Min barndoms julfilmer: Less Than Zero (1987)

Mohamed Omar

Den här filmen kom ut 1987 under min barndom, så den hör väl på sätt och vis till min barndoms filmer, men den är allt annat barnvänlig. Filmen utspelar sig under julen, men är inte ett dugg julmysig. 80-talet var glatt, men karaktärerna i Less Than Zero är inte glada, snarare trasiga.

Clay Easton, spelad av Andrew McCarthy, läser på ett college på östkusten, men reser hem till Los Angeles över julen. Där återförenas han med sina gamle vän Julian (Robert Downey Jr.) och ex-flickvännen Blair (Jami Gertz). Mycket har förändrats sedan de tre skildes åt efter high school. Blair sniffar kokain ganska ofta – och Julian har knarkat ner sig.

I Clays brevlåda ligger en inbjudan till en julfest: ”Let’s fuck Christmas”. På festen är stämningen hög på mer än ett sätt. Clay känner alla, alla känner Clay. Han gör något som inte hade varit ok efter #metoo – han klappar en tjej på baken. Och så växlar han några ord med gamla skolkamraten Rip (James Spader) som numera langar knark. ”You look like you could use a little Christmas cheer”, säger Rip och tar fram något slags preparat. Clay är en klok ung man och tackar nej.

Filmen är baserad på en roman av Bret Easton Ellis, mest känd för American Psycho. Men han debuterade med Less Than Zero 1985, då han var ungefär lika gammal som huvudpersonerna. Det är stor skillnad mellan boken och filmen – boken är ännu brutalare och mörkare. Clay är själv knarkare och ingen nykter hjälte som i filmen. Ellis avskydde filmen när den kom, men mjuknade efter ett tag.

De tre barndomsvännerna kör genom Los Angeles natt i Clays röda corvette. Julian är hög och ställer sig vårdslöst upp på bilen och sjunger julsånger. Han byter ut sista raden i första versen i Jingle bells:

Jingle bells, jingle bells
Jingle all the way,
Oh what fun it is to ride
In a red corvette today

Julian sjunker allt djupare ner i knarkträsket. Snart kan inte hans charm och hans lögner hjälpa honom längre. Han förstör relationerna till alla runtom omkring honom. Pappan är utmattad av alla svek och lögner och kastar ut honom. Så blir Julian tvungen att sälja sin kropp för att betala skulderna till Rip.

När Clay konfronterar Rip och säger till honom att hålla sig borta från Julian, svarar Rip att han inte är problemet. Det är Julian själv som är problemet. Och han har ju rätt. Man kan inte hjälpa någon som inte vill hjälpa sig själv. Julian hade en bra pappa, ett bra hem och en bra utbildning, men han valde själv att börja knarka och förstöra sitt liv. Problemen sökte inte upp honom, han sökte upp problemen.

Robert Downey, idag mest känd för Iron Man-filmerna, presterar riktigt bra som Julian och man blir verkligen berörd av hans lidande och den förnedring han utsätter sig själv för som manlig prostituerad. Downey har erfarenheter som liknar karaktärens. Han har gått på droger och 1996 blev han arresterad för fyllekörning och knarkinnehav.

Men min favoritkaraktär är Clay eftersom han beter sig mognast och tar ansvar för sina trasiga vänner. Med bestämdhet bär han ut Julian från en bordell. Andrew McCarthy som spelar Clay var en del av det som kallades Brat Pack, ett gäng unga skådespelare som arbetade med filmskaparen John Hughes på 80-talet i filmer som Breakfast Club, Sixteen Candles och Pretty in Pink. Ibland räknas också Downey till Brat Pack eftersom han spelar en av high school-mobbarna i Hughes Weird Science.

Något som slår en är hur vitt Los Angeles var för bara trettio år sedan. I filmen ser man knappt någon svart eller färgad person, varken i skolan, på gatorna eller på nattklubbarna. Det hade inte varit möjligt att göra filmen på det sättet idag, dels för att vita numera är en minoritet i L.A. – det skulle se konstigt ut – och dels för att de fruktade rättvisekrigarna skulle kräva mångfald. På Wikipedia läser jag att vita knappt utgör trettio procent av invånarna i L. A. och att bara cirka fyrtio procent har engelska som första språk. Det är alltså en helt annan värld, etniskt och språkligt, än den som Clay, Julian och Blair ska ha levt i.

