Den politiska korrektheten har många ben att stå på. Ett av dem är dyrkan av mångkultur. Ett annat är att till varje pris utplåna skillnader mellan kvinnor och män. Ett tredje ben är upphöja miljön till en ödesfråga.

Detta sista område är det som diskuteras minst bland fritänkare. Det har blivit en så självklar del av vardagen sedan åtskilliga decennier så man tänker kanske inte på att ifrågasätta det. Ordet miljö dyker numera upp på samhällets alla områden. Vi bombarderas med det så fort vi går in i en livsmedelsaffär. Varenda offentlig skrivelse innehåller långa passusar om miljön. Begreppet ”bra för miljön” har blivit ett centralt argument i kommersen. Många företag satsar stora pengar på att framstå som ”gröna” och miljökonsulterna har en lysande konjunktur. Vad är egentligen ”bra för miljön”?

På samma vis som politikers och myndigheters ofattbara flathet och kränkande feghet har bidragit till att i princip normalisera förekomsten av bland annat tvångsgifte, flickors omskärelse, kyskhetskontroller och barnäktenskap, har hedersförtryck getts utrymme att normaliseras i det svenska samhället.

Jag hade för tjugo år sedan ingen aning om att hedersrelaterat förtryck fanns i Sverige, men efter en introduktionsföreläsning på en svensk högskola 1998 kom en kvinnlig student med invandrarbakgrund fram till mig för att be om råd och hjälp.

Du har säkert hört talas om ”alla människors lika värde” men kanske inte ”alla människors lika låga värde”. Den svenska skolan kör omedvetet med ”alla människors lika låga värde”. Alltför många elever har fått höra att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits. Vill gärna berätta om en händelse som ägde rum för några år sedan när min yngsta dotter gick i klass fyra, något som också andra barn kan få uppleva i skolan.

En eftermiddag då jag kom in i vårt TV-rum såg jag min dotter sitta i funderingar för sig själv. Hon överraskade mig med en allvarlig fråga ”Pappa är det sant att det hade varit bättre för jorden om människan inte hade funnits?” Jag blev mycket överraskad och ställd av frågan. Jag vet ju att en del påstår det men jag hade inte väntat mig att få den frågan från min dotter. ”Nej det tror jag inte på, sa jag, men var har du hört detta” frågade jag. ”Det har jag fått höra i skolan” sa hon.

Tänk om någon riksdagsledamot år 1957 hade ställt sig upp i riksdagen och sagt att om 60 år har delar av riksdagens makt outsourcats till Bryssel. Vidare har regeringen på ett bräde plockat in nästan 180 000 invandrare. Hushållsskulderna är så höga efter åratal av artificiell monetär stimulans – inklusive minusränta – att väljarna vant sig vid närapå hysteriska låne- och konsumtionsnivåer; som en följd vågar få eller ingen förorda ett slut på ‘kokainpolitiken’. Därutöver förlitar sig Sverige återigen så starkt på 1930-talets internationalistiska eftergiftspolitik att värnplikten har avskaffats. Samtidigt har försvarsbudgeten sänkts till sådana nivåer att Sveriges tidigare militära stolthet – flygvapnet – kanske inte ens kan skicka upp mer en handfull stridsflygplan i luften inom ett 24-timmarsintervall. I den politiska debatten är det på alla områden nödvändigt att väga sina ord på guldvåg – för avviker man från strömmen kan det nämligen gynna folk som avviker från strömmen.

För 28 år sedan kom jag till Sverige som gäststudent, och jag valde att stanna för Sverige var ett vackert land, och det svenska samhället välmående och tryggt. Människorna var homogena därför var det lätt att förstå varandra och att komma överens, och samhällsviktiga förbättringar kunde genomföras smidigt. Det fanns ingen etnisk eller religiös motsättning, och välfärden såg till att ingen behövde lida på grund av fattigdom. Jag kände mig lyckligt lottad för att få flytta hit.

Men idag, 28 år senare kan jag inte säga samma sak om Sverige. Inför mina älskade barn säger jag i tysthet: Förlåt mig, pappa har valt fel land åt er.

