I en ny video kommenterar jag religionsprofessorn och vänsteraktivisten Mattias Gardells uttalanden om så kallad ”islamofobi” och ”antimuslimsk […]

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/2) pratar jag med Jan-Olof Sandgren. Förutom att vara skribent här på Det Goda Samhället arbetar han som yogalärare. Han är från början utbildad biolog, med en brokig yrkeskarriär som vaktmästare, biståndsarbetare, illustratör, barnboksförfattare med mera.

Är patriarkatet egentligen så dåligt? Vi har aldrig haft så många kvinnliga makthavare som nu, noterar Sandgren, ändå ökar otryggheten för kvinnor varje år. Kvinnor, menar han, är inte särskilt bra på att skydda kvinnor. I en krönika här på Det Goda Samhället skriver han:

”Samtidigt som feminismen utsett västvärldens patriarkat till sin huvudfiende – är det svårt att förneka att samma patriarkat historiskt sett visat sig mest kompetent när det gäller att skydda just kvinnorna och barnen.”

Sandgren tycker också att hjältarna äras för lite för tiden. Vi behöver hjältemyter. Och hjältar är inte folk som bara glassar och är coola, de gör skitjobbet. Och de gör uppoffringar för ett högre syfte. Att vara hjälte är en manlig grej, skriver Sandgren i en annan krönika:

”Egentligen är det obegripligt att hjältebanan är så pass populär. Därför misstänker jag att y-kromosomen innehåller en typ av ’hjältegen’, som gör att män i särskilt hög grad är beredda att offra liv och lem för utsikten att bli hjältar – kanske en specifikt manlig form av ’kärlek’.”

Igår var det alla hjärtans dag. Det är en kul dag, tycker jag. Kommersialiserad som allt annat, men jag hör inte till dem som stör sig på kommersialisering. Vissa ogillar dagen av samma anledning som man ogillar halloween – det är uttryck för så kallad amerikansk kulturimperialism.

Hur som helst så har högtiden, som kallas Valentins dag, ursprung långt tillbaka i tiden i traditioner som uppstod kring helgonet Sankt Valentin under medeltiden i Frankrike och England. Jag tycker särskilt om dessa associationer till riddare och hövisk kärlek som frammanar bilder av sagornas Perceval och Galahad.

I Nordisk familjebok (Ugglan) står det så här:

Valentins dag (eng. St. Valentines day), 14 febr., var redan under medeltiden i England och
Skottland en bemärkelsedag genom den sedvänjan bland ungt folk, att den person af motsatt kön, hvars namn man aftonen förut dragit vid lottning eller som man på själfva Valentinsdagen först mötte, den skulle man ge skänker och året ut vara huld såsom sin ”Valentin”, d. v. s. att en uppvaktning på riddarmaner ålåg den manlige ”Valentin”.

Det finns en motsättning mellan iranier och araber som ibland tar sig uttryck i sekteristiska termer eftersom iranier för det mesta är shiiter och araber för det mesta är sunniter, och ibland i etniska termer. I viss iransk nationalism avfärdas islam i sin helhet som en ”arabisk religion” som inte hör hemma i Iran.

Iranier i allmänhet tycker inte om att sammanblandas med araber och är noga med att påpeka att de är indoeuropéer och har ett annat språk och en annan kultur. Det här intresserar mig, dels eftersom min far kom från Iran, och dels för att jag som muslim under många år, med kontakter med både sunniter och shiiter, araber och perser, stötte på dessa attityder och motsättningar i olika sammanhang.

Majoriteten av iranierna som bor i Sverige identifierar sig inte som muslimer, många är till och med fientliga till islam, och känner sig stå nära den svenska kulturen. Man märker detta i att iranier ofta visar intresse för, och deltar i, svenska högtider som jul och midsommar, och är öppna för bilda familj med ”gammelsvenskar”.

I Wikipedia-artikeln om iranska amerikaner kan man läsa att iranierna är en väldigt välintegrerad grupp med högt antal blandäktenskap med icke-iranier. Det förvånar mig inte. Samma sak gäller i Sverige. När man läser om muslimer som konverterat till kristendomen, så är det ofta iranier. Jag tror att detta är ett sätt för dem att markera att man vill vara en del av den västerländska kulturen. En undersökning från juni 2018 visade att Sverigedemokraterna är det största partiet bland svenskiranier.

Karnevalen i Viareggio är en av de mest berömda i Italien och årets höjdpunkt för lokalbefolkningen. Konstnärer tillverkar magnifika skulpturer som dras runt i vagnar under paraderna. Liksom de svenska etablissemangskonstnärerna är de italienska motsvarigheterna vänstervridna och den politiska satiren slår gärna högerut. Annars riskerar det ju att kallas hat.

I år hade man byggt en gigantisk skulptur föreställande Donald Trump i skinande rustning. Det här kommer från den så kallade gudakejsar-memen, det vill säga Internet-skämtet om Trump som enväldig gudakejsare över ett galaktiskt imperium. Det var ett sätt för Trump-fansen att driva med vänsterns anti-Trump-propaganda, som utmålade honom som megalomanisk fascist och blivande diktator.

