Brittiska medier varnar för att det numera är så många våldsbejakande islamister i Storbritannien att man inte kan ha koll på dem. Läs till exempel ”How British prisons became a breeding ground for Islamist extremism” i The Independent (25/9 2018). Fängelserna har blivit en rekryteringsplats. Där kan islamisterna möta varandra, be och studera Koranen tillsammans. I stället för att komma ut som pånyttfödda, hederliga medborgare, riskerar islamisterna att komma ut ur fängelset ännu mer hjärntvättade och ännu farligare. Khalid Masood blev till exempel omvänd till fanatisk islamism när han satt i fängelse. Det var han som den 22 mars förra året gick till attack nära parlamentet i London. Sex människor dog, omkring femtio skadades.

Vad ska man göra? Man borde förstås haft en restriktiv invandringspolitik från början, så att vi inte haft någon islamisering med medföljande radikalisering. Men nu måste vi utgå från nuet. Att gråta över spilld mjölk hjälper ingen. Det britterna ska göra, och alla andra västländer också, är att stänga sina gränser för asylsökare från andra sidan jorden. Vi hjälper fler riktiga flyktingar för mindre pengar i närområdet. Vi måste också sluta tycka synd om kriminella. Alla icke-medborgare som begår brott i Sverige ska utvisas. Utan undantag. Finns ingen anledning att vi ska ta hand om andra länders brottslingar. Men där finns alltid någon vänstersinnad ”expertkommentator” som helst av allt pratar om terroristers och kriminellas mänskliga rättigheter.

Vänstern vill alltid hitta ursäkter för islamistiska terrorister. De är arga på grund av USA och Israels politik. De är i själva verket mer offer än förövare. För de har växt upp i en orättvis, rasistisk och så kallad islamofobisk värld. Men Khalid Masood visste vad han gjorde. Han hette från början Adrian Russell Elms innan han konverterade till islam i fängelset. Han var så hängiven att han vallfärdade till Mecka. Han blev också missionär och ansträngde sig för att omvända andra till islam.

Pedagogikkonferensen ”Need for Change” i Göteborg vill vara ett tryggt rum. Därför har man avbokat Linda Gottfredson, professor i pedagogisk psykologi vid University of Delaware, som skulle hålla en av plenarföreläsningarna. Hon har nämligen kommit fram till resultat som inte är politiskt korrekta. Det kan skapa dålig stämning.

Det är alltså inte för att Gottfredson har fel som hon inte är välkommen. Man bryr sig inte ens om att försöka motbevisa henne. Det som borde vara vetenskapens mål, att söka sanningen, har underordnats den politiska korrektheten. Och sköra människors behov av ett tryggt rum. Man måste ta hänsyn till de godas känslor.

Vari består då Gottfredsons inkorrekthet. Enligt Academic Rights Watch handlar det om att hon i sin forskning visar att det finns IQ-skillnader mellan grupper och individer. Hon menar att IQ är en betydande faktor för att förutsäga framgång i livet.

”Dessa slutsatser, som motiveras utifrån ett stort empiriskt material, inte minst från den amerikanska militären, går stick i stäv med vad den pedagogiska tradition som är förhärskande i Sverige och på många andra håll lär, där den centrala tanken är att det inte finns några betydande skillnader i intelligens mellan individer eller grupper”, skriver Academic Watch.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/10) pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Krisen som pågår nu, svårigheten att bilda regering, menar han, är en övergående kris. Men det finns annan kris, som är ännu större och djupare, som kommer att fortsätta även med en ny regering på plats i Rosenbad.

De två traditionella blocken inom svensk politik, kommer sannolikt att ersättas av två nya block: ett mer konservativt och ett mer vänsterliberalt. Men bakom dess etiketter döljer sig en motsättning mellan å ena sidan medelklassen, ibland kallad ”verklighetens folk”, å andra sidan pk-isterna. Det mer konservativa blocket består av Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna.

Och denna motsättning skär även genom partierna i det vänsterliberala blocket. Inom socialdemokratin finner man gråssossarna med sina medelklassvärderingar som inte har mycket till övers för en kostsam och utopisk invandringspolitik eller könsneutrala toaletter. I krönikan ”Sjuklövern bryter samman” (15/10) beskriver Engellau medelklassen så här:

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 23/10) pratar jag med författaren och debattören Jan Sjunnesson. Han har läst en bok om den konservativa rörelse i Amerika som brukar kallas Alt-Right, alltså den alternativa högern. Den ser sig som ett mer radikalt alternativ till mainstreamkonservatismen i det republikanska partiet.

Rörelsen har en historia som går längre tillbaka, men blev bekant för en bredare allmänhet under det amerikanska valet 2016. Hillary Clinton nämnde Alt-Right i ett tal riktat mot rivalen Trump.

Boken heter Making sense of the Alt-Right och är skriven av den amerikanske statsvetaren George Hawley. Han har ett kritiskt förhållningssätt och beskriver rörelsen som rasistisk, men har ändå ambitionen att försöka förstå. I mainstreammedierna används ofta Alt-Right som en synonym till vit makt eller rasism. Men vissa av dem som beskrivs som Alt-Right, som till exempel journalisten och Trumpanhängaren Milo Yiannopoulos identifierar sig inte alls med något slags rasideologi.

