Idag annandag jul kallas i Sverige också Staffansmäss. Då ska man minnas Sankt Stefan eller Staffan, den förste kristne martyren. Berättelsen om honom finns i Apostlagärningarna, det sjunde kapitlet, där man får veta att han stenades. Det skall ha hänt i Jerusalem år 35 e. Kr. Stefan var en av ledarna för de grekisktalande kristna.

Visan som vi sjunger under juletiden, framför allt i Lucia (en annan martyr), om Staffan stalledräng som vattnar sina fålar fem, handlar om denne Sankt Staffan. Enligt legenden var han ju kung Herodes stalledräng. På den heliga natten såg han den strålande stjärnan över Betlehem och gick till Herodes och meddelade att judarnas konung skulle födas. Det gjorde Herodes rasande.

Sankt Staffan är skyddshelgon för kuskar och stalledrängar. Men också för stenhuggare, skräddare och vävare. Hans reliker finns bevarade i kyrkan San Lorenzo fuori Le Mura i nordöstra Rom. Flera kyrkor i Sverige är tillägnade Staffan.

Idag på Sankt Staffans dag tänker jag på en kristen präst blev martyr för sin tro den 26 juli 2016. Jag tänker alltså på Jacques Hamel som halshöggs av jihadister i sin kyrka. Innan de dödade honom läste jihadisterna ur Koranen. Fader Jacques var helt lugn när han slaktades. Med bestämd röst sade han till jihadisterna: ”Försvinn, Satan!” Detta är egentligen ingen ovanlig händelse. Kristna dödas hela tiden i islamiska länder. I de flesta islamiska länder är kristna förtryckta och otrygga. Det som var ovanligt med Hamels martyrskap var att det skedde i det civiliserade Frankrike.

Två skandinaviska tjejer har blivit mördade av jihadister i Marocko. Danska Louisa Vesterager Jespersen, 24 år, och norska Maren Ueland, 28 år. Liken hittades i mitten av december ungefär tio mil utanför bergsbyn Imlil.

På nätet cirkulerar ett videoklipp som visar hur en av de unga kvinnorna blir halshuggen. Jag har inte, och tänker inte, se klippet. Men Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi har sett det och reagerat mycket starkt. Så här skrev han på Facebook:

”Råkade se filmklippet som cirkulerar. Där en av dem får huvudet avskuret. Önskar jag hade det osett. Jag har sett många hemska saker. Ett tag kände jag ett ansvar som journalist att se filmklippen som IS (och AQ) släppte. Men detta filmklipp jag såg, det var värre. Det är det värsta jag någonsin har sett. Det kommer hemsöka mig.”

Arpi skriver att han känner hat inför dessa ”monster”. Jag känner likadant.

Vad kan göra människor till monster? Göra så att de inte känner något medlidande? Kanske tron att man gör Guds arbete, att man är ett redskap i Hans händer. I Koranen finns en vers, 24:2 i Zetterstéens svenska översättning från 1917, som uppmanar pryglaren att inte känna medlidande. Prygeln bör även ske inför åskådare:

”Och haven intet medlidande med dem, när det gäller Guds religion, om I tron på Gud och den yttersta dagen! Ett antal av de rättrogna skall ock bevittna deras bestraffning.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/12) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om julens betydelse. Det är den största festen i västvärlden. På engelska säger man christmas, och förr kunde man på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men när man säger att julen är en kristen fest, riskerar man att bli motsagd av människor som påpekar att vi firade jul innan vi blev kristna. Det är sant, men det vet vi inte så mycket om förutom att man drack öl. Den jul som vi känner genom tusen års historia, och som finns beskriven i vår litteratur, är kristen. Men det finns så klart inslag som är äldre. Ordet jul är ett gammalt ord.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Nästan 300 skjutningar har inträffat i Sverige hittills i år, enligt polisen. 44 av dessa har haft dödlig utgång, rapporterar SVT Nyheter. Man måste vara blind för att inte se åt vilket håll det går. I min hemstad Uppsala har vi haft femton skjutningar i år.