Det är en välbehövlig självrannsakan som pågått det senaste året inom journalistkåren angående rapporteringen om flyktingpolitiken, men frågan är om denna rannsakan blir tillräcklig. Syftet borde ju vara att rent generellt bli bättre på att upptäcka och allsidigt belysa alla slags spörsmål av väsentligt samhällsintresse, så att medborgarna kan utöva sina demokratiska rättigheter och påverka politiken på välinformerad grund. Då räcker inte insikten om att journalisterna borde ha fångat upp människors oro och vad de pratar om mycket tidigare, som det konstaterades på Publicistklubbens uppmärksammade debatt ”Dags att skrota konsekvensneutraliteten?” för nästan exakt ett år sedan.

Tack Anders Björnsson för påpekandet att ord kan ha oavsedd effekt. Och att man skall akta sig för nyspråk. Vi vill verkligen inte uppmuntra till flum, tvärtom tror vi att ett paradigmskifte för organisering och förhållningssätt är nödvändigt.

Vi skrev inlägget om Värdebaserad vård som en reaktion på några läkarföreträdares påståenden om konceptet ”Värdebaserad vård”. Påståenden som vi uppfattade som gravt felaktiga och vilseledande.

Vi är inte ensamma om att vara bekymrade över att det finns stora skillnader när det gäller hur det går för patienter och att det finns läkarföreträdare som envist och med felaktiga argument motsätter sig förändringar och inte heller tar till sig eller använder de goda exempel på förbättringsarbete som finns.

Under många år var min enda kontakt med sjukvården regementsläkaren på A 8 i Boden och en period då jag satt nattvak på Beckomberga mentalsjukhus. Men tiderna förändras. Ohälsa tillkommer. Man kallas till rutinundersökningar (liksom till pensionsrådgivning, men de väljer jag bort, man kan faktiskt inte gå på allt). Och så lever ens föräldrar sin sista fas i livet. För all del: man gifter sig med en läkare.

Till slut har man ändå fått ganska vida erfarenheter av hur sjukvården fungerar. Och den fungerar, mina personliga upplevelser liknar mycket dem som Patrik Engellau redovisade för några dagar sedan. Själv skrev jag (2011) en bok om framväxten av arbetsterapiprofessionen här i landet, och när min far började ramla såg jag med egna ögon hur viktig hon (för det mesta en hon) var för hans tillfrisknande och rehabilitering. Läkarhustrun säger att arbetsterapeuten ofta är den som fungerar bäst i vårdteamet.

Detta, Stefan Löfven, är dina egna ord tagna från Socialdemokraternas hemsida:

Jag började intressera mig för politik som tonåring, för att jag ville förändra de globala orättvisor som jag såg då – och som finns än idag. Senare engagerade jag mig också på jobbet för att se till att vi arbetare skulle få något så grundläggande som ordentliga bord och stolar när vi skulle fika.

Sådant är mitt uppdrag även som statsminister: ett arbete mot orättvisor oavsett var de visar sig. Jag vill förverkliga det svenska löftet: alla människors möjlighet till kunskap, trygghet och jämlikhet. Så kan du och jag leva fria liv som följer våra förhoppningar och drömmar, oavsett vilka vi är eller var vi kommer ifrån.

En av de konstigaste och mest krångliga lagar svensk riksdag har stiftat är Alkohollagen, som reglerar tillverkning, marknadsföring och införsel eller import av alkoholdrycker och handel med sådana varor. För att en restaurang skall få serveringstillstånd och därmed lov att skänka ut alkohol, måste det finnas en tillståndshavare som har klarat det så kallade alkoholprovet. I lagen (8 kap, 18 §) står: ”Tillståndshavaren eller av denne utsedd serveringsansvarig person ska ha tillsyn över serveringen och vara närvarande på serveringsstället under hela serveringstiden.”

Provet i sig är absurt. Frågorna är nämligen hemligstämplade och man avlägger provet på en uppkopplad dator. I rummet sitter en kommunal tjänsteman som kontrollerar att man inte skriver av eller fotograferar frågorna.

De senaste veckorna har vi fått se vad som skulle kunna beskrivas som en migrationspolitisk tillnyktring bland moderater. Först ut var Anna Kinberg Batra, som valde att gå ut i Aftonbladet med en förklaring till varför hon ändrat sig om invandringen. Hennes artikel åskådliggör en helomvändning, från att propagera för fri invandring till att förespråka skärpt kontroll över landets gränser (1). En dryg vecka senare publicerade förre statssekreteraren Mikael Sandström en självutlämnande krönika i tidskriften Kvartal (2). Texten är en svidande uppgörelse med den politik han själv varit med om att utforma och uttrycker såväl ånger som skam. Därefter fick vi bevittna Anders Borgs lite blekare erkännande av att migrationsuppgörelsen med MP skapat en ohållbar situation (3).