I slutet av filmen visas vi ett fotografi som togs när de tre vännerna gick ut high school. De är glada tillsammans i sina blå mantlar och hattar. De var smarta, snygga och rika och hade framtiden framför sig. Men det blev inte som de tänkt sig. Man skulle kunna se Julian som en metafor för västvärlden. Den hade goda förutsättningar, men sjönk ner i godhetsknarkande. Om man själv inte vill leva, så tar man inte emot hjälp och lyssnar inte till råd.

Klicka här för att gilla min sida på Facebook

6 reaktioner på ”Min barndoms julfilmer: Less Than Zero (1987)

  1. Mohamed Omar skriver:

    Hufvudhjelten (i Nicanders ”Runesvärdet”) är en alldeles misslyckad caracter, som hvarken är christen eller hedning.

    Tegnér, Esaias
    Samlade skrifter. Utg. af Ewert Wrangel och Fredrik Böök. 1-10.
    Stockholm, 1918–25.

    Hur skulle det nu gå för dem att lära sig sina karakterer, när de ingen tid fingo att bereda sig?

    Hallström, Per
    En gammal historia.
    Stockholm, 1895.

    Aiskhylos hade skapat den dramatiska karaktären, men han förstod icke att visa oss en karaktärsutveckling.

    Schück, Henrik
    Världslitteraturens historia. 1-2.
    Stockholm, 1898–1906.

    Se vidare SAOB: https://www.saob.se/artikel/?seek=karakt%C3%A4r&pz=1

    Gilla

    • Fredrik Östman skriver:

      Ett gammalt språkbruk, som du inte alls anknyter till. Ditt ”karaktär” är en slarvig anglicism. De exempel du anför har en annan betydelse. I inget av fallen är talet om en rollfigur, identitet eller person, utan om det själsliga innehållet i sådana personbeskrivningar, den själsliga princip som personerna anses vara en protoyp för eller exempel på. Du kan inte lära dig svenska genom självstudier i SAOB. Ett språk lär man sig genom att läsa, lyssna och acceptera.

      I detta fall behöver du dessutom veta något om romantiken och dess uppfattningar om konstnären, konsten och dramatiken. Du måste veta något om dramatikens syfte och innehåll och våra förväntningar på den, enkannerligen så som dessa stod innan idiotin tog över från 1932 och framåt.

      Säg mig, är hufvudhjelten i Runesvärdet i boken själv en misslyckad person, eller är det så att Tegnér i sin egenskap av kritiker funnit anledning att kritisera en viss ostämmighet i det sätt på vilket denna huvudhjelte av Nicander framställs som trovärdig mänsklig person med en fast och övertygande karaktär? Vad man kan förstå, så blev Nicander efter detta ungdomliga försök dock inte dramatiker. Kan det vara så att han inte klarade av att ge sina rollfigurer karaktär?

      Gilla

  2. Elisabeth skriver:

    Mycket bra text, Mohamed Omar. Jag har länge varit intresserad av Easton Ellis författarskap men faktiskt inte sett denna film. Måste leta upp den. Easton Ellis är intressant eftersom han är så cynisk och genomskådande, bra på att kommentera sin tid. ”Less than Zero” var otroligt bra, bodde själv i Kalifornien på den tiden. Att läsa American Psycho var minst sagt omskakande. Så brutal. Easton Ellis är ju homosexuell. Jag undrar om det bidrar till att han kan skriva på det här sättet om kvinnor och barn. Tyvärr har han börjat gå lite på tomgång i senare böcker, kanske hans bitterhet tagit över. Eller vissa substanser.
    Jag gör också ofta samma reflektion när jag ser äldre filmer, hur annorlunda gatulivet var. Hur ”vitt” väst fortfarande var. Och jag blir lite nostalgisk.

    Gillad av 1 person

  3. Degelstål skriver:

    Jag gillar dessa notalgitripper men har kanske inte så mycket att säga om dem. Det var bättre förr helt enkelt, för våra as till politiker höll sig på mattan.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.