PATRIK ENGELLAU: Vad har försörjningsstödet med yttrandefriheten att göra?

Häromdagen fick jag tillfälle att försöka förklara det här med mänskliga fri- och rättigheter för en medlem av det uppväxande släktet. Hon hade studerat FN:s allmänna deklaration i ärendet men tyckte att det hela verkade förvirrat. Enligt tjugotredje artikeln, sa hon, hade hon rätt att fritt välja sysselsättning samt erhålla ”skydd mot arbetslöshet”. Själv hade hon tänkt sig att välja att bli skolminister efter gymnasiet och undrade om det skulle räknas som arbetslöshet om hon inte fick jobbet omedelbart.

Jag sa att det tydde på avsevärd begåvning hos henne att hon tyckte – och vågade erkänna! – att FN:s rättighetskatalog är förvirrad. Det tog mig betydligt längre tid att nå samma slutsats.

Men hur kan det komma sig? frågade hon. Man anade en nyfiken hjärna under utveckling. Orkar du med ett fem minuters föredrag? sa jag. Om det är nödvändigt, svarade hon nådigt.

Det första man måste förstå, föreläste jag, är att fri- och rättigheterna i FN-katalogen består av två väsensskilda slag av dogmer.

Den första sortens trossatser formulerades mot slutet av 1700-talet i två storslagna dokument, nämligen den amerikanska självständighetsförklaringen från 1776 och den franska deklarationen om människans och medborgarens rättigheter från 1789. Tidevarvets skarpaste hjärnor låg bakom. Man ser från början vad slags personer som det föresvävade författarna att teserna skulle försvara. Det handlade om en ny tids människa, Medborgaren eller borgaren rätt och slätt, en figur som ville stå på egna ben och räknas som fullvärdig med både kungar och adelsmän och drev egen verksamhet som försörjde honom, kort sagt en företagare. Här återfinns sådant som äganderätten, näringsfriheten, yttrandefriheten, rättegångar enligt lag och förbud mot tortyr. Allt gick ut på att skydda denne Medborgare från den sortens överhetsförtryck som man på goda grunder ansåg att människan alltid utsatts för. Viljan att skydda medborgaren mot överheten gick så långt att den amerikanska konstitutionen, som kom lite senare, gav Medborgarna rätt att äga vapen för att de vid behov skulle kunna försvara sig mot överheten.

Om man vill kan man säga att de första fri- och rättighetskatalogerna banade väg för den framväxande kapitalismen eller marknadsekonomin. Till exempel var slaveriet, som fortfarande fanns i det blivande USA när självständighetsförklaringen formulerades, anatema för the Founding Fathers av vilka åtskilliga, motsägelsefullt nog, själva var slavägare.

Den andra sortens fri- och rättigheter tog ett och ett halvt sekel på sig att finna sin helt annorlunda form. Det som förvirrar en nyfiken hjärna som din, sa jag till min lärjunge, är att dessa nya och helt olikartade teser hälldes ned bland de gamla i hopp om att de skulle förena sig lika fint som en del gin och en del tonic eller i varje fall att det inte skulle märkas att det var en cocktail på gång.

Bartender här var den amerikanska presidentänkan Eleanor Roosevelt som presenterade receptet år 1948 just i form av FN:s allmänna deklaration. Drinken har vid det här laget serverats i snart sjuttiofem år utan svåra protester vilket måste tyda på att den har varit rätt hållbar. Det är bara en och annan, jag exempelvis, som anser att ingredienserna skär sig.

Roosevelts nya fri- och rättigheter har nämligen inget gemensamt med de gamla eftersom de inte alls handlar om att skydda en självständig Medborgare från en eventuellt illasinnad överhet utan tvärtom att göra om överheten så att den framstår inte som möjlig utsugare och folkfiende utan som en god och generös furste med uppgift att ge sin befolkning olika favörer. Till exempel stadgar artikel 24, min favorit, att alla människor i hela världen, även en utfattig getägare i Mali, ska ha lagstadgad arbetstidsbegränsning och semesterersättning som någon välfärdsstat, oklart vilken, ska betala.

Om de gamla fri- och rättigheterna förebådade kapitalismen som ny och omvälvande samhällskraft så förebådade de rooseveltska fri- och rättigheterna politikerväldet och välfärdsstaten samt dess klienter som en ny tids dominerande sociala företeelse. Observera att politikerna i de demokratiska länderna vid det laget etablerat sig som en ny kår av makthavare som just blivit varm i kläderna och behövde något förnämligt projekt att ägna sig åt. Roosevelts idé om välfärdsstaten passade som hand i handske. Till exempel är den svenska regeringsformen från 1974 nästan verbalinspirerad av presidentänkan i sina principiella avsnitt, till exempel i 1 kap. 2 § där det förklaras att överheten nu inte längre ska hålla sig borta från medborgarna utan tvärtom ska styra och lägga tillrätta så mycket av deras liv som det bara går:

Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Särskilt ska det allmänna trygga rätten till arbete, bostad och utbildning samt verka för social omsorg och trygghet och för goda förutsättningar för hälsa.

Självklart kan det bli motsättningar mellan de gamla och de nya fri- och rättigheterna. Hela konstruktionen är motsägelsefull. De nya rättigheterna handlar om att medborgare genom välfärdsstatens förmedling ska få attraktiva saker, till exempel försörjningsstöd, flerbarnstillägg och skydd mot arbetslöshet. Men välfärdsstaten och de politiker som står bakom kan bara förmedla resurser, inte skapa dem. De pengar som behövs måste tas från just de Medborgare som enligt de gamla fri- och rättigheterna, med hjälp av exempelvis äganderätten, yttrandefriheten och näringsfriheten, ska skyddas från statliga ingrepp.

Det där kan väl inte hålla i längden? sa medlemmen av det uppväxande släktet. Den som lever får se, svarade jag. En möjlighet är förstås att de välfärdsstatliga rättigheterna som gökungar bökar undan de gamla rättigheterna ur boet. Äganderätten, rättsstaten och yttrandefriheten kan sitta illa till.

Patrik Engellau