Det sägs i en del undersökningar att människor idag känner en viss hopplöshet inför utvecklingen i världen. Det mesta verkar gå åt fel håll. På 50-talet var det helt annorlunda, åtminstone i Europa. Efter andra världskrigets slut hade de flesta siffror börjat att peka uppåt. För oss som växte upp då var framtidsutsikterna goda.

Med det här i bakgrunden har jag börjat fundera över vilka personer i historien som har stått upp för hopp och framtidstro. Några namn kommer genast upp i mitt minne. Mohandas Gandhi, en indisk advokat utbildad i England, som blev ledare för Indiens frigörelse från Storbritannien. På fotografier från yngre dagar som nybliven jurist, är han klädd på ett typiskt europeiskt sätt, i slips och kostym. Minnesgoda läsare vet att han längre fram i tiden framträdde i traditionell indisk klädsel.

Jag avslutar här min analys av några av de ord, begrepp och påståenden som använts felaktigt i migrationsdebatten eller som i sig saknar empirisk, etisk eller logisk relevans. Idag tar jag upp begreppet ”alla människors lika värde”.

4. Nämnda devis eller slagord är en felöversättning av FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna artikel 1: ”All human beings are born free and equal in dignity and rights.” Denna ursprungliga skrivning betyder att alla människor ska behandlas med ett grundläggande mått av värdighet liksom att de ska ha grundläggande mänskliga rättigheter varhelst de befinner sig.

SCBs stora partisympatiundersökning omfattade i den senaste undersökningen ett slumpmässigt sannolikhetsurval med 8 952 i riksdagsval röstberättigade personer utan övre åldersgräns från hela riket. Motsvarande undersökningar har genomförts sedan 1972.

Det finns således både långvarig erfarenhet och sannolikt gedigen kompetens på myndigheten som borde säkerställa att de resultat som presenteras är giltiga och tillförlitliga. Men det finns brister. Åtminstone ett allvarligt fel har återkommit i samband med valresultaten 2006, 2010 och 2014.

Analysen av några av de ord, begrepp och påståenden som använts och ännu på sina håll används felaktigt i migrationsdebatten fortsätter. I dagens krönika ska jag diskutera om vad migranter egentligen reser ifrån och varför de åker 300–500 mil eller mer till just Sverige.

3. Att ”de flyr för sina liv” har varit ett mycket vanligt påstående hos dem som inget hellre vill än att se en fortsatt stor invandring trots enorma kostnader och slitningar för det mottagande landet. Särskilt vanligt var detta påstående under hösten 2015. Inte minst statsminister Stefan Löfven använde det ofta – minns talet vid Medborgarplatsen 6 september 2015.

Det är dags att överge de begrepp och påståenden som har bidragit till det som vissa debattörer, inte utan grund, kallat för ”masspsykosen” kring svensk migrationspolitik. Det är hög tid för en tillnyktring. De ord, begrepp och påståenden jag tänker ta upp för analys är: 1. ”Alla som kommer är flyktingar”, 2. ”Papperslös”, 3. ”De flyr för sina liv” samt 4. ”Allas lika värde.

När Murtaza kom till Sverige sa han att han var 16 år, trots att han var 22. Människosmugglaren hade förklarat för honom att det var bäst att vara omyndig, eftersom det skulle göra honom berättigad till förmåner. När han sedan placerats på ett boende tillsammans med åtta andra afghanska ynglingar hade det gått upp för honom att verkligheten inte var fullt så enkel. Han hade trott att han skulle bli behandlad som en kung, att uppehållstillståndet skulle vara en snabbt avklarad formalitet och att Sverige skulle skicka flygbiljetter till hans föräldrar. De mer luttrade ungdomarna på boendet, de som hade väntat i över ett år på att få besked på sin asylansökan, tog raskt ur honom dessa villfarelser.

Medier och journalister påstår ofta och klagar över att de som söker sin information på alternativa medier inte bryr sig om fakta, att de är faktaresistenta. Min erfarenhet är att faktaresistensen inte är mindre på de stora redaktionerna. Här ett exempel som handlar om hoten mot den svenska kulturen.