Vilka är det som skjuter? Det är unga män som skjuter och blir skjutna. De allra flesta har invandrarbakgrund. Jag behöver ingen statistik eftersom jag bodde i utanförskapsområdet Gottsunda i tretton år. Så jag vad gängen består av för folk. Det är unga män som antingen har invandrat själva, eller är barn till invandrare, från Afrika och Mellanöstern. Låt mig säga så här: värstingarna heter inte Kalle och Johan, snarare Ali och Muhammed.

Till och med ängsliga Dagens Nyheter, den politiska korrekthetens väktare, vågade i en artikel den 20 maj 2017, ”Vanligt med utländsk bakgrund bland unga män som skjuter”, berätta att unga män från Mellanöstern och Nordafrika ligger bakom nästan alla mord och mordförsök med skjutvapen.

I nationalekonomen Tino Sanandajis bok Massutmaning (2017) hittar man viktiga siffror. Utrikes födda står för ungefär 17 procent av befolkningen och andra generationens invandrare för ytterligare 5 procent. Trots detta utgör utrikes födda 53 procent av de med långa fängelsestraff, 54 procent av de arbetslösa och mottar 60 procent av de utbetalda socialbidragen. Och 76 procent av medlemmarna i kriminella gäng har invandrarbakgrund.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 16/12) pratar jag med författaren Einar Askestad. Han debuterade 1997 med novellsamlingen ”Det liknar ingenting” och har senast publicerat ”Så enkla är orden” (2018), som är hans elfte bok. Han är även gästskribent här på Det Goda Samhället.

I detta avsnitt pratar vi om männens situation i jämställdhetens Sverige. Män har det inte lätt även om kvinnors problem får mest uppmärksamhet. Askestad berättar även om feminiseringen av kulturlivet – ordet ”kulturman” har blivit synonymt med ”gubbslem”. I inlägget ”Det kvinnliga våldet – om den oförlösta dynamiken mellan kvinna och man i vår samtid” (4/11 2018) skrev Askestad så här:

”I detta läge skriver feministiska kulturjournalister på de feministiska kultursidorna om feministiska författare som gått på feministiska författarskolor om feministiska böcker som belönats av feministiska kulturinstitutioner och myndigheter.”

I podden berättar Askestad om sina erfarenheter av kvinnors psykiska våld mot män. Han försökte en gång ta upp ämnet i Sveriges Radio P1s program ”Tankar för dagen”, men blev refuserad. Det passade inte deras agenda.

När man läser om luciafirandet på nätet stöter man ofta på åsikten att firandet ”inte har någonting att göra” med helgonet Lucia från Syrakusa. På sajten Högtider och traditioner står det så här:

Att vi i Sverige firar lucia den 13 december har egentligen ingenting med helgonet Lucia att göra utan härrör från det faktum att vintersolståndet på medeltiden inföll just runt 13 december.

I boken Svenska traditioner (2007) skriver folkloristen Jan-Öjvind Swahn så här:

Men flickans reliker och legend är, när det kommer till kritan, helt irrelevanta när det gäller den skandinaviska Lucian – hon och helgonet har bara almanacksdagens namn gemensamt.

Jag är inte folklorist, men jag är tveksam till det kategoriska påståendet att vårt luciafirande inte skulle ha någonting med helgonet att göra. Namnet Lucia är ju någonting, inte ingenting.

Helgonet Lucia levde i Syrakusa på 300-talet där hon ska ha dött martyrdöden. Enligt legenden bar hon ner mat till de förföljda kristna i katakomberna. Hon bar ljus i en krans på sitt huvud för att se vägen i mörkret.

När Sverige kristnades blev vi införlivade i den romersk-katolska kyrkan. Katoliker firar Sankta Lucia den 13 december, alltså gjorde vi svenskar också det eftersom svenskar var romerska-katoliker i minst 500 år. Så under hela vår medeltid var Lucias dag en bemärkelsedag.