Det är svårt att veta vad italienarna haft för avsikt med sin skulptur. Är det satir på Trump eller på den hysteriska anti-Trump-vänstern? Det vore kul om det vore det senare, men, med tanke på vad man gjort på tidigare karnevaler, befarar jag att den första tolkningen är mer sann.

I sin hand håller Trump-skulpturen i ett stort svärd med Twitter-symboler vid hjaltet. Twitter har ju förändrat styrkeförhållandena mellan presidenten och media. Richard Nixon hade inget Twitterkonto och förlorade mot media. Trump kan alltid gå runt media och tala direkt till folk. För övrigt är gudakejser-memen coolare än Tricky Dick, eller hur?

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7 februari) pratar jag med Richard Sörman. Han är docent i romanska språk och arbetade i tjugo år som forskare och universitetslärare i franska. Han ser sig gärna som sprungen ur en konservativt sinnad arbetarklass där man tror på sunt förnuft och tänker själv. Han är född och uppvuxen i Östergötland men bor sedan många år i Uppsala. Det akademiska arbetet har framför allt behandlat det franska 1600-talet.

Richard Sörman skriver även här på Det Goda Samhället. Den 16 november 2018 publicerade vi artikeln ”Den rena godhetens princip är inte alltid det högsta goda”. Sörman påpekar att det finns olika sätt att förstå godhet och att något som kan framstå som gott här och nu på sikt kan ha dåliga konsekvenser. Han menar att godhet bör förenas med förnuft, så att den inte blir ”dumsnällhet”.

Massinvandringspolitiken har förts i godhetens tecken, men hur god är den egentligen? ”En rimlig tanke, en etiskt och moraliskt hållbar position”, skriver Sörman, ”behöver alltså inte bestå i att förringa existensen av det egna utan i att hitta en medelväg mellan omsorg om oss själva och omsorg om andra”.

Den brittiske författaren Percy Francis Westerman (1876-1959) skrev pojkböcker om äventyr och krig. Hans första bok, A Lad of Grit, kom ut 1908, samma år som Robert Baden-Powell grundade scoutrörelsen. På Wikipedia står det att scoutrörelsen påverkades av Westermans böcker, vilket verkar rimligt.

Den svenska översättningen av Westermans pojkbok Den vita araben – som kunskapare i Central-Afrika gavs ut av Fritzes bokförlag 1934 i en serie som kallades Fritzes scoutböcker. Hjälten i boken är just en scout, alltså i betydelsen spejare eller kunskapare. Originalet med titeln The White Arab publicerades året innan. Westerman var en produktiv författare – Wikipedia listar 178 titlar – och mycket populär på 1930-talet, men numera bortglömd.

Historien i Den vita araben påminner om verklighetens Lawrence av Arabien, en engelsk spion som klär ut sig till arab och så säga goes native. På omslaget syns en europeisk yngling i arabisk dräkt på en vit springare. Jag blir omedelbart påmind om Peter O’Toole som Lawrence av Arabien i filmen från 1962.

Bredvid den beridne hjälten står en riktig arab, ödmjukt bugande. Ynglingen, som heter Denis Hornby, är mycket ung, bara nitton år, men har stora språkkunskaper. Det beror på att han är äldste son till en engelsk officer som tjänstgjort i Sudan: ”Han var fullt hemmastadd i arabiska och swahili, och han kände till de flesta av de dialekter, som talas av Sudans befolkning.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med nationalekonomen och Amerikakännaren John Gustavsson. Han skriver ibland här på Det Goda Samhället. Den 23 januari i år publicerade vi hans artikel om George Bush den yngre: ”Till försvar av George W Bush. Kriget mot terrorismen var rättfärdigat”.

I podden förklarar Gustavsson varför han tycker att Bush gjorde rätt som invaderade Irak och Afghanistan. Han tycker också att kriget mot terrorismen gick bra. Jag tar upp ett antal invändningar som han får bemöta. Till exempel: 1) kriget mot terrorismen har lett till ett kontrollsamhälle, 2) Irak hade inget med 11 september-attackerna att göra, 3) Saddam hade inga massförstörelsevapen, 4) invasionen 1991 borde ha fullföljts, 5) USA sådde fröet till Al-Qaida när man stödde mujahedin i Afghanistan mot Sovjetunionen, och 6) Bush försvårade debatten om islam när han påstod att ”islam är fredens religion”.

Gustavsson har svar på alla frågor. Men är svaren bra? Lyssna på podden, så får du veta. Jag tycker att det är oerhört intressant att lyssna på honom eftersom hans position är så ovanlig. Det råder i stort sett konsensus om att Irakkriget var en stor katastrof som aldrig borde ha ägt rum.

