BITTE ASSARMO: Nationaldagsfunderingar

Vaknar till en annandag pingst som i år också råkar vara nationaldagen. En dag att hylla vårt vackra land, vår fantastiska kultur och underbara natur och alla de människor som gick före oss och byggde Sverige – och dessutom passa på att räta på ryggen om vi händelsevis börjat krokna lite efter alla år av politikernas envetna och lögnaktiga påståenden om att det svenska kulturarvet inte existerar. Det är i alla fall vad jag tycker.

Det tycker (givetvis) inte politikerna och deras tjänstemän. Därför har de skapat traditionen att låta de nya medborgarna vara hedersgäster när Sverige firas. Och det är klart det är väldigt trevligt att så många väljer Sverige att starta sina nya liv i, särskilt om de också väljer att lära sig vårt språk, respektera vår kultur och bidra till samhället genom att arbeta och betala skatt, men hur mycket får de veta om de människor som byggde det välstånd de får ta del av? Hur mycket får de lära sig om oss infödda?

Inte mycket. För det mesta pratas det om hur snåla och rasistiska vi är, vi som föddes här. Nationaldagen är därför mer till för att fira det Sverige som växer fram än det Sverige som en gång var. Och det är förstås lite trist, för det Sverige som växer fram är inte direkt något drömland. Klankriminalitet, skjutningar på snart sagt daglig basis, invandrare som inte bryr sig om att lära sig svenska, politiker som befinner sig på sandlådenivå, kändisar som tror sig ha rätt att knäppa vanligt folk på näsan… Listan kan göras lång.

Nationaldagen vore därför en perfekt dag för att verkligen lyfta de människor som byggde välfärdslandet Sverige. De som brukade jorden och tog vara på allt, som inte lät sig knäckas av årstidernas nyckfullhet eller överhetens krav utan fortsatte att växa som människor och skapa välstånd trots alla svårigheter.

Det var de människorna som skapade det land som idag välkomnar människor från andra kulturer. Det är de människorna som våra politiker helst vill glömma eftersom deras blotta existens betyder att Sverige byggdes för generationer sedan – inte just nu, idag, som de styrande gärna påstår.

Idag växer det upp en helt ny generation svenskar som faktiskt inte vet att politikerna ljuger. Som inte har fått lära sig Sverige var en nation långt innan mångkulturen skrevs in i konstitutionen och att mycket av det som händer idag tar oss bakåt snarare än framåt. Vad har vi, som land, exempelvis tjänat på att vara undergivna inför kraven från islamister? Intet. Vi har tvärtom förlorat på det eftersom de idag växer fram parallellsamhällen där religiösa skrifter styr över den svenska lagen.

Likväl väljer jag att njuta denna dag. Jag tänker på mina föräldrar och deras, alla de som gått före, och som byggt det land jag växte upp i och som jag älskar. Människor som gick sex år i folkskola innan de av sig ut för att arbeta och tjäna sitt uppehälle, och ändå var de mer allmänbildade och historiskt kunniga än de flesta jag träffar på i samhället idag.

Min farmor födde femton barn till världen, tio pojkar och fem flickor. När hon blev änka 1938 var fyra av barnen under femton. Det fanns knappast något socialt skyddsnät alls och när det allmänna barnbidraget infördes 1947 var det yngsta barnet redan sjutton och självförsörjande. Men trots att de socioekonomiska omständigheterna inte precis var gynnsamma hemföll inte en enda av dessa pojkar och flickor åt kriminalitet. De valde istället att följa sina föräldrars exempel och leva hederligt.

Sånt här borde man prata mer om idag, när kriminalitet skylls på än det ena än det andra, och när det närmast är tabu att tala om personligt ansvar. Alla vi som fortfarande minns de där människorna från förr – de som tog ansvar, bet ihop när det var kämpigt, satte familjen främst och arbetade fram ett välstånd – borde berätta mer om dem. Våra styrande vill helst att de förpassas in i glömskan men det ska vi naturligtvis inte tillåta.

En som berättar mer är Det Goda Samhällets skribent Anders Leion. Han har skrivit självbiografin 1809-1939-1963 där han berättar om sina förfäders liv och delar av sitt eget. Det är en fängslande skildring av livet så som det kunde se ut för oss som växte upp innan det moderna Sverige skapat ett samhällsklimat där människor förväntar sig att staten ska sköta allt åt dem. Självbiografin har publicerats som följetong här på Det Goda Samhället (du hittar den bland Anders Leions texter), men den går också att köpa som bok. Jag rekommenderar den varmt!

Med denna uppmaning önskar jag alla läsare en riktigt fin nationaldag!

Bitte Assarmo