Patrik Engellau

Igår skrev jag en text, som fått många intressanta kommentarer, om att Jesus ställde oerhört höga krav på människorna och kyrkan antagligen inte skulle ha haft några medlemmar därför vittrat ned om prästerna ärligt vågat redovisa Jesu sanna budskap.

Mina teser väcker rimligen två vägande frågor. Den första är om jag verkligen har rätt om Jesu förkunnelse. Den andra är hur kyrkan i så fall kunnat bli den succé som den faktiskt blivit. Jag ska inte fördjupa mig i den första frågan. (Den som till äventyrs vill ha fler belägg för min uppfattning kan läsa en bok jag skrivit i ärendet. Låt mig emellertid försöka ge några synpunkter på den andra frågan.

Patrik Engellau

I Matteusevangeliet 5:38-42 säger Jesus så här:

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand. Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom. Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också. Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom. Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.

Jag har tänkt mycket på detta och kommit fram till att det är fel.

Patrik Engellau

Jag hamnade i samspråk med två erfarna styrelseproffs, Lisa och Pelle kan vi kalla dem, och frågade hur de skulle bedöma Sveriges regering. Vi låtsas, föreslog jag, att regeringen kan jämställas med ett företags styrelse.

– Regeringen påminner rätt mycket om ett illa skött företags styrelse, sa Lisa. Det känns liksom på lukten. Jag är van att hamna i sådana styrelser och tecknen är alltid desamma.

– Vad är det för tecken du ser? frågade jag.

Patrik Engellau

Världen är full av intelligenta, upplysta och välmenande människor som predikar tolerans. De kan säga: ”För att du ska räknas som en tolerant människa räcker det inte med att du, som ateist, accepterar att din nästa är katolik; dessutom ska du välkomna och bejaka det faktum att din nästa är katolik”. Sedan kanske de citerar världens mest kända toleranscitat som felaktigt (tror jag) tillskrivits Voltaire: ”Jag hatar din åsikt, men jag är villig att gå i döden för din rätt att framföra den”.

”Je suis Charlie”, typ. Man ska vara fett bigott för att inte instämma i den änglakören. Det är den lätta frågan. Det tar inte emot att tycka så.

Patrik Engellau

På alla hjärtans dag skrev jag en krönika om ett intressant ideellt projekt avseende svenskundervisning på två asylboenden i Åre kommun. Jag påstod där att migranterna får 2 000 kronor i månaden i fickpeng av staten. Jag tillkännagav min åsikt att en migrantkvinna, som jag pratat med, kunde köpa en egen dator för dessa pengar i stället för att föreslå att svenska staten skulle stå för utgiften.

Då fick jag mothugg från några läsare som sa att månadsersättningen inte alls är 2 000 kronor, utan ungefär 720 kronor. Jag kollade upp på Migrationsverkets hemsida. Läsarna tycktes ha rätt. Jag skämdes för att jag tycktes ha varit slarvig och gjorde omedelbart en rättelse.

Patrik Engellau

Det är frågan, och den, känns det som, närmar sig från alltfler håll.

Som svensk är man lydig, det är i alla fall vår självbild. Hur ofta hör man inte att italienarna minsann struntar i allt vad EU säger, medan vi svenskar lyder vartenda dekret till punkt och pricka. (Att italienarna är odisciplinerade är otvivelaktigt. Ett av mina formativa minnen är när jag för länge sedan landade i Rom med ett Alitalia-plan och alla italienare i planet, efter att ha blivit ombedda att sitta fastspända tills planet stod helt stilla, omedelbart reste sig upp. För övrigt struntar även Sverige understundom i EUs regler, framför allt när EU vill lägga band på den offentliga sektorns framfart med det civila samhället.)

Det finns en logik i att svenskar är lydiga mot överheten, ty vi har av tradition, mer än andra folk, haft en överhet som varit rätt schysst. Inte så att den svenska överheten aldrig gjort några övergrepp mot medborgarna, men den har ändå hållit sig jämförelsevis bra i schack. Räkna antalet uppror och revolutionsförsök genom Sveriges och andra länders historia så vågar jag slå vad om att Sverige haft färre.

Patrik Engellau

För någon månad sedan skrev jag en krönika om ett par frivilliga entusiaster i Åre kommun som startat svenskundervisning för de boende på en asylanläggning i kommunen. Det går ut på att den intellektuella eliten bland migranterna – de som kan lite engelska har något slags eftergymnasial utbildning – ska lära sig själva på måndagar och torsdagar och sedan utbilda sina medmigranter under veckans övriga dagar, allt enligt en pedagogisk modell som en av entusiasterna utvecklat under sitt yrkesliv i svenska storföretag.

Jag var med vid det första utbildningstillfället av ”lärarkåren” och blev vederbörligen imponerad av dessa migranters engagemang. Nu har jag varit där igen på det kanske sjätte utbildningstillfället. Att jag bryr mig över huvud taget beror på att det inte finns något annat projekt i Sverige, vad jag vet, där det civila samhället (eller någon annan heller, för den delen) tagit sig an uppgiften att hjälpa migranter att lära sig svenska redan på asylboendet. Efter mitt andra besök är jag nu ännu mer imponerad.

Patrik Engellau

Ibland, till exempel när man lyssnar på Ring P1 och Täppas Fogelberg sitter vid mikrofonen, känns tillvaron mer parodisk än vanligt. Jag lyssnade nyss. Alla medborgare som hörde av sig medan jag lyssnade ville prata om migrantsituationen.