I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 11/12) pratar jag med Det Goda Samhällets skribent Jan-Olof Sandgren om FN:s migrationsavtal: ”Global compact for safe, orderly and regular migration”. Vår regering skrev på avtalet den 10 december. Men är det bra för Sverige? Nej, menar både jag och Sandgren.

Flera länder, som styrs av regeringar som sätter sina länders intressen främst, har hoppat av. USA och Israel är inte med. Inte heller Australien, Österrike, Polen med flera. Men Sverige vill ju fortfarande spela ”den humanitära stormakten” på den globala scenen.

Avtalet är inte juridiskt bindande, men kommer så klart att användas av öppna gränser-förespråkare för att utöva press: ”Vi har ju skrivit på avtalet, så nu måste vi göra si och så”.

I Global Compact talas det om vikten att ”eliminera” rasism riktad mot migranter, men ingenting om den rasism och den kriminalitet som drabbar ursprungsbefolkningarna i mottagarländerna. Det talas vidare om ”intolerans”, men ingenting om den intolerans som vunnit spridning i västvärlden genom islamiseringen, ett fenomen som är en direkt följd av massinvandringen.

Igår den 6 december var det Sankt Nikolaus dag. Hans namn finns fortfarande kvar i vår svenska almanacka. Samma dag uppmärksammade teologen och debattören Ann Heberlein en konstig annons från varuhuset Åhlén.

Annonsen låter meddela att ”en riktigt svensk jul har tysk gran, holländskt saffransbröd och turkisk tomte”.

Ann Heberlein ringde upp Åhlens kommunikatör för att ta reda på vad de ville ha sagt med sin konstiga annons.

”Vill ni kanske ägna er åt folkbildning?” sa Heberlein. ”I så fall kan jag upplysa dig om att den tomte ni avser, Sankt Nikolaus var en grekisk biskop…”

Hahaha! Åhlens är inte först med att sprida fejk news om tomtens turkiskhet. Julen 2017 visade Dagens Nyheters kulturchef Björn Wiman prov på samma okunnighet och lika stor iver att ”dekonstruera” svensk kultur.

I krönikan ”Nu tändas tusen juleljus – och tomten är far till de fejkade nyheterna” (23/12 2017) påstod han att jultomten var turk. Budskapet var att hans egen tidning är seriös, men att hans politiska motståndare, sådana där ”högerpopulister”, är oseriösa typer som sprider fejk news.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/12) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi. Egyptson har läst böcker, artiklar och andra dokument på arabiska. Men han har också tittat i svenska arkiv.

Mehmet Kaplan, som var minister i den socialdemokratiska regeringen, sade utåt att han inte stödde Sveriges Muslimska Förbunds (SMF) krav på särlagstiftning för muslimer.

I en intervju för Svenska Dagbladet 29/4 2006 sa han:

”Det här har ingen som helst förankring i någon av våra organisationer. Detta är ickefrågor för oss. Jag har också pratat med vice ordförande i SMF som inte heller känner till det.”

Men Egyptson har hittat ett protokoll från ett årsmöte där man beslutat att kräva särlagstiftning för muslimer. Och protokollet är undertecknat av Kaplan.

Igår var det den trettionde november eller Karl den tolftes dag. För mig som upsaliensare, men egentligen för alla svenskar, så har Karl XII:s dag en stor betydelse. Det var då Glunten och Magistern möttes! Utan denna dag hade Gluntarne inte funnits och Sverige varit ett mindre lyckligt land.

Gluntarne är en sångcykel om studentlivet, som kom ut 1851. Det blev uppsaladikten par excellence och poeten Gunnar Wennerberg därmed uppsalapoeten par excellence. ”Först och främst kan man tryggt säga”, skriver poeten Einar Malm i förordet till jubileumsupplagan 1951, ”att Wennerberg med Gluntarne skapat den tidlösa, förblivande uppsaladikten, som säkerligen aldrig kommer att överträffas.”