Skådespelaren Liam Neeson, en av mina favoriter för övrigt, anklagas för att vara rasist. I senaste filmen Cold pursuit spelar han en ensam man som tar till blodigt våld för att hämnas en oförrätt. I en intervju för brittiska Independent undrar journalisten var Neeson hittar rollens vrede. Då börjar Neeson prata om en gammal upplevelse.

Han berättar han att han ville döda en svart man som hämnd för en våldtäkt av en väninna:

Det finns något primitivt, gud förbjude att någon i din familj utsätts för våld av kriminella. Jag ska berätta en historia, den är sann.

Jag skäms för att säga det, men jag gjorde det i kanske en vecka. Jag gick runt på gatorna med en batong och hoppades att en ”svart jävel” skulle komma ut från nån pub och ge sig på mig – så att jag kunde döda honom.

Han var inte stolt över de känslor han en gång haft. Han skäms, säger han, för att han gjorde alla svarta till skyldiga för en svart mans brott. Men ändå lyfts det här fram som ett bevis på Neesons rasism och särskilt inom vänstern höjs röster med krav på olika former av straff. Men vänstern hycklar.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 4 februari), pratar jag med Gunnar Sandelin. Han är socionom, journalist, författare och skribent här på Det Goda Samhället. Den 8 april 2008 publicerade Dagens Nyheter Sandelins debattartikel ”Journalister mörklägger sanningen om invandrarna”. Han ville att det skulle stå ”invandringen” i rubriken, men det tyckte inte DN:s agendasättande rubriksättare. Bortsett från det var artikeln viktig för att upplysa allmänheten om att invandringen inte fungerade och att vi blev vilseledda av etablissemangsmedierna.

År 2013 publicerade Sandelin, tillsammans med forskaren Karl-Olov Arnstberg, boken Invandring och mörkläggning. Boken blev en succé. Det fanns, och finns, ett stort sug efter kunskap och fakta om Sveriges förvandling genom massinvandringen. I boken visar Sandelin och Arnstberg hur den ansvarslösa invandringspolitiken skadar Sverige och knappast är ett effektivt sätt att använda resurser för att hjälpa världens flyktingar.

I detta avsnittet pratar vi om sveket mot de svenska väljarna i valet 2018. En majoritet röstade på partier som ville ha en mer ansvarsfull och restriktiv invandringspolitik. Men den nya vänsterliberala jök-regeringen tänker istället fortsätta massinvandringspolitiken. Detta kommer att innebära negativa effekter på tryggheten, yttrandefriheten och välfärden. Känslan av vanmakt och uppgivenhet, breder ut sig, konstaterar Sandelin i podden.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med skribenten Nikodemus Ungh. Han skriver på den libertarianska sajten Mises.se. Sajten tillhör Ludwig von Mises-institutet, en tankesmedja grundad 2010 och uppkallad efter den österrikiske ekonomen och tänkaren med samma namn (1881-1973).

Vad betyder identitetspolitik? Wikipedia förklarar det så här:

Identitetspolitik är politiska ställningstaganden som grundar sig på särintressen och perspektiv utifrån tillhörighet till en socio-kulturell grupp i syfte att bevara denna grupps särställning och stärka dess intressen. Därigenom kan människors politiska åskådning gestaltas utifrån den identitet de tar sig som medlemmar av grupper. Förenklat kan det sägas att det är politik baserad på gruppidentitet.

I maj 2016 skrev Ungh en artikel om Miljöpartiets förhållande till identitetspolitiken. Nu när vi åter har fått en miljöpartistisk kulturminister i Amanda Lind kan det vara av intresse att titta på detta.

Yttrandefriheten mår inte bra i islamiska länder. Det kan vara väldigt farligt att skoja om Koranen eller Muhammed. I många länder är det förbjudet i lag. Därför finns det inte en kritisk diskussion om Guds existens, himmel och helvete och andra religiösa frågor som vi blivit vana vid att kunna prata fritt om i väst. Vi har haft det bra under en tid.

Massinvandringen från islamvärlden till väst håller dock på att göra det svårare att prata fritt även här. För många invandrare tar med sig synen på islam som något heligt som man måste visa den allra största respekt för. Dels genom att så kallade ”kränkningar” mot islam, det som islamvärlden skulle betecknas hädelse, kan hamna under vår ”hets mot folkgrupp”-lag och bli ett brott. Och dels genom att fanatiska muslimer i väst kan hota, och till och med döda, dem som de uppfattar hädar mot islam.

Konstnären Lars Vilks lever till exempel gömd och har utsatts för mordförsök, trots att han bor i ett sekulärt land med kristen tradition, ett land med en kultur som har noll med islam att göra, som har en befolkning som inte tycker särskilt mycket om islam och som ligger i norra Europa långt ifrån den islamiska världen. Den islamiska fundamentalismen är global och dess långa arm når över allt. Något vi borde ha förstått redan 1989 då Khomeini utfärdade sin fatwa mot författaren Salman Rushdie.

Idag har Disa namnsdag. Vem är det? Jag håller på med en bok om svenska högtider. Jag är ingen expert, långt därifrån. Jag är elev och lär mig, men jag vill dela med mig av det jag lär mig och min lust att lära.

