Gästskribent ROLF HANSSON: När rättssamhället dumpas 

Vad sker med ett land när grundläggande uppfattningar om lag och rätt inte längre delas av stora delar av befolkningen? Vad sker när människor anser att rättssystemet inte längre levererar rättvisa, och att polisen inte ger medborgare ett rimligt skydd mot brottslighet? Eller när polisen rentav ses som en fiende som försvarar kriminella? Och vad händer om folk i allt högre grad anser det legitimt att ta lagen i egna händer och själva agera både polis, domare och bödel? 

För några månader sedan upptäckte jag av en händelse webbplatsen dumpen.se. Jag tror det var via en länk i en diskussionstråd på Flashback. För dem som missat Dumpen kan sajten beskrivas så här: 

Den gamle höjdhoppsstjärnan Patrik Sjöberg (bilden) skapade för ett tiotal år sedan rubriker genom att gå ut med att han under uppväxten utsatts för sexuella övergrepp av sin tränare. Sedan dess tycks han i stor utsträckning ha vigt sitt liv åt att verka mot övergrepp på barn. Dumpen är hans senaste projekt. 

Dumpen bygger på idén att Sjöberg och hans team av ”pedofilfiskare” (deras eget uttryck) använder sig av mobilappar och nätforum där de vet att folk söker sexkontakter. De utger sig för att vara barn/minderåriga, med användarnamn som ”Jonna född 09” eller ”Alex, 14”. Ofta blir de kontaktade av vuxna män som vill sexchatta och föreslår sexträffar, trots att ”barnen” tydligt talar om sina åldrar. 

Målet är att få männen att avslöja så mycket som möjligt om sig själva, och framför allt att få dem att skicka bilder där man kan se deras ansikten. (Många av männen föredrar att skicka bilder på andra kroppsdelar.) När en man skickat en ansiktsbild går ”barnet” med på att ses för vad mannen tror är en sexträff. 

Man bestämmer möte på offentlig plats. Men när mannen kommer dit möts han förstås inte av ”14-åriga Sanna” eller ”12-årige Oskar”. Där väntar istället Patrik Sjöberg och hans sidekick Sara Nilsson. Om mannen som dyker upp på den överenskomna mötesplatsen är identisk med den man som skickat en ansiktsbild då han trott sig chatta med ett barn – då är saken klar, anser Sjöberg & Nilsson. I så fall kan man hänga ut honom som pedofil. 

Patrik Sjöberg och Sara Nilsson konfronterar i dessa fall männen i fråga. Konfrontationerna filmas och läggs ut på Dumpen. Man lägger även ut utdrag ur chattloggarna, som i många fall innehåller grova, explicita beskrivningar av vad männen vill göra med de barn de tror sig chatta med. Männen polisanmäls och dessutom informeras eventuella fruar/sambor och arbetsgivare om deras beteende. Det behöver knappast sägas att de sociala konsekvenserna för männen är förödande. 

Det finns en rad skäl att förstå och uppskatta det Patrik Sjöberg och hans kollegor gör. 

I Sverige är straffen för sexövergrepp mot minderåriga, i likhet med andra straff för sexual- och våldsbrott, ofta löjligt korta. Dömda sexualbrottslingar väljer själva om de ska delta i något behandlingsprogram eller få medicinering som kan minska deras destruktiva sexualdrift. Det är alltså möjligt för en sexualbrottsling att avtjäna sitt straff (om han/hon överhuvudtaget döms till fängelse) utan att genomgå någon som helst terapi som skulle kunna minska risken för återfall i kriminellt beteende. Inte oväntat tycks återfallsfrekvensen bland dessa brottslingar vara hög, vilket i viss mån bekräftas av att flera av de män som fastnat i Dumpens nät visat sig ha tidigare domar för sexualbrott mot minderåriga. 