Det ligger mycket i detta påstående även om litterär förträfflighet är svår att mäta. Men så mycket kan man säga att Gluntarne förmodligen är det mest kända av alla litterära verk om livet i den eviga ungdomens stad, möjligen i viss konkurrens av Gösta Knutssons böcker om Pelle Svanslös.

Glunt är ett dialektord som betyder ”grabb” och han är också något naiv festprisse, medan Magistern är luttrad och lärd. Magistern får de romantiska och upphöjda replikerna medan Glunten är en mer jordnära figur. Relationen dem mellan påminner om Don Quijote och Sancho Panza.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 29/11) pratar jag med teologen och läraren Mikael Karlendal. Han var tidigare pastor i Pingstkyrkan, men är numera katolik. På sin blogg ”Till försvar för den kristna tron” skriver han om dels om den kristna tron, men ibland också om motsättningarna mellan islam och väst.

I detta avsnitt pratar vi om advents betydelse i den västerländska kulturen. Advent är latin och betyder ”ankomst”. Den som kommer är Jesus, vars födelse firas på juldagen den 25 december. Den dagen kallas på engelska christmas, på svenska borde det bli kristmäss, tänker jag, som i helgondagarna Olofsmäss och Eriksmäss. I en historisk roman jag läste nyligen, Gustavus Adolphus Magnus, hittade jag följande rader:

‘Imorgon är det Kristhögtid’, sade Gustav Adolf tankfullt, i det han steg fram till fönstret. Några vilsna flingor smällde lätt mot rutan. Annars låg grått höstdis ännu över stad och vatten.

Juldagen kunde alltså kallas ”kristhögtid” på svenska. Detta skulle Gustav II Adolf ha sagt den 24 december 1630 i Stettin i Pommern. Dagen därpå på juldagen stod slaget vid Marwitz. Det blev en svensk seger.

Romanen skrevs av K. G. Ossiannilsson och gavs ut 1916.

Advent inleder kyrkoåret med dess olika dagar med olika teman. I boken Våra högtider från 1958 hittade jag följande rim:

”När vintermörkret kring oss står, då gryr på nytt vårt kyrkoår.”

Kaoset vid USA:s gräns mot Mexiko visar att asylsystemet inte fungerar. Tanken att man ska släppa in varje migrant som hävdar asyl för att sen utreda om det faktiskt stämmer, håller inte. Det är väldigt lätt att släppa in en migrant, men oerhört svårt att få ut honom. Man har samma problem i hela västvärlden. I Sverige kan man inte ens få ut grovt kriminella invandrare.

Det är därför systemet måste läggas ner. Migranternas asylskäl, identitet och kriminella bakgrund ska inte utredas efter att de kommit in i landet, utan före eller inte alls. Har man inte kapaciteten att utreda migranter där de är, innan de släpps in, ja, då kan man inte erbjuda asyl. Tyvärr. För vi kan inte ha ett asylsystem där migranter stannar för att vi inte kan få ut dem. Det underminerar respekten för lagen och den rötan kommer att sprida sig.

Hur sannolikt är det att migranter som stormar en gräns och kastar sten på polisen kommer att uppträda laglydigt när de väl brutit sig in? Det är åtminstone en dålig start. Västvärldens slapphet vid gränserna gör inte antalet migranter färre, utan fler. För det visar att det går att ta sig in, och då försöker fler. En gräns måste vara en gräns på riktigt. Endast den som har rätt papper får ta sig över.

En viktig anledning till att Donald Trump blev vald till USA:s president var människors oro över den illegala invandringen. Man hoppades att han skulle bygga den så kallade ”muren”, det vill säga att ordentligt gränsförsvar, längs gränsen mot Mexiko. De kaotiska scenerna med stormande migranter kommer sannolikt att förstärka många amerikaners stöd för muren.

Enligt Åsa Romson, tidigare språkrör för Miljöpartiet, så är alla som åker tunnelbana i Stockholm svenskar. Så här sa Romson i en partiledardebatt i riksdagen den 17 oktober 2012:

”När jag går omkring i Stockholm till vardags och möter de invånare som bor och lever här tycker jag nämligen att alla som åker på tunnelbanan är svenskar.”