Något jag förstått är att de svenska högtiderna bygger på två element, det hedniska och det kristna och det hedniska förstås är äldre. Men det hedniska är av en annorlunda karaktär än det kristna eftersom det handlar om naturen, inte om en lära från himlen. Den hedniska delen är inte på samma sätt ”religiös” eftersom den handlar om sommar och vinter, sol och måne.

När kristendomen kom till Europa, så fyllde den nytt vin i gamla läglar. De gamla årstidsfesterna fanns redan, men nu fick de nya kristna innebörder.

Att Disa har fått namnsdag i början av februari tror jag har att göra med disablotet som ska ha hållits då. Det var en offerhögtid till disernas ära. Diserna var i nordisk mytologi kvinnliga andeväsen, de dödas andar enligt vissa, eller gudinnor som kunde vara både elaka och vänliga.

Kung Adils den mäktige ska ha fallit av sin häst vid ett disablot i Uppsala, det vill säga det som nu heter Gamla Uppsala. Han red runt Disarsalen, vilket verkar ha varit ett tempel rest åt diserna, när hästen snubblade. Adils var son till Ottar Vendelkråka och blev enligt sagan höglagd i Gamla Uppsala. Det ska vara den norra av de tre stora högarna, den som kallas Torshögen.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 31/1), pratar jag med Det Goda Samhällets chefredaktör Patrik Engellau. Sverige har fått en ny vänsterliberal regering som består Socialdemokraterna och Miljöpartiet och som samarbetar med Centerpartiet och Liberalerna.

Alliansen är alltså splittrad och ett nytt konservativt block är på gång i svensk politik, ett block som kommer att hämta näring är regeringens misslyckanden. Svenska folket har opinionsundersökningar visat att man vill ha minskad invandring. Lööf och Björklund lovar i stället mer.

På detta sätt kanske man tror att man ”straffar” Sverigedemokraterna och deras väljare, men det är svenskarna som blir straffade och som förmodligen i högre grad kommer att söka sig till SD. Nu hänger mycket på Moderaterna. Kommer man att ändra sin inställning till SD? Kommer man göra det under denna mandatperiod eller vänta tills valresultatet 2022 är klart?

Eftersom jag själv skriver en bok om svenska högtider, så har jag tittat på vad som redan finns. På biblioteket hittade jag Den svenska högtidsboken, som verkar vilja vara något slags sekulärt alternativ till den svenska psalmboken. Den har ungefär likadant format, lika tunna blad och lika många sidor som psalmboken. Förordet är skrivet av bokens redaktör Göran Palm, poet med mera. Även känd som ledande profil inom kulturvänstern á la 68.

Boken gavs ut i samarbete med Förbundet Humanisterna år 2000 i samband med kyrkans skiljande från staten. Meningen var att fylla behovet av alternativa ceremonier för livets högtider för folk som inte går i kyrkan. Där finns till exempel förslag på hur en ”namngivningsfest” kan gå till för de som inte vill döpa sina barn på kristet vis, men ändå vill ha en ceremoni. Det ges förslag på dikter att deklamera och sånger att sjunga.

Idén är bra, det postkristna Sverige behöver ceremonier. Men boken är problematisk, då den samtidigt är politiskt vinklad. Det första som slår en när man tittar i innehållsförteckningen är det märkliga urvalet. I en bok om svenska högtider hittar man följande:

Streamingjätten Netflix har köpt rättigheterna till den engelske författaren C. S. Lews Narnia-berättelser. Detta är första gången någonsin rättigheterna till samtliga sju böcker ägs av samma bolag. De kommer att producera både filmer och teveserier.

Man kan hoppas att Netflix nu kommer att filmatisera de Narnia-berättelser som hittills har försummats, som Hästen och hans pojke (1954) och Den sista striden (1956). De båda böckerna är särskilt intressanta för mig eftersom jag tänker mycket på islam och förhållandet mellan väst och islam.

I böckerna förekommer nämligen fantasilandet Calormen som är tydlig influerat av den islamiska världen. Och skildringen är inte smickrande. C. S. Lewis har så klart beskyllts för så kallad ”islamofobi”. Kan det vara en anledning till att de ännu inte filmatiserats? Böckerna kom som sagt ut på 50-talet, idag hade nog en ängslig redaktör velat retuschera manuset en aning före publicering, för att inte dra på sig de fruktade rättvisekrigarnas uppmärksamhet.

Men inte bara de böckerna där ”sagoislam” skildras har blivit hårt kritiserade. Ingen av C. S. Lewis Narniaböcker är omtyckta av det vänstervridna kulturetablissemanget, som menar att de är kristet fundamentalistiska, rasistiska och könsrollskonserverande. Lewis var en djupt troende kristen apologet och ett av syftena med hans barnböcker var att förmedla det kristna budskapet på ett nytt och spännande sätt. Aslan, det talande lejonet som offras och återuppstår, är en bild för Kristus.

