Det sägs ofta – utom bland en del ofta statsfinansierade aktivister som gjort ett levebröd av att skälla svenskarna för rasister; se Mohamed Omars berättelse om detta här  – att svenskarna är det kanske minst rasistiska folket i världen. Det stämmer med mina erfarenheter. Svenskarna är inte rasistiska i den normala bemärkelsen att vi skulle tycka illa om eller förakta eller malträtera folk av annan etnisk tillhörighet. Däremot har vi svenskar av tradition varit behäftade med en föreställning som inte alls varit rasistisk i sina avsikter men väl blivit det i sina konsekvenser.

Det är föreställningen att alla människor innerst inne är svenskar och att det bara är utanverket – färgen, hårkrullet, tygerna och kryddorna – som skapar olikheter. Vi har utgått från att folk från alla andra kulturer egentligen lika ambitiösa, lika flitiga, lika ansvarskännande, lika tystlåtna och konflikträdda, lika gråsossiga, lika plikttrogna och lika ömsesidigt jantelagsfixerade och avundsjuka och lika barnkära som vilken smålänning som helst (för femtio år sedan kanske jag bör tillägga för att poängen ska gå fram). Därför är det till exempel ingen risk att erbjuda det svenska välfärdssystemet utan särskilt mycket kontroll till all världens folk eftersom dessa, liksom vilken gammaldags svensk bruksarbetare som helst, skulle skämmas om de låg det allmänna till last. De vill ju arbeta och göra rätt för sig, såklart! Alla som åker tunnelbana är svenskar, sa Åsa Romson.

När sedan migranterna väl är på plats visar det sig att de unga männen inte alls genast beställer Hermods-kurser för att studera till ingenjörer och ej heller verkar någon ha något emot att ligga det allmänna till last (vari de i båda fallen något påminner om moderna svenskar, men det är en annan historia). Dessa oväntade anomalier måste förklaras. Så förändras gradvis gammalsvenskarnas uppfattning om nysvenskarna.

Människan har två metoder att försöka påverka sin nästa. Den ena är att klubba nästan i huvudet. Den andra är att presentera skäl och resonera.

Huvudklubbningar kan förstås uppträda i väsenskilda former. Att skrika ”brunråtta” eller ”nazist” är en form. Det kan påverka nästan så att han fortsättningsvis inte framför den typ av idéer som provocerat de nedsättande tilltalen. Tydligt visat förakt i sociala sammanhang är en annan sorts klubbning.

Skäl och resonemang är till exempel ett uttalande som ”Du har fel i sak. Det existerar ingen judisk världskonspiration. Zions Vises Protokoll är ett falsarium.” Eller ”Livet är inte så entydigt. Det är sant att vita människor transporterade svarta slavar över Atlanten. Men allt det goda som alltfler människor i världen åtnjuter har utvecklats inom den västerländska civilisationen. Du måste beakta proportionerna.”

Ibland förenas klubbningar och resonemang såsom i politisk indoktrinering vilket också kallas hjärntvätt. ”Att Stalin måste döda kulakerna beror på att de är revolutionens fiender. Om kulakerna fick bestämma skulle samhället återgå till kapitalismen, det förstår du väl? Herregud, här är trettio ungar i klassen och du är den enda som inte fattar!” Eller ”Värdegrunden är allas lika värde. Alla har samma rätt till allt som alla andra. Det står i alla rättighetsförklaringar. Alla vet det utom du! Känns det inte obehagligt att vara den enda som förnekar självklarheter?”

På torsdag och fredag ska Europeiska rådet träffas i Bryssel. Rådet består av ordföranden Donald Tusk samt medlemsländernas stats- eller regeringschefer och ordföranden i Europeiska kommissionen, Jean-Claude Juncker.

Igår, söndag, hade Juncker sammankallat ett ”minitoppmöte” för att förbereda Europeiska rådets möte. I minimötet deltog Tyskland, Frankrike, Italien, Spanien, Österrike och Bulgarien (att Bulgarien fick vara med beror nog bara på att landet just innevarande sexmånadersperiod är ordförande i Europeiska unionens råd; ja, det är förvirrande att Europeiska rådet och Europeiska unionens råd är olika saker ej att förväxla med Europarådet).

Vad det handlar om, tror jag, är inget mindre än att Europa nu håller på att i migrantfrågan avancera från ogenomförbara utopier – till exempel den av Sverige så omhuldade planen att EU skulle upprätta obligatoriska kvoter för fördelningen av migranter mellan EUs medlemsländer (en plan som är föga tilltalande för Europas folk eftersom den, om den fungerade, skulle uppmuntra Afrikas folk att massinvadera Europa) – till den grundläggande – och hittills i praktiken inte ens formulerade – frågan hur Europas länder ska kunna skydda sig mot ett oönskat inflöde av migranter.

Nyligen träffade jag en lärare som just sagt upp sig från en skola en bit norr om Stockholm. ”Det gick inte att jobba där”, sa han. ”Åttio procent av eleverna var invandrare. I min klass på tjugotvå barn slutade sex elever för att gå till andra skolor.” Jag frågade vilka barn det var som sagt upp sig. ”Gissa”, sa han med ett snett leende. ”Svenska barn med hyggligt utbildade föräldrar, förstås.”