Men det finns de som inte håller med.

En Josefin Meissner menar att tjuvar inte är svenskar, trots att de åker tunnelbana i Stockholm.

När juridikstudenten Josefin åkte tunnelbana från Gamla stan till T-centralen tisdag den 20 november, så hörde hon följande meddelande i högtalarna:

”Göm era laptops, böcker och smycken. Håll i tidningarna och kaffet för de här personerna tar allt. De är ficktjuvar allihopa”.

Vad tänkte 24-åriga Josefin när hon hörde meddelandet? Blev hon glad över att någon visade omtanke om hennes saker? Nej, hon tänkte att meddelandet hade ”en stark rasistisk underton” och att hon borde polisanmäla de ansvariga. Hon håller på att samla in vittnesmål och information som grund för anmälan.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 25/11) pratar jag med nationalekonomen John Gustavsson. Den vetenskapliga metoden innebär att man ställer en fråga, gör observationer, formulerar en hypotes och prövar den mot data man har samlat in. För att vara säker på att din slutsats håller ska någon annan kunna upprepa vad du gjort och komma fram till samma sak. Det är detta, replikeringsstudier, som saknas inom samhällsvetenskaperna, menar Gustavsson. Han berättar att när man har försökt replikera forskning inom psykologi så har det visat sig att 60-70 procent av resultaten inte gick att replikera. Man har alltså gjort om samma studie, men inte kommit fram till samma resultat.

Och hur är det med den så kallade ”genusvetenskapen”? Den är inte ens en vetenskap, menar Gustavsson, eftersom den ägnar sig åt ren spekulation, inte åt att förstå verkligheten med hjälp av den vetenskapliga metoden. Att könet är biologiskt kan den som vill förstå verkligheten upptäcka genom observation med det blotta ögat. Läser man kursplanen för kandidatprogrammet i genusvetenskap på det anrika Lunds Universitet, berättar Gustavsson, ser man att det inte finns en enda statistikkurs i hela programmet. De lär sig inte räkna, och det kanske är en av anledningarna till att de kan förfäkta det så kallade ”lönegapet”.

Varför läsa historiska romaner? En anledning kan vara att de blandar fakta och fiktion, vilket kan göra dig nyfiken på att ta reda på hur det i själva verket var. Man sporras till att läsa historia. Det kan vara på Google eller på biblioteket eller både och. En roman kan levandegöra historien på ett sätt som faktaböcker inte kan.

Socialdemokratiska ungdomsförbundets förste ordförande, K. G. Ossiannilsson (1875-1970), skrev historiska romaner. Jag har läst hans Gustavus Adolphus Magnus från 1916 om hur Sverige blir en stormakt och om trettioåriga kriget. En av huvudpersonerna heter Erik Brahe och påstås vara son till den Erik Brahe som dog 1614 i Danzig. En av de så kallade ”polersvenskarna”. Sonen Erik är inte nämnd på Wikipedia, så förmodligen är det något Ossiannilsson hittat på.

Man lär sig också nya ord när man läser historiska romaner, särskilt om romanen inte bara utspelar sig i det förflutna, utan också skrevs för länge sedan. Jag lärde mig flera ord av att läsa Gustavus Adolphus Magnus. Till exempel ”lurant” som betyder spion/kunskapare. Erik Brahe, den yngre alltså som inte verkar ha existerat, blir, när han kommer till Stockholm 1611 misstänkt för att vara ”lurant” åt Sigismund. Ordet hör ihop med lura, lura på, lurpassa och så vidare. Jag fick lära mig att ordet ”armada” inte bara betyder flotta, som ”den spanska armadan” av år 1588, utan även armé. I alla fall i den här boken.

Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ. Mötet samlades i Uppsala den 19 november och idag den 21:a hålls de sista debatterna och beslut fattas. I år möttes ledamöterna av en kampanj för att stödja det så kallade ”Guds hus” i Fisksätra i Nacka. Det handlar alltså om att bygga en moské i anslutning till den befintliga kyrkan. Svenska kyrkan krymper för varje år som går, medan muslimerna växer i antal. Och ändå uppmanas kristna att främja islam?