En entusiast framförde sin tillfredsställelse över att nästan alla migranter som kommer till Sverige är syriska läkare vilket i sanning berikar vårt land. Han tyckte att dessa läkare borde ta över Sveriges sjukhus under helgerna ”när det ändå är tomt på klinikerna”.

Täppas Fogelberg verkade gilla entusiastens fina attityd, för han (Täppas) antydde att det även finns andra inställningar som vi lyssnare kunde ana är betydligt sämre. Täppas Fogelberg förklarade att folks inställning till migrantsituationen beror på vad de har för människosyn.

Patrik Engellau

När saker och ting går bra är det säkert kul att vara minister. Glassiga resor och betydelsefulla möten med internationella kändisar och sådant. När saker och ting inte går bra är det inte kul att vara minister men man står ut i alla fall om man har ett personligt intresse, till exempel att man, som i vissa diktaturer, är rädd att få en efterföljare som gärna vill döma en till döden för påstådda missgrepp. I sådana lägen finns det anledning att klamra sig fast vid makten.

Svenska regeringsledamöter riskerar inte repressalier om de avgår. Varför håller de sig kvar när de, vid nyktert betraktande, inte kan undgå att se hur deras fögderi misslyckas och bryter samman och deras uppdragsgivare, medborgarna i Sverige, ilsket vänder sig emot dem?

Patrik Engellau

Jag tycker själv att jag är rimligt insatt i hur det svenska samhället fungerar, men när jag hör ledande politiker och andra framstående människor resonera undrar jag ibland om jag överskattar mig själv. Jag kanske inte fattar någonting. Eller också är det dessa prominenta personer som inte begriper.

Mitt senaste bekymmer är allt tal om att Sverige behöver fler låglönejobb för att lågproduktiva invandrare ska kunna få arbete. ”Vi måste öppna upp för fler låglönejobb”, brukar det heta.

Jag stakar mig redan på första ordet i den där meningen, alltså ”vi”. Vem avses? Själv har jag redan öppnat upp mig för låglönejobb. Om det kommer någon och vill klippa min gräsmatta och i övrigt snygga upp i trädgården, ett jobb som jag hatar, är jag villig att betala 80 kronor i timmen inklusive arbetsgivaravgift. Det var länge sedan jag öppnade upp mig för sådana låglönejobb. Jag är redo. Problemet är att det aldrig kommer någon och erbjuder sig.

Patrik Engellau

Från min tid som rödgardist (nåja) minns jag ett begreppspar som Mao Zedong myntat, nämligen antagonistiska och icke-antagonistiska motsättningar (se exempelvis den här träaktiga men rimligt klargörande texten).

Icke-antagonistiska motsättningar inom samhället är sådana som visserligen kanske retar folk, men med lite ansträngning och kompromiss kan övervinnas, typ motsättningar mellan samer och icke-samiska jämtar om jakt och fiske. Antagonistiska motsättningar, emellertid, är sådana som inte kan kompromissas bort utan ofrånkomligen leder till kamp, till exempel den uppblossande motsättningen mellan Nazityskland och England i september 1939.

Patrik Engellau

År 1984 publicerade jag en historiebok som heter På spaning efter Moder Sveas själ. Den handlar om hur svensk historia utvecklat ett mönster sedan 1200-talet. Den hade lika gärna kunnat gälla hela Europas historia, för där finns i stort sett samma mönster.

Om vi struntar i detaljerna ändrar historien, enligt denna teori, skepnad vart tvåhundrafemtionde år på ett ungefär. På 1200-talet inleddes feodalismen som varade i ungefär ett kvarts årtusende. Sedan startade nationalismen, Gustav Vasa och den absoluta kungamakten och allt sånt. Det pågick i 250 år också. Därefter inleddes industrikapitalismen från mitten av 1700-talet. Även den har sin utmätta tid och bör, enligt min teori, ta slut ungefär nu.

Patrik Engellau

Två betydelsefulla förhållanden existerar.

Det första förhållandet är att världen förändras. Ny teknik utvecklas. Vem lär sig idag stenografi? Vem vet ens vad det är? Vem kan byta en lampa på sin bil? Sederna skiftar. Jag var nyligen på ett barndop där prästen började med att uppmuntra föräldrarna att låta sina barn stoja och störa. (”Jesus sa inte att barnen skulle komma till honom för att hålla sig tysta.”)

Det andra förhållandet är att intellektuell tröghet finns. Intellektuell tröghet är en arbetsbesparande attityd som intalar oss att det vi vet gäller och att det är ansträngande, onödigt och kanske omoraliskt att byta uppfattning. Har man en gång lärt sig något så var det rätt och förändring kan vara tecken på urartning. Man har fått lära sig att det heter ”mot dem” och har svårt att tåla att till och med språkforskare tolererar ”mot de”.

Patrik Engellau

Av en händelse hamnar jag i landsvägsbussen bredvid en kanske trettioårig man som visar sig vara nyanländ pakistanier boende på en asylmottagning. Vi pratar i tre kvart innan han stiger av vid boendet. Jag frågar hela tiden. Han ger vänliga, men i mitt tycke osammanhängande och delvis motsägelsefulla svar. Från min tid i Indien minns jag den vaga känslan av att vandra på intellektuella gungflyn.

Här är i alla fall hans story enligt min osäkra hoppussling av de ordrika tankefragment han leende presenterade.