PATRIK ENGELLAU: Lärdom

När jag gick på Handelshögskolan i Stockholm hade jag ett besvärande problem. Jag var rätt ambitiös så jag klarade tentorna. Problemet var ett annat, nämligen att jag ofta inte trodde på lärdomarna.

Jo, det kan nog vara så att politikerna genom att trycka mer pengar som ekonomen Keynes föreslog kan öka den totala efterfrågan i ekonomin, men skulle det inte snarare bli inflation än verklig tillväxt av detta?

Jovisst kunde ekonomen Malthus ha rätt i att människan normalt förökar sig snabbare än skördarna växer och att det på så vis kan uppstå överbefolkning, men har inte den tekniska utvecklingen genom historien trots allt lyckats motverka de katastrofer ekonomen förutsåg?

Absolut kan man förstå ekonomen Ricardos tes om att hela det ekonomiska överskottet i en ekonomi så småningom kommer att tillfalla de rika som äger de bästa jordarna när befolkningsökningen tvingar fram en uppodling av magrare jordar – vilket höjer livsmedelspriserna så att de rika blir ännu rikare – men även om teorin kan vara övertygande så visar väl mänsklighetens erfarenheter att det alltid kommer något annat emellan?

(Ricardo föddes 1772 och ska inte sammanblandas med den moderne ekonomen Pickety som drar samma slutsatser om ökade ekonomiska klyftor fast på ett annat sätt. På 1800-talet kallades nationalekonomin för ”den dystra vetenskapen” eftersom dess företrädare normalt förutsåg elände för mänskligheten.)

Till slut kom jag fram till att ekonomerna säkert gör så gott de kan men att deras ämne – hur det mänskliga samhället fungerar – är så komplicerat att ingen kan begära att de fullt ut ska begripa. Framför allt är det viktigt, tror jag, att inte tillmäta deras uppfattningar någon auktoritet om de strider mot ens sunda förnuft. Gärna nationalekonomi, men med förnuft!

Det var kanske den djupaste lärdom jag inhämtade på Handelshögskolan i Stockholm. Den har jag haft mycket nytta av, framför allt sedan jag insett att skepsisen inte bara bör riktas mot ekonomer utan även mot många andra upphöjda experter.

I början av sin presidentperiod ville Joe Biden iscensätta alla tiders största amerikanska välfärdsprogram som kallades Build Back Better och innehöll sådana djärva mål som att bygga ett nationellt system med modern infrastruktur och därmed starta nya avancerade jobbkarriärer, en fossilfri energisektor per 2035 (tio år före Sverige), att den amerikanska fordonsindustrin vinner innevarande århundrade med amerikansk teknologi, en historisk investering i innovationer avseende ren energi, jämlika ekonomiska möjligheter för alla, en total uppryckning av det amerikanska utbildningsväsendet plus mycket annat. Samtidigt skulle ekonomin flödas med nytryckta pengar för att lyftas ur den pandemisvacka som vad jag kan begripa mest orsakats av politikernas tvingande nedstängningar.

Bidens planer hade ett överväldigande stöd bland landets mest framstående ekonomer. När Build Back Better hösten 2021 diskuterades i den amerikanska kongressen och utgången i ärendet såg osäker ut skrev 17 amerikanska nobelpristagare i ekonomi (vilket motsvarar hälften av de amerikanska ekonomipristagare som fortfarande är i livet) ett öppet brev till det amerikanska folket där de med eftertryck rekommenderade Bidens plan:

Den amerikanska ekonomin tycks stadd i robust återhämtning på grund av regeringens åtgärder, men att vända många års otillräckliga satsningar på infrastruktur – och dessutom skapa hållbar och inkluderande tillväxt och underlätta övergången till ren energi – kommer att kräva mer… Eftersom detta program investerar i långsiktig ekonomisk produktionskraft och kommer att göra det möjligt för flera amerikaner att göra en produktiv insats i ekonomin så kommer det att motverka långsiktiga risker för inflation.

Presidentens räddningsprogram kraschade i kongressen för att en demokratisk senator, Joe Manchin (bilden), som visserligen gått på universitet men då på ett stipendium i amerikansk fotboll, röstade emot projektet som därmed föll.

Sedan Manchin röstade nej har USA fått den högsta inflationen på fyrtio år och riskerar en depression som kan påminna om 1930-talets. Hur högt ekonomerna än må hålla de keynesianska idéerna skulle de inte ens komma på tanken att i dagens läge trycka mer pengar när regeringen av klimatskäl bromsar fossilutvinningen och i stället får galopperande prisökningar på drivmedel som sprider sig till livsmedel och allt annat folk behöver.

Det var nog tur för USA att fotbollsstudenten fick mer att säga till om än de 17 nobelpristagarna.

Patrik Engellau