Emanuel Swedenborg begränsade sig inte till äta semla på fettisdagen (5 mars i år). Han åt semla varje dag till middag, i varm mjölk, en så kallad ”hetvägg”. Han åt dock måttligt, som han hade blivit varnad i april 1745. Han hade varit på en krog och ätit (inte semla denna gång, förmodar jag), då han fick se en man som satt i ett hörn av rummet. Mannen sa: ”Ät inte så mycket.”

Swedenborg blev rädd och skyndade hem. På natten uppenbarade sig samme man, och han sade sig då vara Gud själv. Muslimerna säger att Muhammed var den siste profeten. Men här har vi alltså en svensk profet på 1700-talet, mer än tusen år efter Muhammed!

Men vad muslimer menar är förstås att Muhammed är den siste äkta profeten och alla som kom efter honom är falska. Men det har de aldrig kunnat bevisa. Redan under Muhammeds livstid fanns det en annan arab som också påstod sig ta emot uppenbarelser från Gud. Han hette Musaylama och han och alla som följde honom blev massakrerade. I den islamiska historieskrivningen är han känd som Al-Kadhab, Lögnaren. Segrarna skriver historien.

Både Muhammed och Swedenborg påstod sig ha mötte ängeln Gabriel. Muhammed i grottan Hira i Arabien, Swedenborg på en pub i London! Både två påstod saker som de inte kunna bevisa, jag tror inte att någon av dem hade rätt i sina påståenden om det övernaturliga. Men låt oss säga att jag, eller någon annan icke-troende, blev tvungen att välja en av dem? Jag skulle välja den svenske profeten framför den arabiske. I Nordisk familjebok beskrivs Swedenborg så här:

Fettisdagen infaller i år den 5 mars. Trots detta ser jag folk överallt med semmelpåsar! Får man äta semlor före fettisdagen? Jo, de ska ätas under fastlagen, de tre dagar som föregår fastan. I år börjar fastlagen med fastlagssöndagen den 3 mars. Den följs av blåmåndagen, som även kallas fläskmåndag och därefter kommer fettisdagen den 5 mars. Under dessa dagar ska man frossa och festa. Men man kan förstås äta semlor när man vill. Vi talar inte om sharia här.

Om man ska äta semlor med sina vänner kan det vara trevligt att läsa en dikt. Jag försöker att så ofta det går ha poesi med. Det gör fester mer festliga och mindre vardagliga. Dessutom kan dikterna vara fina och tänkvärda. Någon kanske till och med undrar vad poeten hette och söker upp fler dikter på biblioteket eller Internet. Då har man främjat svensk kultur.

Det finns dikt av Elsa Beskow som nämner semlan. Den heter ”I fastan” och går så här:

Mitt arbete med att sammanställa en bok om årets fester fortsätter. Jag hittade nyligen en av den liberala studentföreningen Verdandis småskrifter från 1905. Den är 25 sidor lång, heter Nordisk folktro och fornnordisk religion och är skriven av litteraturhistorikern Henrik Schück. Tyvärr finns inte småskriften på nätet.

Schücks tes är att rester av asatron lever kvar i samtidens folktro. Och inte bara det, där finns även rester av en religion som är ännu äldre än den ”skaldereligion” vi känner från Eddan. Eddan, menar Schück, var elitens litteratur, medan vanligt folk hade en annan tro.

”Ty denna skaldereligion har aldrig varit de nordiska folkens tro, utan var hvad den är: poesi – alldeles som den religion, som träder oss till mötes i de homeriska sångerna.”

Schück förklarar sedan religionens utveckling så här. Först har vi polydemonismen, sedan polyteismen, som följs av monoteismen. Ordet ”polydemonism” hade jag inte hört förut. Så det var värt att läsa den här småskriften bara för det ordets skull.

Ursprunget till all religion, tror Schück, är fruktan. Man var rädd för det okända, för mörkret och för rovdjuren. Under denna tid dyrkade man ”demoner”, väsen utan egennamn och personlighet. Ur detta utvecklades sedan polyteismen, då demonerna fick egennamn och personlighet, vilket sedan följdes av nästa stadium då alla gudar sattes ihop till en, monoteismen.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden pratar jag med författaren Johannes Nilsson (inspelat 20/1). Han debuterade 2002 med romanen Recension som fick stort genomslag. Hösten 2015 började han sända podden Magister med komikern Kristoffer ”Kringlan” Svensson. De höll på fram till 2017 och kommenterade bland annat den pågående ”omsvängningen” i svensk syn på invandring och mångkulturalism. De rörde sig utanför åsiktskorridoren och bjöd in flera kontroversiella gäster, både från vänster- och högerkanten.

År 2017 gav Nilsson ut boken Tyckonom, en nutidshistorisk betraktelse om hur Internet och sociala medier förändrat kultur- och medieklimatet i Sverige. Han har just nu en podd som också heter Tyckonom där han pratar med olika gäster. Jag uppskattade särskilt avsnittet med filmkritikern Kristoffer Viita om Netflix och Hollywood och kulturdrev från höger och vänster.

