På valdagen 1976 reste jag till Guinea-Bissau för att börja ett nytt jobb som chef för den nyöppnade svenska ambassaden. Landet hade just blivit fritt efter ett långt men, vad jag kunde förstå, ganska lindrigt befrielsekrig mot kolonialmakten Portugal. Befrielserörelsens ledande skikt, som kommit till huvudstaden ungefär samtidigt som jag och hittade lika illa, gjorde sig redo att ta över landets styrelse efter de höga portugisiska kolonialtjänstemännen som för det mesta återvände till Metropolen, vilket var den allmänna beteckningen på det förra moderlandet Portugal. (Lustigt nog fortsatte de nya revolutionära ledarna att efter befrielsen kalla den förra förtryckarnationen för Metropolen, dit de allt som oftast reste på tandläkarbesök och för att köpa sådant som inte fanns i Bissau, till exempel snygga kläder.)

För ungefär ett halvår sedan började jag inse att det där med elektricitet är mer komplicerat än att trycka på en knapp för att tända en lampa. Att jag besvärade mig med att fundera över detta – och att fråga folk som begriper bättre än jag och till och med att läsa ett antal artiklar i ärendet – berodde nog mest på att miljö- och energialarmisterna, kanske särskilt de politiker som ansvarar för den gröna omställningen, tycks mig bondfångartyper. Aldrig att Ygeman ska få styra mitt framtida liv med elektriciteten utan att jag ens försöker ta reda på vad han håller på med!

Här kommer en trevande och osäker text som kanske bör undvikas av läsare som bättre tål garanterade sanningar som är huggna i sten (det vill säga sådant som jag brukar skriva).

Häromdagen fick jag tillfälle att försöka förklara det här med mänskliga fri- och rättigheter för en medlem av det uppväxande släktet. Hon hade studerat FN:s allmänna deklaration i ärendet men tyckte att det hela verkade förvirrat. Enligt tjugotredje artikeln, sa hon, hade hon rätt att fritt välja sysselsättning samt erhålla ”skydd mot arbetslöshet”. Själv hade hon tänkt sig att välja att bli skolminister efter gymnasiet och undrade om det skulle räknas som arbetslöshet om hon inte fick jobbet omedelbart.

Senare denna månad ska riksdagen ta ställning till propositionen om ”ett mer likvärdigt skolval” där det i stort sett står att skolor ska skapa en ”allsidig social sammansättning av elever på sina skolenheter”. Den kommer troligen inte att gå igenom eftersom frågan är så kontroversiell. Kontroversen står mellan dem som vill ha mer frihet för folket och dem som vill ha mer frihet för folket.

Någon gång under historien förvandlades de apmänniskor som befolkade den skandinaviska halvön till ansvarskännande, solidariska, flitiga och allmänt dugliga människor som Geijers Odalbonde, Runebergs Bonden Paavo och Bitte Assarmos farmor. När dessa människor under förrförra århundradet fick lära känna elektriciteten och fossilerna satte de igång en troligen unik ekonomisk utveckling. I varje fall förvandlade sig Sverige på mindre än ett sekel från Europas fattigaste land till ett av världens rikaste.

Det flertydiga ordet är ”vänster” och då menar jag inte något så banalt som att om två personer vända mot varandra ska peka åt vänster så pekar de åt olika håll. Nej, jag menar vänster som beteckning för en viss politisk riktning. Där menar jag att det råder förvirring eftersom ”vänster” för femtio plus år sedan var något annat än ”vänster” idag och att denna förvirring kan göra det svårare att tolka vårt samhälle.

Rubriken är också mottot för denna blogg. Bloggen har nu funnit i nästan åtta år. På måfå studerade jag några av de mest lästa artiklarna från år 2015 för att med ledning av dagens sjuårsfacit bedöma i vilken mån den skrytsamma ambitionen uppfyllts.

När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm hade jag ett besvärande problem. Jag var rätt ambitiös så jag klarade tentorna. Problemet var ett annat, nämligen att jag ofta inte trodde på lärdomarna.

I klimatfrågan, där jag i likhet med nästan alla andra människor inte har några särskilda kunskaper men dock starka åsikter, kan jag se två möjliga risker, den ena på lång sikt och den andra på kort sikt.