Häromdagen bevistade jag Britt-Marie Skjölds begravning. I likhet med Veuve Clicquot, ”Gula änkan”, övertog Britt-Marie i ungefär trettioårsåldern sin avlidne mans företag och drev det med stor framgång i decennier. I Britt-Maries fall hette företaget Kronborsten. Att jag övervar begravningen beror på att Britt-Marie satt i styrelsen för Stiftelsen Den Nya Välfärden där jag är ordförande.

Britt-Marie var märkvärdig genom sin företagarkompetens. För den blev hon invald som första kvinnliga ledamot i styrelsen för arbetsgivarföreningen SAF. Jag tror jag vet hur Britt-Marie tänkte. Om hon fortfarande suttit i styrelsen för SAFs efterträdare Svenskt Näringsliv så hade hon inte funnits bland dem som petade Leif Östling för att han undrat vad han får för skattepengarna.

Jag kom på att en av mig ofta framförd tanke kanske är helt fel. Jag brukar hävda att den västerländska kulturen är objektivt överlägsen andra kulturer eftersom vår kultur gjort tillvaron enklare, rikare, längre och mer behaglig för nästan alla som bekänner sig till och anammar den kulturen. (Om någon säger emot brukar jag förelägga honom följande bevis: Öppna Sverige för fri invandring från Somalia och Somalia för fri invandring från Sverige. Ge alla svenska somaliamigranter alla sociala rättigheter som finns i Somalia och vice versa. Räkna flödena.)

Resonemanget kan verka bestickande, men jag plågas av en med tiden alltmer irriterande sten i skon, nämligen det faktum att det finns representanter för andra kulturer som säger att de hatar den västerländska kulturen och det finns asylpersoner i Sverige som värnar sig mot den svenska varianten av den västerländska kulturen.

Sverige, alltså det Sverige som styrs av politiker och myndigheter, är numera en soppa. Allt är förvisso inte en soppa. En del tycks fungera väl. Vid en allé i huvudstaden nära min arbetsplats satsar kommunen till exempel miljoners miljoner på att byta ut den jord där alléträden står planterade. Asfalten och trottoarerna grävs upp metervis från träden, sugmaskiner används för att frilägga rötterna som sedan bäddas in i ny jord. Träden är väl fyrtio år eller mer och hade troligen klarat ytterligare fyrtio år utan jordbyte, men det kan man ju inte säkert veta.

Kommunens politiska ledare följer nog säkerhetsprincipen vilket visar att det trots allt finns en del ordning och reda mitt i soppan. De politiska ledarna har ju råd, som en av jordbytarentreprenörsarbetarna kommenterade när jag tog upp saken. Det känns tryggt.
Men trots stockholmspolitikernas omsorger om träd har jag, och troligen de flesta andra, en krypande känsla av att Sverige är på fel väg på de andra områden som styrs av politiker. Skola, migration, kriminalitet, utanförskap, försvar, sjukvård och så vidare. Medborgarna tappar tilliten till att ”samhället” ska leverera det medborgarna anser sig betala för.

Rubriken är ett uttalande och en dagorder för Kina av Mao Zedong. Han var, i slutet av 1950-talet, en nationell ledare som inte visste vad han skulle ta sig för. Revolutionen funkade inte. En del säger att han gav den dagordern för att lura sina fiender att ge sig till känna för att han sedan skulle kunna ta dem av daga, vilket kan sägas ha inträffat när han inledde kulturrevolutionen tio år senare. Men det kan också hända, säger jag blåögt, att han lite försiktigt släppte greppet för att se vad ”det kinesiska folket” hade för idéer om framtiden.

Jag tror att en svensk motsvarighet just nu vore nyttig. Det skulle betyda exempelvis att statsministern höll följande linjetal:

Det finns en likhet mellan att segla – särskilt i dikt bidevind, vilket betyder att styra skeppet så rakt mot vinden som det går – och att skriva artiklar. Om man inte har total makt, vilket skulle motsvaras av att köra motorbåt, så måste man hela tiden vakta på hur vinden blåser. Om man styr för rakt mot vinden så börjar seglen fladdra och man kommer ingenstans. Om man slarvar och överdriver åt andra hållet tappar man distans. Det gäller att hela tiden bevaka och trimma seglen.