Jag tycker att det är märkligt att huset kallas ”Guds hus”. Enligt kristen tro är Jesus från Nasaret Gud, så hur kan då en moské, där Jesu gudom förnekas å det strängaste, vara Guds hus?

Kyrkoherden i Nacka församling, Carl Dahlbäck, kontaktades av tidningen Nya Tider (1/2 2016) för att bemöta kritiken mot ”Guds hus”:

”Kärnverksamhet för kyrkan är ju ett fredsbudskap, att leva i frid och fred med alla människor av alla de slag, både troende och icke troende. Det måste ju vara en kärnverksamhet.”

Det här är också märkligt. För jag har läst hela Nya Testamentet flera gånger utan att uppfatta att ”fredsbudskapet”, med innebörden ”att leva i frid och fred med alla människor av alla de slag, både troende och icke troende”, skulle vara kärnan. Nu är jag ateist och tror att Nya Testamentet är en helt och hållet mänsklig skrift. Men jag tycker inte att det är rätt att förvränga även människors tankar. Jag läser berättelsen om en förkunnare som skiljer mellan sant och falskt och går i döden på grund av sin förkunnelse.

I år är det 25 år sen Steven Spielberg väckte liv i ödledjuren som varit döda i sextio miljoner år och lanserade den första delen av filmserien Jurassic Park. Handlingen är förmodligen bekant för de flesta. Företaget InGen använder gammalt DNA för att framställa nya, levande dinosaurier. Så öppnar man en nöjespark på ön Isla Nublar. Turisterna kommer att bli förtjusta och InGen kommer att bli stormrika. Men något går snett…

Det blev två filmer till i Jurassic Park-trilogin – den sista bör helst förbigås med tystnad. År 2015 började man med en ny trilogi i värld – Jurassic World. Även denna gång har vi en dinosauriepark som slutar i katastrof. I år kom del två i den nya trilogin – Jurassic World: Fallen Kingdom. Inget nytt, man har sett allt förut.

Fallen Kingdom tar vid tre år efter föregångarens slut. Nöjesparken på ön Isla Nubar är helt förstörd. Där finns inte längre några turister, men dinosaurierna är kvar. Men hur länge till? Ett vulkanutbrott hotar att utrota de märkvärdiga ödlorna. I USA råder delade meningar om hur man ska hantera situationen. Ska man låta naturen ha sin gång och dinosaurierna dö ut eller ska man försöka bevara dem?

Hjältarna Claire (Bryce Dallas Howard) och Owen Grady (Chris Pratt) rekryteras för att evakuera så många dinosaurier så möjligt från att dränkas att glödande lava. Men en ond entreprenör på en kuslig herrgård har andra planer. Och på herrgården finns flickan Maisie som smyger runt i korridorerna och tjuvlyssnar.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 13/11) pratar jag med Patrik Engellau om klimatfrågan. Där har vi klimatalarmisterna som vill få oss att tro att världen är på väg att gå under. Och så har vi skeptikerna som är, ja skeptiska. Men är det en vetenskaplig fråga, egentligen? Engellau menar att bakom alarmisternas oro och rädsla för världens undergång kan det finnas andra motiv. Klimatfrågan kanske till stor del är en fråga om makt.

Engellau har i flera inlägg här på Det Goda Samhället visar hur akademiker försöker koppla ihop klimatskepticism dels med mental ohälsa, främlingsfientlighet och dels med en viss grupp människor: äldre vita män. Man insisterar också på att kalla de som ifrågasätter alarmismens världsbild för ”förnekare”.

På Chalmers tekniska högskolas hemsida står det så här:

Med Chalmers som nav etableras nu världens första, globala forskarnätverk om klimatförnekelse. Bland annat studeras hur högernationalismens framfart i Europa bidragit till att klimatförnekelse ökat – där en rykande färsk forskningspublikation visar kopplingen mellan konservatism, främlingsfientlighet och klimatförnekelse.