I det här avsnittet av Tankar från framtiden pratar jag med Johannes Nilsson om Januariöverenskommelsen (JÖ), pk-isternas nya allians för att bekämpa ondskan, det vill säga den så kallade högerpopulismen. Vänsterpartiets ledare Jonas Sjöstedt visade genom att okeja alliansen att han sätter pk-ismen över allting annat. Han kallar denna överideologi, som är viktigare än hyror, arbetare och ensamstående mammor, för så kallad ”antirasism”. I en intervju sa han:

”Vänsterpartiet är i sitt hjärta ett antirasistiskt parti. Utifrån detta har vänsterpartiets partistyrelse fattat ett beslut.”

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 15/1) pratar jag med Dolf. Jag har lärt känna Dolf genom att hans intressanta kommentarer här på Det Goda Samhället i vilka han visat att han är väl bevandrad i film och litteratur.

I detta avsnitt pratar vi om science fiction-klassikern Blade Runner från 1982. Vi är två veckor inne i det nya året 2019 och det år då Blade Runner utspelar sig. Filmen är baserad på en roman av den amerikanske författaren Philip K. Dick från 1968: Do Androids Dream of Electric Sheep? Dolf har nyligen läst om romanen och sett filmen och berättar om hur de skiljer sig åt.

Filmen skildrar alltså en mörk, dystopisk framtid i Los Angeles år 2019. Det är en noir-deckare à la Raymod Chandler med hårda män som dricker whisky och en kedjerökande femme fatale med fyrtiotalssfrisyr, men i en futuristisk, cyberpunk-miljö.

Människan har lyckats framställa organiska robotar som är nästan omöjliga att skilja från vanliga människor. Dessa kallas replikanter och de används som slavar av människorna. Efter en serie blodiga uppror bannlyses replikanterna från jorden och deras liv begränsas till fyra år. En speciell sorts poliser, så kallade blade runners, får i uppgift att identifiera och döda alla replikanter som mot lagen befinner sig på jorden.

Rahaf Mohammed al-Qunun är en ung saudisk kvinna (18 år gammal) som flytt sitt land. Hon var på väg till Australien via Bangkok då hon greps av thailändska myndigheter den 5 januari. Avsikten var att söka asyl i Australien eftersom hennes familj misshandlade och hotade att döda henne eftersom hon lämnat islam.

De thailändska myndigheterna avsåg först återsända henne till Saudiarabien, men efter att hennes fall fått stor uppmärksamhet på sociala medier, fick hon flyktingstatus av FN. Den 11 januari fick hon asyl i Kanada och anlände i Toronto nästa dag.

Medan Rahaf befann sig på flygplatsen i Bangkok så öppnade hon ett Twitterkonto där hon berättade för världen att hon lämnat islam och var rädd för att bli mördad av sin familj och hon tvingades återvända till Saudiarabien. Hon väckte sympatier och mer än en halv miljon tweets använde hashtaggen #SaveRahaf.

Men nu befinner sig alltså Rahaf i Kanada där hon kan börja ett nytt liv. Det är ett exempel på när ett land självt bestämmer vilken flykting man ska ta emot. Hon var handplockad. Det är helt klart bättre än att bara släppa in vem som än visar sig vid gränsen och uttalar ordet ”asyl”. Med ett sådant ansvarslös system får vi in just den typ av människor som Rahaf flydde ifrån, det vill säga islamiska fundamentalister. Med en fortsatt ansvarslös asylpolitik i väst kommer kvinnor som Rahaf inte att vara trygga här heller.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 8/1) pratar jag med Patrik Engellau om kristendomens eventuella återkomst. I en krönika den 3 januari i år skrev Engellau att han möjligen var en ”garderobskristen”, vilket är ungefär som att vara ”garderobsbög”. Det finns en längtan efter tro och Engellau tror att ”det våras för Gud”:

Men hur ska människorna, jag till exempel, kunna komma till tro om vi inte tror? Alla vi ljumma själar som, om vi tvingas definiera oss, kallar oss agnostiker eftersom vi inte lyckas välja mellan tro och förnekelse, hur ska vi kunna ansluta oss till en gudstro på riktigt?

Frågan påminner mig om den aspirerande författaren som inreder en perfekt skrivarlya åt sig och sedan sätter sig där och väntar på att inspirationen ska dyka upp vilket den förstås aldrig gör eftersom inspiration inte kommer utifrån utan inifrån och är ett resultat av hårt arbete, inte av snilleblixtar.

Någon känd idrottsman sa att ju mer han tränar, desto mer tur har han. Det är på samma sätt med inspirationen. Det kommer mer ju mer man jobbar. Och, för att äntligen komma till saken, så tror jag att det är samma sak med gudstron. Den kommer inte som en brinnande buske utan för att man bestämmer sig. Om man har lust.