Vi kan nästan dagligen läsa larmrapporter om hur svensk polis saknar resurser och verktyg för att effektivt bekämpa grov brottslighet. Det är alltså högst osannolikt att polisen skulle kunna avsätta resurser för att proaktivt motarbeta nätpedofiler på det sätt Dumpen gör. Och även om resurser fanns skulle polisen troligen inte kunna nå Dumpens resultat, eftersom de inte får använda samma metoder. Dumpens sätt att lura nätpedofiler skulle med stor säkerhet bedömas som brottsprovokation, och det anses som bekant inte vara ett acceptabelt arbetssätt för svensk polis. 

Men man behöver inte vara juridikprofessor för att inse att det också finns stora etiska problem med Dumpen. 

De män som hängs ut på Dumpen har inte fått sina påstådda brott utredda av polis och åklagare. De har inte heller getts någon möjlighet till rättsligt försvar, vilket brukar ses som en grundbult i civiliserade rättssystem. På Dumpen agerar Patrik Sjöberg och hans team både utredare, åklagare, domare och – bildligt talat – bödlar, genom att hänga ut männen på den digitala skampålen. 

Dumpen använder sig som sagt av ett tillvägagångssätt som kan kategoriseras som brottsprovokation. De försöker locka de misstänkta nätpedofilerna att begå brott genom att låtsas vara minderåriga, och genom att besvara de misstänkta pedofilernas sexuella inviter. Detta är en arbetsmetod som inte godkänns av vare sig svensk polis eller svenska domstolar. 

Brottsprovokation är problematiskt på flera sätt. Till exempel kan man alltid ställa frågan: Skulle den misstänkte brottslingen ha agerat som han gjorde om han inte utsatts för provokationen? Eller annorlunda formulerat: Har provokatören, genom att iscensätta brottsprovokationen, i själva verket framkallat ett brott som annars inte skulle ha begåtts? 

I Dumpens fall kompliceras den principiella diskussionen ytterligare av att några brott egentligen inte begåtts. De misstänkta nätpedofilerna har ju i verkligheten inte sexchattat med barn/minderåriga, även om de tror sig ha gjort det. Detta leder ofrånkomligen till frågor av typen: Kan man ställas till svars för brott som man tror sig ha begått, trots att något brott de facto inte skett? 

Dessutom tillkommer frågan om uppsåt. En del av de män som konfronteras på Dumpen försvarar sig med att de ”egentligen inte tänkt göra något mot barnen”, att det de skrivit i chattarna ”bara var fantasier som de aldrig tänkt genomföra i verkligheten” och liknande.  Dessa förklaringar framstår förstås som föga trovärdiga, men kan ändå inte kategoriskt avfärdas som lögner. 

De tvivel man kan känna inför Dumpens verksamhet blir knappast mindre när man ser att det i deras webbshop säljs klädesplagg med tryck som ”Kill your local pedophile” och ”If pedophilia is just sexuality, then burying them all is just gardening”. Att önska att sexualförbrytare grips, får kännbara straff och effektiv behandling är en sak. Att uppmana till mord på pedofiler är något helt annat, i synnerhet eftersom pedofili i sig inte är brottsligt. Brottsligt blir det först när den avvikande sexuella läggningen tar sig uttryck i form av övergrepp mot barn eller innehav av barnpornografi. 

Dumpen befinner sig i en juridisk gråzon, men sajtens ansvariga utgivare Sara Nilsson riskerar sannolikt inte några rättsliga konsekvenser (vilket juridikprofessorn Mårten Schultz förklarar HÄR). 

Allt detta funderade jag över efter mitt besök på Dumpen. Jag bestämde mig för att skriva något om sajten. Men saker kom emellan, och det blev ingen artikel. 

Så kom påskhelgen, med de våldsamma koranupploppen i en rad muslimdominerade invandrarghetton (jag vägrar använda den politiskt korrekta eufemismen ”utsatta områden”). Precis som tusentals andra svenskar blev jag enormt upprörd, i första hand över de demokratiföraktande muslimernas vettlösa våld, men också över polisens flathet, och över de islam-apologeter som försökte lägga skulden för upploppen på Rasmus Paludan. 

Även detta tänkte jag skriva om, men också i detta fall kom annat emellan. 

