PATRIK ENGELLAU: När det blåser för lite

För ungefär ett halvår sedan började jag inse att det där med elektricitet är mer komplicerat än att trycka på en knapp för att tända en lampa. Att jag besvärade mig med att fundera över detta – och att fråga folk som begriper bättre än jag och till och med att läsa ett antal artiklar i ärendet – berodde nog mest på att miljö- och energialarmisterna, kanske särskilt de politiker som ansvarar för den gröna omställningen, tycks mig bondfångartyper. Aldrig att Ygeman ska få styra mitt framtida liv med elektriciteten utan att jag ens försöker ta reda på vad han håller på med!

Du kanske invänder att det är fel att låta känslorna styra tänkandet men då måste jag framhålla att nya uppfattningar och synsätt nästan aldrig börjar i hjärnan utan i magen och de andra inälvorna och inledningsvis uppträder som ord- och begreppslösa instinkter. Vi är trots allt en sorts djur och djuren klarar sig hyggligt även om de inte har mycket till hjärna (eller om det är avsaknaden av en motställd tumme som skiljer djuren från människorna; det är så mycket man hör och inte begriper).

Energipolitikens grundbult är den möjligen befogade föreställningen att fossila bränslen på lång sikt kan medföra nackdelar för mänskligheten och att politikerna därför bör bygga om samhället så att det kan drivas med på jordytan normalt förekommande energislag som sol och vind och låta fossilerna ligga kvar i jordens innandöme.

Det där har politikerna inte hittat på själva utan idéerna kommer från en ganska spretig miljörörelse som till en början inte riktigt visste vad den ville utan bara kände att den måste rädda världen från nedskräpning, smog, säldöd och andra miljöproblem. Men för ett antal decennier sedan uppstod ett nytt socialt pactum, nämligen mellan den alltmer militanta miljörörelsen och en stor del av politikerkåren. Det vann båda på. Miljörörelsen klev in i staten och blev en del av den och fick så sin försörjning. Politikerna fick en jättelik propandaarmé som förklarade för allt folket att jorden skulle gå under inom kort – inom kort brukar betyda inom en period om tio år som förflyttar sig framåt ett år per år – om inte politikerna fick mer makt och mer pengar för att kunna genomföra den stora omvälvningen.

Emellertid låg en försåtlig mina i detta bundsförvantskap. Miljömupparna hade föreställt sig att människors levnadsstandard skulle sänkas i takt med att fossilerna fasades ut vilket gör att deras budskap var någorlunda hållbart rent intellektuellt. Politikerna förstod dock att det där med flygskam, köttskam, bilskam och hemgjorda näverskor aldrig skulle bli någon valvinnare. Med samma iver som gamla tiders alkemister försökte göra guld började de därför leta efter andra energikällor som var lika bra som fossilerna (och inte bestod av vattenkraft eftersom älvarna skulle vara kvar och ej heller av uran eftersom uran låter som kärnvapen). På det viset hittade de vindkraften och förkunnade att den skulle bli vår frälsning från köttskammen, tagelskjortorna och björkkängorna. Just där ligger det bondfångeri som jag anade hos Ygeman och hans gelikar. Vindkraften är nämligen inte alls lika bra som fossilerna. I länder som ligger före Sverige i förtröstan på vindkraften, i första hand USA och Tyskland, har man sedan förra sommaren upptäckt att satsningar på vindkraften till slut leder till nyintroduktion av fossiler, särskilt gas, om man vill ha elektricitet dygnet runt.

Här är en kort och enkel förklaring från The Wall Street Journal av de förnybara energikällornas förbannelse, vilket, om jag fattat rätt, i grunden är att de beter sig som Guds kärlek i den populära psalmen 289 och därför, till skillnad från de pålitliga fossilerna, kommer och går lite som det passar dem:

Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.
Vi frihet fick att bo där, gå och komma,
att säga ”ja” till Gud och säga ”nej”.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

I korta drag, om vi bortser från att vindkraften är dyr att framställa om man tar bort de statliga subventionerna och räknar in alla faktiska kostnader, är problemet just att det inte blåser ständigt och stabilt. Men när det verkligen blåser vill politikerna tillvarata varje gnutta vind för att vinna det internationella hållbarhetsrejs som tycks pågå mellan länderna. I Sverige får vindkraften därför förkörsrätt på stamnätet och exempelvis kärnkraften hålla tillbaka när det blåser. I USA har den sortens subventioner, som videon understryker, lett till att kärnkraftverk tvingats lägga ned för att de inte kan gå hundra procent av tiden vilket de är gjorda för. Resultatet kan bli att el inte levereras hela tiden utan bara när det blåser (eller, om det gäller solkraft, när solen skiner). Det är ingen tillfällighet att energimyndigheter i olika länder börjar mumla fram varningar om kommande nedsläckningar.

Ygeman och hans gäng kommer nog i det längsta att försöka blåneka och dra svenska folket vid näsan. Svenska politiker gör så. Hur många år har Morgan Johansson ilsket förnekat kopplingen mellan invandring och kriminalitet? Charlataner och sol-och-vårare brukar inte förneka sig.

Patrik Engellau