I podden pratar jag och Engellau om svårigheten att tro. Jag var tidigare muslim men skulle nu närmast beskriva mig som ateist och kulturkristen. Fastän jag inte har någon tro, så tycker om kyrkan och går gärna dit vid högtider. En sak jag uppskattar är kyrkoåret med dess olika teman på olika dagar som ger livet rytm, påminner oss om historia och sammanhang och sammanbinder oss med tidigare generationer.

Idag är det tjugondag Knut. Då är julen slut. Dagen har fått sitt namn efter Knut Lavard, en dansk prins som levde mellan åren 1096 och 1131. Han mördades den 7 januari och blev sedan helgonförklarad av kyrkan. Ordet ”lavard” är samma ord som engelskans ”lord”.

På hans tid varade julen fram till trettondagen den 6 januari. Hans fiender mördade honom dagen efter julens slut för då var straffet för mord inte lika strängt. Brott begångna under julfriden bestraffades strängare. Dagen fick så Knuts namn i almanackan. Knut blev så förknippat med julens slut att när man i Sverige år 1680 förlängde julen med en vecka så flyttade man Knuts namn till tjugondagen.

Sedan jag lämnat islam har jag funderat en del på skillnaderna mellan islamiska och svenska högtider. Jag håller faktiskt på med en bok om svenska högtider som ska innehålla praktiska råd om hur man kan fira. Det ska vara som en handbok med förslag på sånger att sjunga, dikter att deklamera, mat att äta och saker man kan göra. Man ska kunna fira själv, vare sig man är troende eller inte, och oberoende av stat, kyrka eller annan institution. Arbetstiteln är Svenskens år.

En viktig skillnad mellan islamiska och svenska högtider är att svenska högtider hör ihop med årstiderna. Det gör inte de islamiska. I islam bestäms högtiderna av en månkalender och flyttar på sig varje år. Fastemånaden ramadan kan infalla på både vintern och sommaren och krocka med både jul och midsommar. Den är alltså inte förknippad med någon årstid.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 7/1) pratar jag med Martin Eriksson, som är programledare på Radio Bubbla. Det är, berättar han, en libertariansk alternativmediakanal som startade sommaren 2014. Eriksson beskriver sig själv som libertarian, vilket betyder att man vill ha en liten stat.

Det populäraste avsnittet på Radio Bubbla år 2018 var en intervju med Gustav Kasselstrand, partiledare för Alternativ för Sverige (AFS). Partiet har sitt ursprung i Sverigedemokraternas gamla ungdomsförbund SDU. I valet satsade man på att ta sig in i riksdagen men fick bara omkring 21000 röster. Det blev en flopp, menar Eriksson.

Vi tar också upp vad som händer inom alternativmedia. Ledarsidorna genomgår en kris efter att ha publicerat en serie artiklar om något man kallar ”Projekt Ekerö”. Det har lett till att två av sajtens mest populära skribenter, Ann Heberlein och Erik van der Heeg, har hoppat av. Framtiden för Ledarsidorna är oviss.

Alternativmedia växer för att ”medströmsmedierna” är så dåliga, säger Eriksson. Vänstern har försökt starta sina egna alternativmediakanaler, men misslyckats. Det finns dock en röd podd som är värd att lyssna på, nämligen Markus & Malcom. Malcom Kyeyune och Markus Allard är kommunister men smarta och gör intressanta analyser utanför åsiktskorridoren.

I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 5/1 2019) pratar jag med Sameh Egyptson som är forskare i interreligiösa relationer vid Lunds universitet. Han är aktuell med boken Holy White Lies om Muslimska Brödraskapets verksamhet i Sverige. Brödraskapet grundades i Egypten 1928 med målet att upprätta en islamisk stat.

Egyptson kommer själv från Egypten och kan arabiska, vilket är behändigt då man gör research för en sådan här bok, då islamister ofta säger en sak på svenska, en annan på arabiska. Boken, som finns på både arabiska och engelska (och som jag ännu inte har läst), kastar ljus över Brödraskapets ljusskygga ideologi och strategi.

I detta avsnitt berättar Egyptson om hur muslimska organisationer i Sverige överdrivit sitt medlemsantal för att kunna erhålla mer skattepengar och utöva påtryckning på politiker. Han kan också visa att Centerpartiets förhållande till islamister går långt tillbaka i tiden.

På engelska kallar man julen ”christmas” som betyder kristmässa, vilket betyder att Kristus ska vara huvudperson. Och förr kunde man även på svenska säga kristhögtid eller kristmäss, vilket säger ganska mycket om hur man betraktat julen som en kristen fest för att fira Jesu födelse. Natten mellan julafton den 24 december och juldagen den 25 markerar man födelsen, ”då gudamänniskan till jorden steg ner”, som det heter i julsången O, helga natt.