Tankarna kring Dumpen och koranupploppen låg dock kvar i bakhuvudet, och efter en tids funderande insåg jag att det, trots alla olikheter, finns en minsta gemensam nämnare som förenar Patrik Sjöberg och hans pedofilfiskare med de stenkastande och bilbrännande muslimerna i Skäggetorp och Rinkeby. Det handlar i båda fallen om personer som anser sig ha rätt att ta lagen i egna händer när de tycker att polis och rättsväsende inte gör vad de borde göra. 

Dumpens uthängningar av potentiella sexualförbrytare tycks, om än med viss tvekan, vara lagliga. Att bränna bilar och kasta sten mot polis är tveklöst olagligt. För Dumpens verksamhet kan jag, trots mina invändningar, känna både förståelse och sympati. För de muslimer som inte respekterar yttrandefrihet fast de valt att leva i en västerländsk, sekulär demokrati känner jag bara vrede och förakt. 

Skillnaderna mellan de båda företeelserna är förstås enorma. Ändå finns likheterna där. 

Det är inte svårt att tänka sig de förödande samhälleliga konsekvenserna om allt fler människor ifrågasätter rättsstatens legitimitet, och anser sig ha rätt att bedriva egen polisverksamhet och rättskipning utifrån egna moral- och rättsuppfattningar. 

Påskens koranupplopp gav en försmak av hur ett sådant samhälle kan se ut. Liknande föraningar har vi fått då det rapporterats om självutnämnda muslimska ”moralpoliser” och kriminella gäng som skapat ”tystnadskultur” i invandrardominerade problemområden. 

Och tänk om de svenskar som blev heligt förbannade över koranupploppen hade tagit lagen i egna händer och agerat utifrån vad de tyckte var moraliskt rätt. Då hade steget till inbördeskrigsliknande situationer inte varit långt. 

Även den lynchstämning som drivs upp på en sajt som Dumpen kan få ytterst obehagliga följder. Man kan till exempel fundera över vilka konsekvenser det skulle få om Dumpen-sympatisörer börjat ta sajtens uppmaningar på orden, och bestämt sig för att göra processen kort med sina ”lokala pedofiler”. Vill vi ha ett samhälle där lynchmobbar godtyckligt avrättar människor som utpekats som möjliga sexualbrottslingar? 

”Land ska med lag byggas” sades det redan i våra medeltida landskapslagar. Lagar och rättskipning utgör ett fundament som måste vara stabilt för att resten av samhällsbygget ska fungera. Till och med ultraliberaler, som förespråkar minsta möjliga stat och största möjliga individuella frihet, brukar anse att staten ska ansvara för polis och domstolar, och på så sätt skydda medborgares grundläggande rätt till liv, frihet och egendom. 

Men lagstiftning och rättskipning måste förankras i moral och rättsuppfattningar som delas av om inte alla, så åtminstone av en mycket stor majoritet av en befolkning. Om alltför många medborgare tycker att rättssystemet inte ger rättvisa och upprättelse åt brottsoffer, att lagarna inte överensstämmer med deras egna moraluppfattningar, eller att staten inte ger hederliga medborgare ett rimligt skydd mot brottslighet, och man därför inte respekterar statens våldsmonopol – då blir det i längden mycket svårt, kanske till och med omöjligt, att upprätthålla ett fungerande rättssamhälle. 

Dumpen och koranupploppen är två exempel på att Sverige i detta avseende befinner sig på ett sluttande plan. Det finns all anledning att vara djupt oroad över detta. 

Rolf Hansson har en brokig yrkesbakgrund, bland annat som frilansande journalist, översättare och musiker. Politik och samhällsfrågor har alltid intresserat honom, och under de senaste åren har han i synnerhet engagerat sig i diskussioner kring bevarandet av det svenska/västerländska kulturarvet och upplysningsidealen. Han är också en oförbätterlig musiknörd och hängiven skivsamlare, med en särskild passion för den afroamerikanska musiktraditionen.   

Gästskribent