Man kan säga att Alt-Right dels är en samling idéer och dels en attityd. Och denna attityd har fått spridning långt utanför ”kärnan”. I Sverige har till exempel den moderate politikern Hanif Bali tagit till sig av attityden, en viss ”edgyness” och en viss typ av humor som känns ganska Alt-Right. Just ironin är något som präglar Alt-Right. Det är stundtals svårt att skilja humor från allvar.

Krönikören Bilan Osman har kommenterat i Svenska Dagbladet miljöpartisten Leila Ali Elmis lyckade personvalskampanj. Ali Elmi kampanjade mest på somaliska, varför vissa började tala om det nya fenomenet ”klanröstning”. Osman menar att Ali Elmi behandlats orättvist. Det kanske inte har någon betydelse, men både Osman och Ali Elmi har somaliskt ursprung, bekänner sig till islam och bär hijab, det vill säga islamisk huvudduk.

Under rubriken ”Drevet mot Ali Elmi handlar om etnifiering” (25/9) skriver Osman att Ali Elmi för sina kritiker blivit en symbol för det främmande: ”Det som är allt annat än Sverige”.

Här förstår jag inte riktigt vad hon menar. Finns det inget som är främmande? Om inget är främmande och osvenskt, då är ju allting svenskt. Och om allting är svenskt, då är ingenting svenskt. Gäller detta bara Sverige? Finns det då heller ingenting som somalier kan kalla främmande? Eller är det okej för dem, men inte för oss? Jag är ganska säker på att det svenska språket räknas som ett främmande språk i Somalia. Det är inget som gör mig som svensktalande ledsen. Seden att täcka sitt hår med en huvudduk är främmande i Sverige, islam är en främmande religion och somaliska är ett främmande språk, så på så vis stämmer det att Ali Elmi är en symbol för något främmande.

I sin krönika understryker Osman att Ali Elmi är svensk. Men Ali Elmi själv verkar se sig som somalier. I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

Hur går kulturkriget? Här är en rapport från den memetiska fronten. The Deplorables, les misérables eller de så kallade ”högerpopulisterna” har nyligen gått till storoffensiv med en ny meme: NPC-memen. PK-etablissemanget är skakat och har blivit tvungen att retirera till skyttegravarna. I en bunker sitter nu de svettiga rättvisekrigarnas blåhåriga generalmatriarker, betraktar sina kartor och planerar motdrag.

Vad är då detta nya, fruktansvärda vapen i The Deplorables händer? Memen går ut på att jämföra rättvisekrigarna med NPC:er. Vad är en NPC? I datorspel är det så att de figurer som styrs av spelare, alltså verkliga människor, kallas PC:er, det vill säga ”player characters” medan de figurer som styrs av datorn, alltså robotar mer eller mindre, kallas NPC:er ”non-player characters”. När man jämför rättvisekrigare med NPC:er så vill man säga att de inte tänker självständigt och kritiskt utan bara gör vad de är programmerade till.

Det är ungefär som att prata med en islamiska fundamentalister. Det spelar ingen roll om de heter Ahmed eller Mustafa. Alla tror på Koranen och Muhammed och upprepar samma ”sanningar”. De tänker inte själva. På samma sätt är det med rättvisekrigarna. De har sin inövade repertoar av mantran som de kör – mantran som låter kusligt lika de som beskrivs i Orwells 1984. Men i stället för ”krig är fred” säger de ”mångfald är styrka”.

I november förra året väckte pjäsen Muslim Ban uppmärksamhet när den spelades på Dramaten i Stockholm. Egentligen så var det ingen pjäs i vanlig mening utan snarare vad som kallas ”performance lecture”. Och dessutom mer ”lecture” än ”performance”: två män stod på scenen och spelade sig själva medan de berättade om sina upplevelser av rasism och islamofobi.

En av männen, Amanj Aziz, ritar med en krita en ring på golvet. Hans kollega, hiphopparen Carlito, ritar en fyrkant. Sedan turas de om att prata. Pjäsen regisserades av vänsteraktivisten America Vera-Zavala som förklarade syftet så här: ”Den muslimska mannen, den rasifierade mannen, ses som det största hotet mot vårt samhälle i dag. Jag vill ställa dem på scen, lyssna på vad de har att säga.”

Kritikerna menade att Amanj Aziz var mer än bara ”en muslimsk man” vilken som helst. Han har en historia som aktivist inom den salafistiska miljön. I Muslim Ban framställde han sig som offer för irrationellt och omotiverat hat.

Då när det begav sig var Aziz tyst. Men nyligen talade han ut om ”drevet” i podden Kaffe och koran (avsnitt #52, 1 oktober 2018). Podden drivs av Salih Tufekcioglu, en veteran inom den islamiska missionsverksamheten i Sverige med massor av projekt bakom sig.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 17/10) pratar jag med relationsexperten, coachen och författaren Lennart Matikainen om filmen Total Recall från 1990.

Matikainen har liksom Arnold Schwarzenegger, som speler huvudrollen i filmen, varit kroppsbyggare. Han har faktiskt skakat hand med Schwarzenegger! Dessutom har han haft ett eget program i P4 under vinjetten ”Fråga Lennart” och coachat i TV4:s ”Let’s Dance”. Jag och Lennart har tidigare pratat om två andra Schwarenegger-filmer, Terminator del 1 och del 2.