Det där med ”förnekelse” är förstås rent nys och uppenbar härskarteknik. Men Engellau menar att dessa akademiker ändå kan ha en poäng. Det finns ett samband på så vis att de som tenderar att tänka politiskt inkorrekt i en fråga också tänker politiskt inkorrekt i andra frågor. I klimatfrågan finner han återigen motsättningen mellan pk-ister och antipk-ister.

Marvel Comics grundare Stan Lee dog 95 år gammal den 12 november i år. Han skapade några av våra mest älskade superhjältar som Fantastiska fyran, Hulken, Iron Man och Captain America. En av mina favoriter är Peter Parker, alias Spindelmannen. Det var lätt att identifiera sig med honom. Han var en vanlig kille med vanliga problem som bodde hos sin faster i en vanlig lägenhet. Lees superhjältar var mänskliga. Dessutom gillade Peter Parker att läsa böcker. Första gången vi möter honom, alltså på den absolut första sidan i serietidningen Amazing Fantasy nummer 15 i augusti 1962, står han och håller i två böcker. De tuffa och sportiga grabbarna vill inte vara med honom – han är ju en ”bokmal”.

Samtliga medier har uppmärksammat Stan Lees död med stora artiklar om hans betydelse för populärkulturen. Kändisar har fått berätta om hur hans superhjältar glatt, tröstat och underhållit dem. Men Lee skapade inte bara hjältar, han skapade skurkar också. Och vissa figurer som befinner sig i gråzonen någonstans däremellan – som tidningsmannen J. Jonah Jameson som gjorde entré i The Amazing Spider-Man i mars 1963. Hans tidning The Daily Bugle var en symbol för fake news långt innan Donald Trump gjorde uttrycket inne.

Den koleriske, lättstötte och egenkäre J. Jonah Jameson skulle kunna ses som en personifikation av mediemakten. Den makt som granskar, men själv avskyr att bli granskad. I Sverige har det förekommit att journalister gjort oanmälda hembesök hos ”hatare” och tryckt upp kameror i deras ansikten. Syftet förefaller att vara att skrämma människor till tystnad. Många upplever att mediernas agerande har en politisk agenda.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 12/11) pratar jag med författaren Jeremiah Björkman. Jag har läst hans nya roman Ingen bryr sig om din fotografering. Jag har pratat med Björkman om två av hans tidigare romaner, då hette han Karlsson i efternamn.

Den 8 februari 2018 pratade vi om romanen Sorgens kammare, som kom ut 2014. Det var en spännande detektivroman, snarast en thriller, med fängslande karaktärer, starka känslor och stilla vemod. Där fanns det moderna folkhemmet och dess byråkrati mot en fond av mörka skogar som ruvar på gåtor och forntida gravar. Det som gör Sorgens kammare så speciell är att huvudpersonerna inte är poliser utan socialsekreterare. Björkman, född 1986, är själv socionom och hade delvis byggt sin skildring på egna erfarenheter.

Den 13 augusti 2018 pratade vi om romanen Protestanten, som kom ut 2017. Romanens huvudperson är präst och föreståndare på ett studenthem i Lund. Han är en outsider både i samhället och i kyrkan, själv kallar han sig ”mörkerman”: ”Jag är en smutsig själ, en mörkerman.”

Även den nya romanen, Ingen bryr sig om din fotografering, som är hans fjärde, utspelar sig delvis i universitetsmiljö i Lund. I centrum av berättelsen finner vi tre kvinnor ur tre olika generationer: en mor och hennes två döttrar Zandra och Engla Andersson. Zandra vill bli författare, Engla vill bli fotograf. Men världen är orättvis och vissa är dömda att bli losers. Zandra kallar sig själv loser. Är hon ärlig?

Under stenar kan man hitta olika sorters slemmiga och otäcka kryp. Man vill helst att de ska stanna där under sin sten där inget solljus lyser på dem.