Skrönor om den hotade kulturen har fått ny näring när Akademibokhandeln inställde mötet med författaren Gellert Tamas om hans bok Det svenska hatet. Bokhandeln har inte fått några hot och Tamas är förvånad och förargad över deras agerande.

På senare tid träder den ena framträdande politikern efter den andra fram med en önskan om ett sundare debattklimat. Hanif Bali (M) och Veronica Palm (S) erkänner självkritiskt att de tillämpat en ibland alltför hård debattstil där de använt sig av negativa epitet om politiska meningsmotståndare. Andra verkar inte ha förmåga till självrannsakan.

Det väcker dock frågor om varför politikers omsvängning sker just nu.

Jag tillhör den lilla svenska skaran som trodde att Trump skulle vinna valet. Tror mig samtidigt också ha följt den politiska utvecklingen i USA betydligt mer ingående än vad våra svenska journalister gjort.

Under presidentvalstriden mars 2008 avslöjade ABC News att den sällsynt kontroversielle pastorn Jeremiah Wright som i sin kyrka ihärdigt marknadsförde extremt USA-fientliga politiska åsikter sedan 20 år tillbaka var Barack Obamas nära gode vän, personlige handledare, präst och mentor, det vill säga under Barack Obamas hela vuxna liv. På söndagarna satt alltså Barack Obama tillsammans med hustrun Michelle och bad till pastor Wrights extremradikala och direkt samhällsfientliga politiska budskap. Videoinspelningar visar att Wrights predikningar var rasistiska och så hatiska. Pastor Wright vigde paret Obama till man och hustru.

För att rekapitulera: Ett klipp har spritts på nätet där Delmon Haffo (M) säger ”hora” i ett utfall riktat mot socialförsäkringsminister Annika Strandhäll (S). Det var ett misstag att oförskämdheten spreds på nätet. Det hela verkar ha varit tänkt som ett internspex. Men det hindrar inte att Haffo avskedats och tagits avstånd ifrån under förnedrande former.

Ingen har ännu vågat säga att han straffats nog. Man läser in tre tusen år av kvinnoförtryck i hans snedsteg. Den som försvarade honom skulle bli tvungen att ta personligt ansvar för vart och ett av dessa, och det är lite mer än en svensk i tyckarbranschen klarar av.

TV-programmet Uppdrag granskning handlade nyligen om att rektorer ibland påverkar betygsättningen på ett korrumperat sätt. De kräver att lärarna höjer betygen för vissa elever i vissa ämnen. Skälet är att de vill behålla och dra till sig elever för att skolan ska få skolpengen.

Det liknar ICA, LIDL och HEMKÖP som lockar med låga priser. Här lockas det med höga betyg. Konsekvensen är betygsinflation i svenska skolor som konkurrerar med varandra om elevernas skolpeng.

Lösningen är att sluta använda betyg för intagning till gymnasiet och högskolan och införa inträdesprov istället.

Mönstret upprepar sig på gatorna när nazister och Sverigedemokrater demonstrerar och håller möten. Alltid dyker då ett stort antal ”motdemonstranter” upp som på ett givet klockslag och med syftet att störa och sabotera arrangemangen. Så skedde också vid den senaste nazistdemonstrationen i Stockholm (12/11), där det i vanlig ordning blev sammanstötningar med polisen och där några personer omhändertogs.

Men vilka var de omhändertagna egentligen? Det berättade inte medierna. Inte heller kunde vi höra något om vilka ”motdemonstranterna” var. Ty så kallas de nästan alltid. Och ”antirasister”. Ungefär som om inte alla vi andra, som bekänner oss till den äkta demokratin är antirasister!

I ett tal i det brittiska parlamentet 1826 myntade politikern John Hobhouse frasen His Majesty’s Loyal Opposition. Lojal opposition har sedan dess förklarat demokratins innersta väsen: oppositionspartiers rätt att hätskt motsätta sig en sittande regerings handlingar samtidigt som man accepterar den sittande regeringens rätt till makt.

Utan denna princip skulle våra demokratiska system helt haverera och våra samhällen backa till tider när politiska meningsskiljaktigheter ledde till revolutioner och maktskiften verkställdes genom lönnmord.