Science fiction-filmen regisserades av den holländske regissören och är löst baserad på Philip K. Dicks novell We Can Remember It For You Wholesale. Långt in i framtiden möter vi byggnadsarbetaren Douglas Quaid som drömmer om Mars. Hans hustru Lori försöker få honom att tänka på annat, men han kan inte släppa den röda planeten. Han beger sig till företag som inplanterar konstgjorda minnen i hjärnan. Där ska han köpa en fantasiresa till Mars som kommer att kännas helt verklig.

Men när företaget ska inplantera minnet i Douglas händer något. Det finns redan minnen av Mars där. Det visar sig att Douglas egentligen heter Hauser och var hemlig agent på Mars. Där pågår ett uppror. Hauser hade bytt sida från regeringen till rebellerna. Han blev gripen och hans identitet byttes ut till Douglas.

Evolutionsbiologen Richard Dawkins skrev den inflytelserika boken The God Delusion (2006) där han lägger fram ateistens argument. På svenska heter boken Illusionen om Gud. Men det är inte bara religiösa som kan anklagas för att ha illusioner. Det finns också illusioner om ateismen.

Den 24 september skrev jag inlägget ”Är Djävulen grek?” Det handlade om en tanke som slog mig när jag läst om boken Battling the Gods: Atheism in the Ancient World från 2015.

Ett av Koranens namn på Djävulen, den upproriske ängeln, är Iblis. Namnet kommer enligt många korankännare från grekiskans ord ”diábolos”. Inget konstigt med det. Koranen innehåller flera lånord från latin, grekiska och andra språk.

Boken Battling the Gods tar upp ett tema hos grekerna, att utmana gudarna, som kallas ”theomakia”. Det handlar om människor som imiterar gudarna eller gör anspråk på deras makt. Ja, då har Djävulen inte bara ett grekiskt namn, utan även ett grekiskt drag, tänkte jag.

Men det gick lite för snabbt. För när man tittar i den grekiska religionen, så var detta med ”theomakia” inget som uppmanades. Tvärtom – det gick illa för de som satte sig upp mot gudarna. Se på stackaren Oidipus som trodde att han kunde undfly sitt öde. Så vad är egentligen mest grekiskt: att böja sig inför gudarnas makt eller att utmana dem? Jag skulle tro att det första utgjorde normen.

I Patrik Engellaus bok Guds strategi – ska han lyckas den här gången? (2008) ger han en tolkning av Bibeln. Det är ingen traditionell religiös tolkning. Han skriver att han läst Bibeln av ”nyfikenhet, inte så mycket för att jag hoppas få vägledning i livet.”

Engellau har även läst Koranen av samma skäl, och han jämför de två böckerna. Koranen, menar han, erbjuder inte samma ”mystiska lyft” som Bibeln. Jag är benägen att hålla med om detta omdöme. Koranen är betydligt tråkigare än Bibeln, om man vill vara elak kan man kalla den en ”blek kopia”.

Koranens säregna skönhet framkommer när den reciteras. Det är ett mässande som kan försätta de troende i extas. Men för att uppskatta dess skönhet bör man vara bekant på det arabiska språket och ha ett hum om innehållet. Man bör dessutom tro att det är Gud som talar. Med dessa förutsättningar kan man känna sig som Mose då han stod inför den brinnande busken.

Mose gick fram till den brinnande busken för att undersöka vad det var för märkligt fenomen. Då ropade Gud ur busken: ”Mose! Mose!” Och Mose svarade: ”Ja, här är jag.”

Episoden med Mose kan hjälpa oss att förstå hur de fromma muslimerna känner inför Koranen. De känner sig stå inför något oerhört, nämligen Guds egna ord. De är i hans närvaro. Till Mose sa Gud: ”Träd icke hit; drag dina skor av dina fötter, ty platsen där du står är helig mark.”

Koranen ser sig själv som det tredje testamentet. Först kom Toran, judarnas skrift, sedan kom evangelierna, de kristnas skrift, och till sist kom Koranen, muslimernas skrift. Men Koranen ser samtidigt sig själv som den första skriften, som alla skrifters urmoder. För den fysiska bok som vi håller i våra händer är bara en kopia av den himmelska skriften.

I Patrik Engellaus bok Guds tredje strategi – ska Han lyckas den här gången? funderar han över varför Gud uppenbarat sig på olika sätt i olika skrifter, framför allt i de judiska och kristna skrifterna. Men han kommenterar också Koranen. I en not skriver han:

”Den som läser Koranen kan för övrigt inte undgå att slås av hur angelägen Muhammed är att framställa sin skrift som något av ett Tredje Testamente efter det Gamla och det Nya och sig själv som en profet i Mose och Jesu efterföljd.” (s. 11)

I boken menar Engellau att Gud har valt olika strategier för att få tillbaka människan till ett paradisiskt tillstånd. Den första strategin beskrivs i Gamla Testamentet och gick ut på att få fram bra människor genom att utplåna de dåliga. Den andra strategin beskrivs i det Nya Testamentet och gick ut på att själv komma ner till jorden i Jesu gestalt. Den tredje strategin hittar du dock inte i Koranen. Den går i stället ut på att färre människor tror på Gud och i stället förlitar sig på sitt eget förnuft för att skapa ett gott samhälle här och nu: ett jordiskt paradis. Det är kanske är vad vår skapare vill? Är Gud hjärnan bakom ateismen? Det är en rolig och hädisk teori.