När Expressens ljus lyste på socialdemokraternas ungdomsförbund hittade man otäcka saker. Där fanns värderingar som svårligen går att förena med ett progressivt partis program. Där fanns bland annat medlemmar i en obskyr, pseudoislamisk sekt, en Saddam Hussein-anhängare, och en ordförande som förstörde möten genom att stå och skrika.

Men när vår progressiva och feministiska utrikesminister talade om en man som borde krypa tillbaka under den sten varifrån han kommit, så var det inte den skrikande SSU-mannen Mansour Ahmed hon tyckte skulle krypa tillbaka in i någon mörk moské. Inte heller syftade hon på Saddam-anhängaren. Och inte heller medlemmarna i den obskyra sekten Ahmadiyya med sin ledare som de kallar ”kalif”.

Nej, Margot Wallström avsåg den kanadensiske psykologen Jordan B. Peterson, som nyligen besökt vårt land. Med darrande stämma manade hon honom att krypa tillbaka till den sten varifrån han kommit. Menar hon månne Torontouniversitet där Peterson är professor? Innanför dess vägg gömmer sig många slemmiga och otäcka kryp, eller?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/11) pratar jag med USA-kännaren Ronie Berggren om mellanårsvalen i USA. Valen, som på engelska kallas midterm elections, äger rum halvvägs in i den sittande presidentens fyraåriga mandatperiod, i år den 6 november.

Valdeltagandet brukar inte vara lika högt som till presidentvalet. I vänstervriden svensk media gottar man sig åt att republikanerna förlorade representanthuset, men faktum är, menar Berggren, att det gick bättre för Trump än för Obama. Republikanerna stärkte sin majoritet i senaten. I vänstervriden svensk media har man särskilt uppmärksammat att det gått bra för ett antal företrädare för minoriteter. I Dagens Nyheter kunde man läsa rubriken: ”Vita män får ge vika efter mellanårsvalet”.

Återigen blir man påmind om den moderna vänsterns fixering vid hudfärg, sexuell läggning och inte minst islam. För den progressiva, feministiska vänstern firar just nu att Ilhan Omar, en muslimsk kvinna med sjal kommit in i representanthuset. Vilket framsteg!

Det man kan se är att vänstern i USA, på samma sätt som vänstern i Europa, håller på att mångkulturaliseras och islamiseras. Demokraterna förvandlas till minoriteternas parti och förlorar den vanlige amerikanen. I Sverige har den här processen gått väldigt långt – nyheterna om islamiseringen av SSU Skåne talar sitt tydliga språk.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/11) pratar jag med journalisten Pelle Zackrisson. Han arbetade tidigare i gammelmedia, som Mittmedia och Sveriges Radio, innan han gick över till Nyheter Idag, där han blev redaktionschef. Hur ser framtiden ut för medierna? Zackrisson menar att papperstidningarna kommer att dö. Jag kan bara instämma – jag känner knappt någon under fyrtio som prenumererar på en papperstidning. Förmodligen kommer vi att få se allt fler journalister hoppa av och gå över till de nya alternativmedierna.

För några dagar sedan bevisade Zackrisson att alternativmedierna behövs. Alla de stora, etablerade medierna hade rapporterat om ett ”tältläger” i Solna. På bilder fick man se ledsna och oroliga flyktingar som visade upp sina tält. Där måste de sova eftersom kommunen inte ordnade lägenheter åt dem. Gammelmedierna bara återgav flyktingarnas berättelser utan att undersöka saken. Men Zackrisson tyckte att berättelserna var konstiga. Han bestämde sig för att ta reda på om de stämde. När han besökte ”tältlägret” på natten upptäckte han att ingen var där! Denna lilla expedition till Solna, som ingen annan journalist hade orken eller viljan att genomföra, resulterade i artikeln ”Tältbluffen: Migrantlägret i Solna tomt” (5/11).

I vårt samtal nämner Zackrisson också viktiga intervjuer som Nyheter Idag har gjort med oliktänkare som konstnären Dan Park och feminismkritikern Pär Ström. Nyheter Idag grundades av Chang Frick år 2014.