Men kristmäss lyckades inte konkurrera ut det urgamla ordet jul. Och det finns folk i dagens Sverige som inte bara använder det gamla ordet jul, utan faktiskt försöker fira den gamla julen, folk som alltså följer den gamla religionen vi hade innan vi blev kristna. I ett nytt avsnitt av Tankar från framtiden (inspelat 2/2) pratar jag med Emil Brandin som kallar sig ”en vanlig hedning” om hur han firade jul.

Inslag i den hedniska julen i Norden beskrivs på ett roligt sätt i Frans G. Bengtssons roman Röde Orm. I kapitlet ”Hur jul dracks hos kung Harald Blåtand” samlas både hedniska och kristna vikingar hos den nyligen döpte kung Harald i Jellinge.

Biskopen läste nu en bön, som kung Harald bad honom göra kort, och därpå druckos tre skålar: till Kristi ära, för kung Haralds lycka och för solens återkomst. Även de okristna drucko skålen för Kristus, emedan det var den första skålen och de törstade efter öl; men somliga av dem gjorde hammartecknet över kannan och mumlade Thors namn innan de drucko. När skålen dracks för kung Haralds lycka, fick kung Sven öl i vrångstrupen och hostade, så att Styrbjörn frågade om den klunken var honom för stark.

Idag är det den 6 januari och trettondedag jul. Dagen benämns också ”tre konungars fest” eftersom man då brukar komma ihåg de tre vise män eller heliga konungar som följde stjärnan tills stallet i Betlehem. Evangelisten Matteus berättar (2:11):

”De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra.”

Det står ingenting om att de var konungar. De har inte ens några namn. Men ur denna mening växte en legend. De vise männen blev tre till antalet (lika många som gåvorna), de blev konungar, och de fick namn. Kaspar, Melkior och Baltasar. Man berättade om vilka länder de kom ifrån, hur de såg ut och hur gamla de var. De ska ha kommit från tre olika världsdelar, namn på länder som Indien, Kaldéen, Persien, Nubien och Arabien brukar nämnas. En av de tre beskrivas ofta som afrikan eller ”mor”.

Men i den första avbildningen från 300-talet bär alla tre persiska huvudbonader. I evangelierna kallas de ”mager”, ett persiskt ord som på svenska översatts till ”stjärntydare”.

År 2018 är slut. Jag skrev fem av de tio mest visade artiklarna här på Det Goda Samhället. Min mest visade artikel sedan starten är ”Fräckheten har visst ingen gräns”, publicerad på nationaldagen den 6 juni 2015. Den har 120 932 visningar ligger på andra plats på DGS all time efter Helena Edlunds ”Ursäkta om jag stör” som har 134 243 visningar.

Här är mina fem mest visade artiklar 2018. Klicka på rubrikerna för att komma källan:

Vi ska ta över ditt land, din svenska hora (2 mars)
Visningar: 35 848

I den här artikeln skrev jag om rasism mot etniska svenskar. När etablissemanget pratar om rasism så verkar det som om det bara finns svensk rasism. Man vill inte se att med mångkulturen kom också mångrasismen. Gammelsvenskar som skriver n-ordet på Facebook jagas medan en rasifierad nysvensk kan skriva att de hatar alla fucking svennebananer utan att det händer någonting. Vad jag vet har ingen dömts för hets mot folkgrupp mot svennebananer.

Jag lyfte fram ett exempel på hur det hetsas mot svennebananer. I ett videoklipp som spritts som en löpeld på Internet får vi möta en ung man. Klippet är hämtat från en ordväxling som mannen haft med en kvinna på Snapchat. Mannan säger så här till kvinnan:

”Lyssna din svenska hora! Vi araber är här för att ta över ditt fucking land, så gå ner på dina fucking knän och sug min kuk din svenska lilla hora. Allahu Akbar!”

Det är inte alla som firar nyår den 31 december. Flera muslimska, religiösa ledare har varnat muslimer för att fira nyår. Det är en hednisk och syndig fest, menar de. På den svenska sajten Fråga imamen står det att det är förbjudet för muslimer att fira nyår eftersom man inte ska fira icke-muslimernas fester och för att den gregorianska kalendern inte har någon betydelse i islam.

Det finns förstås muslimer i väst som firar nyår tillsammans med majoritetsbefolkningen, men det förekommer inga samlingar eller gudstjänster i moskéerna. Det är en helt vanlig dag.

Men för jihadisterna kan det vara en speciell dag ändå. För det är en dag då de otrogna samlas och och är glada och då gör det extra ont och väcker extra mycket uppmärksamhet när man attackerar dem. Så kan han ha tänkt, jihadisten i Manchester, som knivhögg tre personer på nyårsafton. Vid gripandet skrek han ”Länge leve kalifen! Allahu akbar!” Det finns att se på video här.

I ett uttalande skriver Muslim Council of Britain on Manchester att motiven bakom attacken är ”oklara”.

Vad är oklart med ”Länge leve kalifen” och ”Allahu akbar”? Jag tycker det är ganska klart. Dels är motivet att strida för kalifatet. Det är inte någon enskild kalif, utan kalifämbetet som är viktigt för islamisterna.