Hur Koranen kom till är det ingen som riktigt vet. Inte ens de fromma muslimska lärda är överens om vilka historier man ska lita på. De flesta verkar dock vara överens om att Koranens olika stycken inte hade samlats ihop till en bok under profeten Muhammeds livstid. De ska dock ha funnits bevarade på bland annat benbitar och blad.

Det ska ursprungligen ha funnits en vers om stening i Koranen. Muhammeds favorithustru bevarade versen på ett blad under sin säng. Men när alla var upptagna med Muhammeds död, så hade en get smugit sig in hennes rum och ätit upp bladet! Men ingen skada skedd – påbudet om stening finns i stället tydligt artikulerad i haditherna, berättelserna om profetens ord och gärningar. Koranen är en ganska tunn bok, men hadithlitteraturen är ofantlig.

Även om Koranens sammanställning är oklar, så vet vi en hel del om dess källor. En stor del av Koranen kommer till exempel från judiska och kristna källor. Kända figurer ur denna tradition uppträder i Koranen, som Abraham, Moses och Jesus. Men de är förändrade, så att man knappt känner igen dem. Och Koranen berättar inte deras berättelser på ett ordnat sätt.

I kommentarerna till sin översättning av Koranen, utgiven 1917, beskriver arabisten K.V. Zetterstéen bokens sammansättning så här:

”Innehållet i Koranen är till en del hämtat från kristna och judiska källor. Även de gamla arabiska sagorna erbjödo ett tacksamt ämne för Muhammed, som från dem hämtade åtskilliga lärorika exempel till varning och efterföljd, och därtill kommo slutligen hans egna uttalanden om religiösa och världsliga frågor.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 30/9) sitter jag, Antikalifen, med mina yngre kollega Påven (André Popovsky) i ett studentrum i Uppsala och pratar om Frank Millers seriebok The Dark Knight Returns. Boken, som kom ut i fyra delar 1986, är en milstolpe i serietidningarnas historia och förändrade för alltid hur vi ser på Batman. Det var nu Bruce Wayne/Batman blev den mörke och allvarlige gestalt som vi förknippar med hans namn.

I The Dark Knight Returns får vi följa en åldrad Bruce Wayne som lagt av sig sin mantel. Men medan han lever som pensionär sjunker staden Gotham allt djupare ner i korruption, laglöshet och våld. Ett gäng mutanter härjar och hotar att ta över. När staten inte längre kan skydda medborgarna ingriper Bruce Wayne, släpper ut fladdermusen inom sig, och tar makten: ”I am the law.”

På mentalsjukhuset Arkham vaknar Jokern upp ett flera år långt katatoniskt tillstånd. Hans psykiatriker, dr Bartholomew Wolper, är en karikatyr av en vänsterakademiker som alltid ursäktar skurkarna och ser dem som offer. I dr Wolpers värld är det ”fascisten” Batman som är skurken och den fara som man bör oroa sig över, inte massmördaren Jokern. Efter att Jokern blivit frisläppt från Arkham uppträder han tillsammans med dr Wolper på en talkshow. Det är tänkt att han ska få chansen att visa upp sitt nya, reformerade jag. Jokern ler och säger att han ska mörda alla i rummet. Men dr Wolper invänder att Jokern inte alls menar så….

Våren 2016 varnade, Trevor Phillips, före detta ordföranden i The Equality and Human Rights Commission, för att muslimerna i Storbritannien riskerade att bli en ”nation inom nationen”. Han hade i dokumentären ”What British Muslims really think” redovisat resultaten av en undersökning om vad brittiska muslimer tycker. Det visade sig finnas en stor klyfta i värderingar mellan brittiska muslimer och andra britter.

”Integrationen av brittiska muslimer”, sade Phillips, ”kommer sannolikt att bli den svåraste utmaningen vi någonsin har mött.”

I undersökningen framkom bland annat att 66 procent av de tillfrågade inte skulle rapportera till polisen om de kände någon som var på väg att bli inblandad i terrorism. Det kan bero på att man känner större lojalitet till den egna gruppen än till det icke-muslimska samhälle man lever i. Man är engelsman, eller för all del även fransman, belgare och svensk, men bara på pappret.

Detta kan förklara hur Salah Abdeslam, den belgiske jihadisten av marockanskt ursprung som medverkade vid attacken mot Paris den 13 november 2015, kunde hålla sig undan rättvisan hela fyra månader, innan han greps i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Paris borgmästare Anne Hidalgo menade att hon var säker på Abdeslam skyddades av sina ”bröder” i Molenbeek.

Begreppet Eurabien används ibland för att beskriva föreställningen om att Europa växer samman med arabvärlden, islamvärlden eller Mellanöstern. Begreppet Eurabien ska ha populariserats av författaren Bat Ye’or i boken Eurabia: The Euro-Arab Axis.

Ett nytt ord som ploppat upp detta val är ”klanröstning”. Miljöpartisten Leila Ali Elmi är en doldis med somalisk bakgrund som kryssades från ”ingenstans” till riksdagen. I det svenska majoritetssamhället var Ali Elmi ”ingen”, men i ”orten”, det vill säga Göteborgs invandrartäta förorter var hon känd, särskilt bland somalisktalande. Ali Elmi kampanjade på somaliska.