Det låter kanske opportunistiskt och vändkappeaktigt men jag tror man måste bete sig likadant i samhällsdebatten om man är intresserad av att vinna rejset snarare än att bli hedrad av eftervärlden för sitt ståndaktiga martyrskap. (OK, kontroversiellt påstående som tål att diskuteras, men inte just nu.)

När jag första gången läste Thomas Thorilds ord i guldskrift ovanför aulan på Uppsala universitet , ”Tänka fritt är stort, men tänka rätt är större”, trodde jag först att jag läst fel och sedan, efter några häpna omläsningar, att byggnadsarbetarna av misstag kastat om det hela och att ingen lagt märke till fadäsen. Det var så uppenbart självklart för mig att det fria tänkandet var större än det rätta.

Det här var i början av 1970-talet. Det ”rätta” tänkandet framstod för mig som inskränkt och nattståndet. Vad var det för märkvärdigt med att tänka ”rätt”? Det kunde ju varenda skollärare. För mig framstod det som så mycket ädlare att spränga gränser och öppna vyer. ”Här rivs för att få ljus och luft, är kanske inte det tillräckligt?” frågade Strindberg i dikten Esplanadsystemet.

Idag har jag inte kommit på någon lysande idé att utveckla i en krönika och därför har jag i stället tvingats arbeta för att få ihop en text. Jag har gått igenom de åtta riksdagspartiernas samt Medborgerlig samlings migrationspolitiska program.

Min forskningsmetod har varit att googla på partinamn plus ”migrationspolitik”. Jag tror att jag lyckats trassla mig fram till rätt sidor. Det finns dock en risk att jag kan ha missat någon viktig uppfattning som ett parti placerat någon annan stans på nätet. (Eller att partiet kanske inte vill visa var det står i frågan, som exempelvis Vänsterpartiet, som bara presenterar en kort text och sedan föreslår att besökaren ska läsa mer i två länkade riksdagsmotioner som båda leder till återvändsgränden ”file not found”. Jag återger partiernas uppfattningar med mycket få ord. Om jag slarvat och gör något parti orätt ber jag om ursäkt redan från början.

Nu har jag läst alltför många obehagliga skildringar och hört alltför många skrämmande vittnesmål om hur det kan gå till i svenska skolor för att avskriva varningarna som överdrifter och förtal. Ännu oroligare blir jag när jag studerar vad de politiska partierna vill göra åt situationen. Det verkar bara vara mer av det gamla som misslyckats i decennier: ökade anslag, mer myndighetsstyrning och, som grädde på moset, besvärjelser.

Ta det parti från vilket åtminstone några medborgare kanske väntat sig den mest förnuftiga skolpolitiken, moderaterna. Moderaterna vill till exempel ha nolltolerans mot dåliga skolor. Det ska åstadkommas genom att Skolverket och Skolinspektionen blir strängare. Myndigheterna ska kunna tvinga skolorna att ingå ”kunskapskontrakt”. Friskolor med kunskapskontrakt ska kunna förbjudas att ta ut vinst, men vad göra med en kommunal skola som inte fungerar?

Vi har fått lära oss att demokratin alltid måste försvaras eftersom den alltid hotas någonstans ifrån. Vilka är då hoten mot demokratin här och nu i Sverige?

Det finns två bärande svar på den frågan. Det ena presenterades i Dagens Nyheters huvudledare den 2 januari. Det andra ska jag strax anföra.

En läsare framförde en relevant fråga. Om Engellau nu tycker att det välfärdsindustriella komplexet är ett problem, sa läsaren, hur tycker då Engellau att man ska organisera välfärdstjänsterna eftersom folk vill ha sjukvård och sådant? Menar Engellau att folk ska betala allt ur egen ficka?

Låt mig starta med en sociologisk observation som kan verka banal, men visar sig innehållsrik, nämligen att organisationer normalt vill ha mer pengar. I företagsvärlden uppträder denna drift i form av en vilja till vinstmaximering. Hos anslagsfinansierade organisationer framträder den som en önskan om omsättningsmaximering.