Patrik Engellau

Jag tjatar hela tiden om att Sverige, om en mer korrekt människosyn av traditionell medelklasskaraktär kom att dominera, skulle ordna sig på lite sikt. Hur kan det vara?

Mitt budskap är egentligen både enkelt och komplicerat.

Enkelt: vafan, läraren bestämmer och eleven lyder, ingen cyklar på trottoarerna, ingen jävel blåser Försäkringskassan på bidrag, kriminella sys in och stoppas i fängelse, alla uppför sig enligt hederliga svenska regler sedan hundratals år, företagare anses för hjältar inte bara i retoriken utan även i statens regelverk, far åt helvete med EUs krångliga regelverk.

Patrik Engellau

Nyligen skrev jag att PISA-resultaten, som publicerades den sjätte december, skulle bli betyg inte bara för Sveriges skolelever, utan också för mig eftersom jag jämt klagar över den svenska skolan så att om skolans resultat tvärtemot mina förutsägelser hade förbättrats så vore det en näsknäpp för mig.

Jag fick min näsknäpp den sjätte december. Svenska skolelevers resultat i naturvetenskap, matematik och läsförståelse har förbättrats. Jag blottar strupen och ger mig.

Fast kanske ändå inte utan att sprattla lite. Jag läste Skolverkets rapport om PISA-resultatet för att få lite inblick.

Patrik Engellau

Ursäkta att jag tjatar så mycket om mina åtta år på SIDA och UD men den tiden var mitt livs universitet. Det var där jag lärde mig hur vår tids vanligaste och mest framträdande organisationer fungerar, nämligen anslagsfinansierade myndigheter av olika slag, kort sagt den politikerstyrda offentliga apparaten (jodå, storföretag har många likartade drag, men där finns trots allt vinstmaximeringsprincipen som nyttig, korrigerande motkraft).

När vårt samhälle tänker på sig själv, och det var likadant på min SIDA-tid, så funderar det i termer av vänster och höger, av socialism, konservatism och liberalism och sådant. Sådana begrepp, menar vårt samhälle, är verktyg för vår förståelse av världen omkring oss. Våra debatter och politiska strider handlar om sådant: vi ger oss själva och andra beteckningar i sådana termer och ställer upp oss i två eller fler arméer med respektive ideologis symboler på sina banér och sedan pang på.

Patrik Engellau

Sverige har länge varit besatt av PK-sekten.

PK-sektens världsuppfattning påminner om andra fundamentalistiska religioners – till exempel kristendomens före 1500-talet och islams idag – däri att den hellre litar till sina heliga doktriner än till vetenskap och beprövad erfarenhet när dessa kommer i konflikt med varandra samt att dess tänkande har monopolanspråk och därför påbjuder målmedveten missionsverksamhet. Ett bärande inslag i missionsverksamheten – såväl när det gäller PK-ismen som islam – är att framställa de troende som rena och de otrogna som mindervärdiga och motbjudande. De otrogna förtjänar ingen mänsklig respekt utan bör i stället föraktas och förmås att blygas över sin vedervärdighet. De otrogna – sådana som jag – ska skämmas. (Jäpp, Nina Björk på DN Kultur uppmanade mig att ”inte rädas skammen” eftersom den kunde leda mig till omvändelse.)

Patrik Engellau

Det var TV-debatt om föräldrapenningen mellan två ledande politiker. Den ene hette Jonas Sjöstedt och den andra hette Ebba Busch Thor. Sjöstedt tyckte att staten borde reservera fler föräldrapenningsdagar för papporna så att papporna skulle tvingas vara hemma om de ville ha pengarna. Busch Thor tyckte att familjerna själva skulle få bestämma vem som skulle vara hemma med barnet.

Som vanligt när jag lyssnar på politikerdebatter stod mig frågan snart upp i halsen, något som genast försatte mig i bryderi eftersom jag inte omedelbart insåg varför jag reagerade på det sättet. Måste tänka.