Vissa menade att Leila Ali Elmis framgång berodde på klanlojalitet. Folk från samma klan kryssade henne. Jag är inte så säker på det. Ali Elmi riktade sig till alla som identifierade sig som somalier. Hon pratade aldrig om klan. Det kanske finns någon slags klantänk under ytan. Invandrare med somalisk bakgrund har sannolikt koll på vilken klan hon tillhör. Men utåt sett var det till alla nysvenskar med somalisk bakgrund hon vände sig. Till media säger Ali Elmi att hon riktat sig till alla göteborgare”, men i verkligheten har hon kampanjat på somaliska, ett språk som få göteborgare begriper.

I en av sina kampanjvideos som hon spridit på Facebook medverkar hon vid firandet av Somalias nationaldag, den första juli 2018. Inför en stor samling somalisktalande säger hon att nationaldagen är något som förenar folk med somalisk bakgrund i Angered: ”Vi måste stötta varandra och vara där för varandra.”

I mina öron låter det här som nationalism, inte som klantänk. Men, som sagt, klanlojalitet kan ligga dolt under ytan. De som verkar för sin egen klans intressen vill så klart inte skylta med det, utan döljer det bakom prat om ”hela folket” och så vidare. Men jag skulle hellre kategorisera Ali Elmis kampanj som ”etnisk röstning” snarare än ”klanröstning”. Men den etniska gruppen är å andra sidan för många en förlängning av klanen. Du har familjen, dina föräldrar och syskon, så har du klanen, och denna ingår i folket, den etniska gruppen, i detta fall somalierna.

Det finns en stor och växande rörelse i det här landet: islamismen. Det är en rörelse som oroar många svenskar. Jag tror inte att oron beror på bristande kunskap. Jag tror oron snarare bygger på kunskap. Numera är inte islamvärlden Aladdin och Ali Babas underbara sagoland. Islamvärlden har kommit nära. Dels genom medierna, och dels genom massinvandringen. Det har skett två islamistiska terrorattacker i Stockholm, 2010 och 2017.

En vanlig svensk 2018 vet ganska mycket om hur det ser ut islamvärlden. Han eller hon vet att religionen har ett stort inflytande i alla islamiska majoritetsländer och att i flera länder har man inte samma frihet som i väst. Det är tryggare att skoja om religionen här. Han eller hon vet att det fanns en profet som hette Muhammed. Vi vet att Muhammed inte var som Jesus. Medan Jesus blev korsfäst, så korsfäste Muhammed sina fiender. Medan Jesus stred med andens svärd, stred Muhammed med svärd av stål. Så hade de också likheter. Bägge predikade respekt för föräldrar, generositet mot fattiga och denna världens undergång. De goda skulle komma till himlen, de onda brinna i helvetet.

Nu ska det hållas en seminarieserie vid Uppsala universitet för att ”nyansera” bilden av moderna islamistiska rörelser, se en artikel i tidningen Världen Idag (29/9 2018). Det är Teologiska institutionen i samarbete med studieförbundet Ibn Rushd som ska hålla i seminarierna. Men arrangör är Nämnden för Stöd till Trossamfund (SST) som har som uppgift att fördela skattepengar på olika religiösa organisationer.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19 september), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s agendasättande rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangsmedierna.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av podden pratar jag med Sandelin om valet. Överlag var det den så kallade högern som gick framåt och den så kallade vänstern som gick bakåt. För många av dem som hade höga förväntningar på stora förändringar, blev dock valet en besvikelse. Men man kan konstatera att opinionen för en mer förnuftig och ansvarsfull invandringspolitik växer. Och just invandringsfrågan, menar både jag och Sandelin, är vår tids stora fråga. Valet är över, massinvandringen fortsätter. Snacket om ”åtstramning” är bara snack.

Ärkeskurken i berättelserna om Harry Potter heter Voldemort. Men få vågar uttala hans namn. I stället omnämns han som ”Ni-vet-vem” eller ”Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn”.

Något av samma fenomen hittar vi i vår egen debatt om islamism. Man går som katten runt het och gröt och är helt tyst eller så använder man generella termer som ”religiös fundamentalism” för att gardera sig mot anklagelser om så kallad ”islamofobi”.

När Ulf Kristersson strax före valet publicerade en stor debattartikel om integration i Svenska Dagbladet nämnde han inte islam eller islamism med ett enda ord, trots att islamisk fundamentalism sannolikt är det största hindret för att skapa en god sammanhållning i vårt land och fanatiska islamister utgör det största terrorhotet.

Han kallas Tuffe Uffe just för att han saknar tuffhet. Så här skriver han om ”klanvälden” och ”moralpoliser”:

”Vi får aldrig låta klanvälden eller självutnämnda moralpoliser diktera hur flickor och unga kvinnor ska göra sina livsval. Här måste vi sätta hårt mot hårt. I den diffusa debatten om ‘svenska värderingar’ så är detta i allra högsta grad konkret. Den som tror att det är i sin ordning med kulturella eller andra förevändningar för att inte låta kvinnor och flickor bestämma i sina egna liv, den kommer att missta sig.”

Men vilka är dessa moralpoliser? Vilken moral är det de vill tvinga på andra? Det vågar inte Tuffe Uffe nämna. Islam är religionen som inte får nämnas vid namn. Han vill heller inte prata om hur det här problemet uppstod, nämligen genom årtionden av ansvarslös invandringspolitik. Man borde ha varit hård och tuff vid gränserna.