I efterdyningarna av Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet tycks den progressiva vänster som fortsätter att protestera mot Trumps legitimitet ha glömt bort att efter valdagen så ska kampanjerna omvandlas till en lojal opposition.

Den senaste tiden har det talats mycket om det politiskt korrekta PK-ismen (PK). Många beskyller media och etablissemanget för att vara politiskt korrekta. Samtidigt finns det personer som hyllar den politiska korrektheten.

Följer vi debatten så anser många att det är vänstern som står för den politiska korrektheten. Visst, så kan det vara men att tro att bara vänstern står för PK är fel. PK finns inom alla partier och har funnits historiskt sett under alla tider oavsett vem som har haft makten. PK fanns i Sovjet under kommunisttiden, inom Nazityskland och det senaste i kriget mot terrorn i Irak och Afghanistan. Bush den yngre sa efter den 11 september att antingen är du med oss eller emot oss, också det PK.

Nu har det hänt igen. Världens samlade expertis står med ögonbrynen uppdragna av förvåning och tvingas leverera krystade förklaringar till sina felbedömningar. Varken opinionsinstitut eller politiska analytiker tycks kunna förutsäga vad folk tycker när de går till valurnorna. I Sverige fick vi se den första glimten av detta fenomen vid valet 2014, då samtliga större opinionsinstitut undervärderade SD:s väljarsympatier. I de tyska delstatsvalen i våras blev AfD:s framgångar en sådan chock att landets största tidning kallade 13 mars för ”vansinnets valdag” (1). Sedan slog Brexit ner som en bomb. Nu har Donald Trump vunnit en otippad seger i det amerikanska presidentvalet och tidningarna fylls av försök att förstå vad som hände. Var det ett strategiskt misstag av Clinton att lyfta fram Tim Kaine som vicepresident? Skulle utgången ha blivit en annan om FBI inte uttalat sig om hennes e-posthantering veckan före valet? Tja, vem vet? Frågan är dock om opinionsmätningarnas upprepade missräkningar inte bör ses som en del av ett större mönster, där opinionsbildarnas eget agerande spelar en avgörande roll.

För att bli brandman krävs en tvåårig eftergymnasial utbildning, som leder till examen i säkerhets- och räddningsarbete. Denna utbildning kan tyckas kort i förhållande till arbetets ansvarstyngda innehåll. Brandmän måste kunna släcka bränder, ge första hjälpen vid trafikolyckor, få loss människor ur bilvrak och hantera läckage av farliga kemikalier. Vid räddningsinsatser ska de samarbeta med ambulanssjukvårdare, läkare och poliser under omständigheter som kräver snabba beslut och god organisation. Deras insatser är ofta avgörande för att rädda både människoliv och egendom.

Mitten på en gungbräda ligger där avståndet är lika långt till båda ändarna. Om de som sitter i varsin ända av brädan är lika tunga behöver man inte mäta för att hitta mitten. Den ligger på den punkt där det väger jämnt. Balanspunkten. Om däremot den ena gungaren är tyngre än den andra måste man flytta brädan för att det ska väga jämnt. Balanspunkten hamnar inte på mitten utan närmare den person som väger tyngst.

Att avgöra var mitten ligger i politiken är inte fullt lika lätt. Men man kan också här utgå från ytterändarna och de som befinner sig där. I politikens ytterändar finner vi populisterna. Högerpopulister (SD) och vänsterpopulister (V, MP och FI). De extremer som befinner sig bortom populisterna – nazister och stalinister – bortser vi från i det här sammanhanget. De befinner sig inte på gungbrädan, de saknar relevans i dagens politiska landskap i Sverige.

Många experter eller av media utvalda experter borde nog hålla tyst just nu.

De flesta bedömare har haft fel om Donald Trump. Först hade han inte en chans att bli republikanernas kandidat, sedan hade han inte en chans att bli vald till president.

Det var inte bara fel, utan käpprätt åt skogen fel under väldigt lång tid!

Jag har nu följt olika skribenters artiklar och kommentarer på artiklarna avseende migrationspolitiken på den här sajten. Kvalitén är blandad. En del skribenter är mycket främlingsrädda, andra mindre rädda. Jag använder ogärna ord som ”främlingsfientlig” och nästan aldrig ordet ”rasist” eller ”rasism”. Skälet är att ordet ”rasism” har urholkats till den grad att det i dag inte är skamligt att kallas ”rasist”.