Östersjön. Det betraktas som en allmänning. Alla har rätt att fiska obegränsat där (bortsett från statens och EUs begränsade regleringsförsök). Det rationella vid användandet av en allmänning är att ta så mycket som möjligt, så snabbt som möjligt. Det jag inte tar, kommer någon annan att ta, och skyndar jag mig inte kan det bli försent: vattnet är utfiskat

Fiskeföreningar och andra frivilliga krafter försöker rädda bestånden i Östersjön, och har lokala framgångar. Men mot dessa ansträngningar står allmänningens järnhårda logik: det inte jag tar, tar någon annan – jag måste skynda mig att ta min andel – och varför skulle den vara mindre än någon annans?  

Det är inte bara Östersjön som betraktas och används som en allmänning. 

Hela vårt samhälle har blivit en allmänning. 

När jag var ung talade min morbror, grosshandlaren, om understödstagarandan. Det var något föraktligt. Mina föräldrar, socialdemokrater, använde inte ordet, men de hade samma åsikter. Man skulle alltid klara sig själv. Att ta emot bidrag var föraktligt, om man inte av yttersta nöd var tvungen. 

Ett år drygt hade min pappa en förlamad arm. Han hade från en hög ställning handlöst störtat ned mot ett betonggolv. Under det året skulle han en gång skjutsa mig på cykel uppför en backe. I motlutet slet han i styret med sin enda brukbara arm. Styret gick av och vi föll i backen. Efter en tid kunde han börja arbeta igen, lite försiktigt, men det tog mer än ett år innan han kunde arbeta heltid. 

Under den tiden hade vi det mycket knapert. Mamma försökte få så många påhugg som möjligt som affärsbiträde, men en stor del av lösningen bestod i att familjen fick dra ned på allt. En dag, en söndag, var det vackert väder och familjen var ute på söndagspromenad. Pappa stannade oss plötsligt, tog på sig en högtidlig min och förkunnade att nu skulle han bjuda oss, min syster och jag, på en läsk att dela. Det kunde vi unna oss. 

Jag tyckte redan då att han var lite larvig. Må så vara att vi hade ont om pengar – men varför överdriva och göra en affär av det? 

Jag vet inte vilka bidrag familjen eventuellt tog emot – inget utöver pengarna från a-kassan, tror jag. 

Nu är det annorlunda. Det jag nyss berättat har blivit en saga. 

Nu lever vi i allmänningarnas allmänning. Allt betraktas som fritt att exploatera och är därför utsatt för en ständig risk att sina. Det inte jag och min grupp genom våra företrädare kan korpa åt oss kommer någon annan att lägga beslag på. Det enda sättet att skydda våra intressen är att så mycket som möjligt motverka deras. Och de andra grupperna ser saken på samma sätt.  

När hörde ni någon förklara att: Nu har vi så vi klarar oss, tänk på de andra? 

Mest oblyga, mest högljudda är de s.k. kulturföreträdarna. Det beror förstås på att det de erbjuder, i själva verket, inte är nödvändigt. De – företrädarna – och den – kulturen – klarar sig ändå bra. Det beror på att massmedia och deras yrkesfolk själva räknar sig till den s.k. kulturen. Vissa missgynnas mer av denna ordning, till exempel männen, som inte är så intresserade, och landsbygdsbefolkningen, som av avstånd och annat hindras från att besöka kulturens helgedomar. Lösningen, enligt kulturföreträdarna, är att använda ännu mer pengar för att skvätta kultur ännu längre ut i buskarna. En alternativ lösning vore ju att ge landsbygdsbefolkningen en skatterabatt uppgående till kostnaden för dessa extra glesbygdsinsatser. Av någon anledning föreslås aldrig denna lösning. 

Ett annat, extremt, uttryck för synen på det offentliga som en allmänning är de återkommande bidragsbedrägerierna. Det är ett nytt fenomen, men det kommer vi att få dras med, eftersom de invandrargrupper som främst ägnar sig åt detta näringsfång inte kommer att övergiva dessa sin kulturs yttringar. Zigenare, som numera går under sitt alias ”romer”, fortsätter med brott riktade mot åldringar, på det sätt som de alltid har gjort. Av någon anledning vill de inte assimileras. Kanske därför att de vill förbli zigenare? 

Men också vi pursvenskar, ättlingar till dem som för någon generation sedan talade om understödstagaranda, vi betraktar också det offentliga som en allmänning. 

Det anses vara ett brott att vissa friskolor går med vinst och har utdelning till sina aktieägare, av vilka vissa befinner sig utanför landets gränser. Gång på gång används detta som bevis på att friskolorna försnillar pengar från den svenska allmänheten. Ingen bryr sig om att det rör sig om obetydligheter, om några procent av omsättningen. Det är brottet mot principen: de tar pengar som jag, eller mina barn, skulle kunna ha! 

Att kommunala skolor bränner mångdubbelt mer på skolor som är värdelösa och undanhåller sina elever godtagbar undervisning bryr man sig mindre om.  

(Jag tycker inte om friskolor. Deras enda existensberättigande är att de kommunala skolorna ofta är så dåliga. Friskolorna borde åtminstone inte – lika lite som de kommunala – få sätta sina egna betyg, oövervakade). 

Finns det någon lösning? Det finns det, förstås. Gör om allmänningen till begränsade, inhägnade områden., ungefär som de schweiziska kantonerna. Låt budgeten fastställas först efter en folkomröstning som godkänner den. Gör all skatt synlig, som avdrag från bruttoinkomsten. 

Kommer inte detta att minska det offentligas budgetar? Jo. Det är meningen. 

Anders Leion