Den 22 september 2015 skrev sångerskan Malena Ernman tvärsäkert på Facebook att det där med jihadister i flyktingströmmarna bara var en myt och att det är viktigt att ”vi rustar oss mot myterna”.

Sen smällde bomberna. Det som Ernman kallade myt var alltså verklighet. Jag tycker att vi ska rusta oss mot jihadisterna. Och om vi ska rusta oss mot myter så är det den farliga myten om att alla som söker asyl i Sverige är flyktingar som flyr för sina liv och som inget hellre vill än att bli svenskar. Man ska vara vaksam. Vad visste egentligen Ernman om jihadister bland asylsökare? Hade hon gjort någon research? Hur kommer det sig att hon kunde uttala sig så tvärsäkert? Hon gick bara på känsla. Och hennes känsla ledde henne fel. Men kanske kände hon sig god. Och hon fick beröm. Det vill artister ha.

För mig som varit muslim och som umgåtts mycket med muslimer med invandrarbakgrund i Sveriges moskéer är det självklart att alla som söker asyl här inte vill oss väl. Det finns mycket hat mot västvärlden.

Men Ernmans kommentar handlar inte bara om känslor – utan också om okunskap. Man lever i en skyddad bubbla och har inte så mycket kontakt med Det Nya Sverige som växer fram i Rinkeby och Rosengård.

En annan kändis som känner mycket – och inte verkar veta så mycket – är Joel Kinnaman. Han är väl ingen toppskådis, men jag diggar honom. Hans roll som Johan ”JW” Westlund i Snabba Cash och som Frank Wagner i Johan Falk-serien som väckte minnen från klassiker som Stockholmsnatt (1987) och Sökarna (1993). Kinnaman gick vidare och gjorde karriär i Hollywood med filmer som The Killing, Safe House och Robocop.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau om hur det gick i valet. Förväntningarna var höga och många trodde att ”verklighetens folk” skulle gå starkare fram än de gjorde. Opinionen för en mer ansvarsfull och förnuftig invandringspolitik, något jag ser som vår ödesfråga, gick dock framåt och den så kallade ”normaliseringsprocessen” kommer att fortsätta.

Engellau menar att den katharsis, det klimax eller den omvälvning som många hade föreställt sig gick om intet. Det kommer krävas tålamod och mycket hårt arbete för att steg för steg flytta fram positionerna för ”verklighetens folk” medan det verklighetsfrånvända etablissemanget – både de röda och de blåa delarna – retirerar.

Vi talar också om det faktum att invånarna i så kallade ”särskilt utsatta områden”, det vill säga områden som präglas av hög andel invandrare och islamisering, överväldigande röstar vänster. Det ser ut som att socialdemokratins förvandling från arbetarparti till massinvandrings-, islamiserings- och bidragsparti håller på att fullbordas. Allt fler skattebetalande arbetare röstar höger.

Idag har det gått sjutton år sedan de islamistiska attackerna mot USA den 11 september 2011. De flesta av de 2996 dödsoffren dog i attacken mot tvillingtornen i New York. Som svar på attackerna startade den dåvarande presidenten George Bush den yngre ”kriget mot terrorismen”.

Det blev ett inte helt effektivt krig som inte ringade in islamismen, och särskilt den radikala och puritanska varianten av sunnitisk islam, salafismen, som huvudfiende. I stället fortsatte till exempel USA sin allians med det strikt sunnitiska Saudiarabien, Al-Qaidas vagga, samtidigt som man gick in i Irak och störtade Saddam Husseins arabnationalistiska regim.

Kriget mot terrorismen berörde inte heller den viktiga frågan om massinvandringen från islamvärlden till väst och den därmed sammanhängande islamiseringen. Denna utveckling, om den får fortsätta obehindrat, riskerar att förvandla västvärlden till ett slagfält. Attackerna mot väst har fortsatt varje år efter 11 september 2001. Och islamismen i västvärlden, inbegripen den radikala salafismen, är idag större än den var för sjutton år sedan.

Bushadministrationens utrikespolitik gick ut på att förvandla diktaturer till demokratier (dock inte Saudiarabien) i stället för att försvara väst från islamiseringen – den islamisering som är grunden för radikal islamism och jihadistisk terrorism. Invasionen av Irak förvandlade landet till en shiitisk stat, nära allierad med Iran, och radikaliserade sunniterna, vilket senare bidrog till att ge upphov till terrorgruppen Islamiska Staten (IS).

Den här tweeten är ganska gammal nu (26/7), men jag tänkte ändå nämna den som ett exempel på hur olika regler gäller för vad man får säga om olika grupper. Här är en man med invandrarbakgrund som hävdar att var tredje svensk ”saknar hjärnceller”. Jag är inte säker på vad mannen har för ursprung men han kallar sig ”alsudany” på Twitter, vilket betyder ”sudanesen” på arabiska. Detta och att han talar om svenskar i tredje person tyder på att han inte själv ser sig som svensk.

Så här lyder tweeden i sin helhet:

”Varje gång jag ser en svensk nu så tänker jag att personen inte vill ha mig i detta land, vart tredje svensk röstar på SD och hatar invandrare så mycket att de är redo att ge upp tryckfriheten, aborträtten, EU, välfärd.. Ska jag fortsätta? Vart tredje svensk saknar hjärnceller.”

