
”Ryssland”, sa en avsutten brittisk Moskvaambassadör, ”har alltid varit ett land för uslingar – men också för hjältar och helgon.”
Det är enkelt, när han nästa måndag (den 16 juli) i Helsingfors möter Amerikas president Donald Trump, att sortera in Rysslands president Vladimir Putin i passande kategori.
Men viktigare är att konstatera: Även som usling har Putin en överman. I allmän oanständighet överträffas han av Trump, som är vulgaritetens fader.
Putin har jag visserligen en gång i en kolumn skildrat som en man med ”ett ansikte som en punkterad badboll, skrynkligt och svullet på samma gång. Hans berömda fiskögon har sjunkit djupare in i kraniet. Han har tappat hår som en kvinna med hormonstörningar. Han ser för jävlig ut.”
Det var för fem år sedan. Därefter har allt gått Putins väg – Krim, Syrien, inflytande i Europa, främst i Österrike, Italien och Ungern och hejaklackar i många länder, inkl. Sverige.
Nu i Helsingfors är det en rimlig prognos, att Putin blir toppmötets vinnare.


Jag har länge varit övertygad om att den politiska och mediala nomenklaturan som styr vårt land på något märkligt vis har ett aldrig sinande behov av att hata personer och grupperingar som de betecknar som högerextrema och nazistiska (och som för all del också i vissa fall kan vara det). De behöver dem som ständiga fiender för att legitimera sitt eget maktinnehav. På så vis kan de leda uppmärksamheten bort från hur den havererade invandringspolitik som de själva genomfört har förvandlat Sverige från ett sammanhållet välfärdssamhälle till vad som allt mer liknar en mångkulturell dystopi.