Patrik Engellau

Jag blev nyligen lite vänligt tagen i örat av en läsare som menade att jag hade snott idéer från en amerikansk tänkare som heter Jonathan Haidt utan att erkänna källan. Eftersom intellektuell stöld i den här branschen – vilken den nu är – räknas som det fulaste man göra tog jag illa vid mig. (Eller också berodde mitt obehag på att jag är en prinsessa på ärten och eller möjligen en intellektuell snobb; jag är med på de flesta anklagelser utom just idéstöld.)

Så jag svarade, uppriktigt, att jag aldrig hört talas om Haidt förrän i den kloka läsekretsens kommentarer till just den artikeln. (När jag säger den ”kloka” läsekretsen så tycker du kanske att jag fjäskar och det gör jag också, men jag tycker det är så trevligt att tillåta mig att vara vänlig när jag för en gångs skull tycker det är befogat. Så tillåt mig nöjet. Med lika mycket fog hade jag också kunnat skriva ”lärda” och ”välformulerade”.) I vilket fall presenterades en länk till en föreläsning av Haidt bland kommentarerna, vilket ju var ett slags inbjudan att göra hans bekantskap.

Patrik Engellau

På något märkvärdigt sätt verkar världen plötsligt ha bestämt sig för att en ny social klyfta öppnat sig i västländerna. Efter en rätt långsam jordbävning vågar vi nyfiket titta upp och blickar ut över ett helt nytt socialt landskap. Efter Brexit och Trump framträder sådana som Orban och Visegrádländerna och Marine Le Pen, för att inte tala om Alternative für Deutschland och Fremskrittspartiet, inte längre som ett slags aparta och chanslösa bakåtsträvare utan som en social rörelse i hela västvärlden med djupa folkliga rötter.

Vad är detta? Vad handlar det om? Hur ska vi förstå det? Vem bråkar med vem och varför? Vi har inget bra svar. Det är plågsamt. Hur ska man kunna orientera sig i ett samhälle eller på en krigsskådeplats om man inte vet vem som slåss mot vem? Är det samma laguppställning i alla länder?

Patrik Engellau

Tisdagen den sjätte december klockan 11 centraleuropeisk tid (svensk tid) publicerar OECD sin senaste PISA-undersökning från 2015 som mäter och rangordnar 72 länders 15-åriga skolelevers kunskaper i naturvetenskap, läsning och matematik.

Under detta årtusende har svenska 15-åringarnas resultat gradvis försämrats, både i förhållande till de undersökta ländernas genomsnittliga utfall och i förhållande till sina egna, tidigare prestationer. Trist, eller hur.

Patrik Engellau

Den svenska tryckfrihetsförordningen inrättades den 2 december 1766, alltså för tvåhundrafemtio år sedan just idag. Det blev stopp på censur. Offentlighetsprincipen för offentliga handlingar etablerades. Det var stort. Heja, Sverige.

Nu mullras det från alla möjliga håll om ett tryckfriheten borde inskränkas. Utan att ha gjort någon djupare analys av mullrets proveniens så tror jag att det kommer från tre håll med lite olika karaktär:

Religiösa grupper – läs muslimer – vill få stopp på avbildningar av profeten (framför allt som hund eller till och med rondellhund; vad jag har förstått är detta den ultimata hädelsen som kan utlösa vilka fatwor, mordhot och terrorattentat som helst).

Patrik Engellau

Du kanske tycker rubriken låter som ett ämne för radioprogrammet På minuten men det här är på allvar.

Jag har länge gått och funderat över hur jag – och många med mig, men nu är jag egocentrisk nog att bara tänka på mig – kan uppfatta världen så annorlunda än (de flesta) politikerna och (de flesta) journalisterna och (de flesta) övriga förståsigpåarna och därmed så annorlunda än den ”allmänna mening” som dessa gemensamt tänker ut.