Att rösta på Sverigedemokraterna betyder inte att man ”hatar invandrare”. Det finns många invandrare som är sympatisörer, medlemmar och aktivister i SD. En undersökning visade till exempel att SD är största parti bland svenskiranier. Det handlar snarare om att vår invandringspolitik har varit för stor och för slarvigt skött. Dessutom har vi inte ställt tillräckliga krav, vilket lett till splittring, utanförskap och otrygghet.

Hamza menar att en tredjedel av svenska folket ”saknar hjärnceller”. Sverige är ett av de länder som fungerar bäst i världen. Vi har knappast utmärkt oss för vår bristande begåvning, snarare tvärtom. Vi är kända för våra uppfinningar och insatser inom vetenskapen.

För många har det varit känt länge, ja, faktiskt en självklarhet: att invandrare är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken. Och då menar man inte Jean från Frankrike eller Hermann från Tyskland. Det handlar framför allt om män med utomeuropeisk bakgrund i Afrika och Mellanöstern.

Etablissemanget och dess medier har inte velat att det här ska komma upp till ytan. Det skulle ju kunna göra deras mångkulturella utopi mindre attraktiv. Men sådant här går inte att dölja. Vad folk ser med egna ögonen betyder mer än vackra fraser. Och allt fler öppnar ögonen för att titta.

Det kallas ibland för ”att vakna” och ibland för ”att ta det röda pillret”. Vad man gör är att man skaffar sig kunskapen och modet att sätta det korrekta före det politiskt korrekta, eller ännu hellre: att helt slänga pk-flosklerna i soptunnan.

Metaforen om det röda pillret kommer från filmen Matrix (1999). När hackern Neo tar det röda pillret upptäcker han att han lever i en overklig värld, matrixen. Jag tror att Uppdrag gransknings program om våldtäkter har fått många som ännu sov att vakna och genomskåda den matrix-värld som etablissemangsmedia har skapat genom agandadrivna mörkningar och vinklingar.

Numera delas små röda piller ut även av mainstreammedierna. SVT:s Uppdrag granskning (22/8) har gått igenom alla fällande domar under de senaste fem åren (2012-2017). Det handlar om 843 personer som dömts för våldtäkt och försök till våldtäkt vid samtliga tingsrätter i Sverige. I programmet visar man svart på vitt att invandrare är grovt överrepresenterade, särskilt tydligt är det när det gäller gruppvåldtäkter och överfallsvåldtäkter. Och då är inte våldtäktsmän som är födda i Sverige men har invandrarbakgrund medräknade.

För några år sedan upptäckte jag en libertariansk podd som heter Radio Bubbla. Jag minns inte när det var, men jag var nämnd i ett avsnitt. Jag tyckte att de båda poddpratarna Martin Eriksson och Boris Benulic var både smarta och roliga. Dock har jag ännu inte satt mig in i vad libertarianism är för något. Men jag har ambitionen. Ideologin ska tydligen vara indelad i minst två strömningar: höger- respektive vänsterlibertarianism. Radio Bubbla är höger.

Nu sitter en av poddpratarna, Boris Benulic, i fängelse, så man kan inte längre höra honom i podden. Benulic var nämligen mellan 2001 och 2011 VD för Kraft & Kultur. Han tvingades lämna bolaget sedan man upptäckt fel i räkenskaperna. Det fattades 1,8 miljarder kronor! Nu kan jag inte juridiken i dessa frågor och har heller inte satt mig in i fallet, men Benulic ger åtminstone sin version i självbiografi Inte mitt krig som kom ut tidigare i år.

Jag har läst biografin, men hoppat över de delar som handlar om fallet. Jag är mest intresserad av Benulic som intellektuell – och av hans liv och erfarenheter inom kulturen och politiken. Innan han blev libertarian var han vänster. Jag tycker om att läsa om människors resor, deras självkritik och omprövningar. Benulic skriver att han varit med i, och blivit utesluten ur, tolv olika vänsterorganisationer!

I ett nytt avsnitt av podden ”Tankar från framtiden” pratar jag med Nikodemus Ungh. Han är skribent på bland annat den libertarianska sajten Mises.se. Sajten tillhör Ludwig von Mises-institutet, en tankesmedja grundad 2010 och uppkallad efter den österrikiske ekonomen och tänkaren med samma namn (1881-1973).

Ludwig von Mises blev på 1920-talet den huvudsakliga ekonomiska rådgivaren till den österrikiska regeringen. Han utvecklade sina egna ”privata seminarier” som lockade till sig framstående unga ekonomer, samhällsvetare och filosofer från hela Europa. När Hitler marscherade in i Wien flydde von Mises till Amerika. Där skrev han några av sina viktigaste verk. Året efter att von Mises dog, 1973, tilldelades hans mest berömda lärjunge, F. A. Hayek, nobelpriset i ekonomi för sitt arbete med att utveckla Mises teori om konjunkturcykeln under det senare 1920- och 1930-talet.

I podden förklarar Ungh vad libertarianism är och hur den kan förenas med inslag av konservatism och västerlandets kristna arv. Libertarianism är en politisk ideologi som förespråkar individuell frihet att leva som man vill och en minimal stat. Jag frågar Ungh hur man ska kunna förverkliga denna frihet i ett samhälle som befinner sig i en kraftmätning med radikal islamism.

Ungh tar också upp sin kritik av ideologier som kommunism och fascism. Fascismen förklarar han, vill upplösa individens frihet. Staten är allt, individen inget. Ungh citerar ur fascismens manifest som är skrivet av Mussolini och Giovanni Gentile. Ett betydligt mindre känt och läst dokument än Marx och Engels Kommunistiska manifestet.

Han har samma hårfärg som Trump. Och deras frisyrer påminner något om varandra. Det kan vara en anledning till att vänstern blir extra tokig när den konservative parlamentsledamoten Boris Johnson skojar om något som är heligt för muslimska fundamentalister.

Vi vet ju att det som är heligt för muslimska fundamentalister också är heligt för vänstern. Skillnaden är dock att islamiska fundamentalister kallar brottet ”hädelse” och utdömer dödsstraff medan vänstern kallar brottet ”islamofobi” och straffar brottslingen genom att mobba, näthata och karaktärsmörda.

Det var när Boris Johnson kommenterade burkan som vänstern blev tokig. Han ville inte ens förbjuda burkan i Storbritannien men sa att han tyckte att utstyrseln var ”löjlig” och ”konstig” och fick de som bar den att se ut som brevlådor eller bankrånare.

Jag tycker burkan är betydligt mer upprörande än Johnsons kommentar. Att kvinnor år 2018 ska gå med täckta ansikten på Londons gator är inte okej. Och visst är burkan konstig och löjlig för britter och västerlänningar i allmänhet. Den hör inte hemma i väst.

Olika kulturer tycker olika saker är normala. I väst är burkan inte normal. Men vänstern anser att just västerlänningar ska tycka att alla kulturer är lika bra och lika normala. De ställer inte samma krav på muslimska fundamentalister – att de ska tycka att bikini är normalt och sluta predika i sina moskéer om hur omoraliskt och depraverat det är för kvinnor att gå ut med naket huvud. De får tydligen säga vad som helst om väst utan att vänstern går i taket och beskyller dem för att lida av ”fobiska föreställningar”.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 21 augusti), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangets medier.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnitt av Tankar från framtiden pratar vi bland annat om hur den ansvarslösa massinvandringen till Sverige fortsätter trots politikernas tal om ordning och reda och att ”asylreglerna har anpassats till EU:s miniminivå”. Massinvandringen är vår tids största fråga och den kommer att förändra vårt land i grunden. Vi pratar också om hur medierna och vänstern dumpat den svenska underklassen till förmån för de icke-västliga invandrarna.

Bilarna brann på Frölunda torg. Det är det samhället som vänstern – både den rödgröna vänstern och den borgerliga vänstern – har skapat. Bränderna är ett resultat av etablissemangets misslyckade invandrings- och integrationspolitik. De som bränner bilar är framför allt unga män med ”mångkulturell bakgrund”, det vill säga antingen kommer de själva eller deras föräldrar från Afrika och Mellanöstern.

Men vänstern vill inte ta ansvar för vad de gjort med sina ”goda” och ”humana” politik. De vill inte ta ansvar för att de gjort det sämre både för ursprungsbefolkningen och invandrarna. De vill inte ta ansvar för att deras invandringspolitik varit ansvarslöst genomförd och alldeles för stor. I stället tar de till bisarra konspirationsteorier.

Den vänsterextrema aktivisten och rapparen Silvana Imam menade att ”SD-sympatisörer” eller nazister låg bakom bilbränderna. Hon vet nog bättre. Jag har svårt att tro att en rappare med viss kunskap om ungdomskulturen i förorterna inte kan ha ett hum om vilken grupp eller vilken typ av människor som bränner bilar. Det är inte Kalle och Pelle. Men hon vill väl att det mångkulturella projektet, islamiseringen och massinvandringen ska fortsätta. Oklart varför då hon som lesbisk kvinna kommer att få det allt svårare ju mer likt Mellanöstern Sverige blir.

För andra kan det dock handla om en kombination av förnekelse, manipulation och bristande verklighetskontakt. En studie visade nyligen att ytterst få politiker – bara en procent (!) av alla riksdagskandidater i årets val – själva bor i de invandrartäta, så kallade särskilt utsatta områdena. Vänsterpolitikern Johan Hedin, Centerpartiets rättspolitiske talesperson, skrev på Facebook att han var övertygad om att det fanns en agenda bakom bränderna. Brännarna har velat ”påverka valutgången”. Inlägget har gillats av två andra vänsterprofiler, förra justitieministern Beatrice Ask (M) och vänsterpartisten Linda Westerlund Snecker.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/8) pratar jag med författaren Jeremiah Karlsson. Jag har läst hans roman Protestanten, som kom ut 2017 på 500-årsjubileet av reformationen.

Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”:

”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

På bokens omslag finns en illustration av Gustave Doré: ”Simsons död”. Efter att filistéerna upptäckt att Simsons styrka satt i hans långa hår, klippte de av det. När han hade blivit svag stack de ut hans ögon och låste in honom i en håla.

Filistéerna ordnade sedan en fest för guden Dagon. För att roa sig tog de fram Simson. Men hans hår hade då växt ut och han hade återfått sin styrka. Simson störtade de båda mittenpelare som huset vilade på. Huset rasade och dödade Simson och de tre tusen festande filistéerna.

Vad har den bibliska berättelsen om Simson med prästen i Lund att göra? Det får man fundera på när man läser Karlssons roman. Vi berör också sambandet i podden.