Jag har hört flera likartade historier. Ofta handlar det om folk som flyttar till ”svenska” stadsdelar till exempel för att de bor i ett område där det hänger invandrarkillar på tunnelbanestationen så att de inte törs ta tunnelbanan hem på kvällarna. Dessa historier är nog sanna. Men representerar de ett nytt normalt eller är de undantag och överdrifter? Det går inte att veta eftersom politiker, media och staten i allmänhet, alltså de krafter som sätter agendan i det offentliga samtalet, inte vill fördjupa sig i folks levnadsförhållanden. Vi lever i ett land där man måste gissa hur det ligger till eftersom man troligen inte kan lita på överheten. Eller rättare sagt: man vet inte när och om man kan lita på överheten.

Då får man tänka själv på basis av de skärvor av kunskap som man hittar här och där. Till exempel läste jag följande märkliga två meningar i Expressen:

Enligt The New York Times sa miljardären Elon Musk, mannen bakom företag som Tesla, för några år sedan till Mark Zuckerberg, mannen bakom Facebook, att han, Musk alltså, var rädd för artificiell intelligens. Han sa att artificiell intelligens ”möjligen var farligare än kärnvapen”.

Zuckerberg gillade inte att höra det eftersom Facebook försöker utveckla artificiell intelligens. Så Zuckerberg bjöd Musk på middag tillsammans med några av Facebooks främsta AI-tekniker för att tala Musk till rätta. Det gick inte. Musk hade inga tekniska argument. Han sa bara att om vi bygger maskiner som är smartare än människor så kanske de vänder sig emot oss.

Bara för att belägga budskapet i rubriken ovan så kan jag citera Bart Selman, datavetenskapsprofessor vid Cornell University, ur samma artikel: ”Det slags system som vi skapar är mycket kraftfulla. Vi kan inte förutse verkningarna.”

Ingen vet alltså vad som kommer att hända om människan lyckas utveckla AI-maskiner som är mer intelligenta än människan själv. Här gäller verkligen postmodernismens credo om att det saknas en sanning. Alla kan ha sin egen uppfattning och alla uppfattningar är lika mycket värda.

Centrala studiestödsnämnden (CSN) har nyligen publicerat en studie som fyller mig med ännu mer avsmak över det välfärdsindustriella komplexet. Först en inledning.

”CSN är den myndighet i Sverige som har hand om studiestöd och hemutrustningslån” står det på myndighetens hemsida. Redan där hajar jag till eftersom jag aldrig har hört talas om hemutrustningslån. Vad kan det vara? Myndigheten klargör: ”Du som omfattas av det kommunala flyktingmottagandet kan få låna pengar av CSN för att köpa möbler och annan utrustning till ditt nya hem. Det kan vara sängar, tallrikar, kastruller och stolar”. En ensam migrant kan få låna 5 000 kronor och sedan ökar det med 5 000 per ytterligare familjemedlem. Räntan är 1,7 procent.

Men CSNs sysslar också – och huvudsakligen antar jag – med studielån och studiebidrag. Myndighetens affärsidé är alltså att förmå människor att ta lån och bidrag för att kunna studera eller köpa tallrikar och kastruller. Fundera lite på incitamenten för en sådan organisation.

En vanlig lånehaj vill naturligtvis låna ut så mycket som möjligt men måste också tänka på om det ska kunna gå att få tillbaka pengarna. Att ge lån till folk som inte kan betala tillbaka är förödande för lånehajen. Han riskerar konkurs om han är oförsiktig i långivningen.

Den 31 maj 2014 publicerade Dagens Nyheter en artikel som ska ha varit baserad på en studie av revisionsbolaget PWC där det förklarades att Sandvikens kommun tjänade mer än en halv miljard kronor på migrationen det undersökta året 2012. Det blev ganska snart uppenbart, bland annat genom Tino Sanandajis undersökningar, att detta var fejk news. Migration var inte alls någon god affär för Sandvikens kommun.

Fyra år senare, den 10 juni 2018, gör Dagens Nyheter en mea culpa över fem sidor. Rakt och hederligt förklarar tidningen att den hade fel för fyra år sedan. Den ansvarige journalisten Caspar Opitz gör ett korrekt men i sammanhanget sensationellt uttalande:

I dag har invandring seglat upp som den dominerande frågan i debatten, som också är väldigt polariserad. Tidsandan formar hur vi journalister jobbar.

Det är sensationellt inte bara för att en medarbetare inom en av PK-ismens högborgar, Dagens Nyheter, erkänner att tidningens hittillsvarande inställning numera är överspelad, vilket vi redan visste. Ännu mer anmärkningsvärt är bekännelsen att det är tidsandan som formar journalisternas verksamhet. Journalister är alltså vändkappor. Vad med alla uttalanden om Sanningssökande och Journalistisk integritet?

Alliansen har inför valet lagt fram en gemensam plan för att lösa problemen i den svenska skolan. De fyra partiledarna förklarar att de tror att problemen kan lösas:

Sverige har stora samhällsproblem, inte minst i skolan. Men vi är övertygade om att de går att lösa.

I jämförelse med attityden hos den nuvarande utbildningsministern Gustav Fridolin, som år 2014 förklarade att han skulle greja skolan på hundra dagar, är denna ödmjukhet föredömlig. Men jag undrar om de borgerliga partiledarnas förtröstan om att de kan lösa skolans problem är realistisk.

Till att börja med vill jag påstå att skolans problem i varje fall inte kan lösas med de metoder som allianspartierna föreslår. Deras reformer är egentligen bara lite mer av det vanliga: ”tydligare kunskapsmål ska införas”, betyg ”börja ges redan i årskurs fyra”, ett ”särskilt lärarlyft” ska införas, partierna ska ”revidera läroplaner och kursplaner i syfte att stärka betoningen på kunskaper”, nyanlända elever ”behöver ges en bättre start”, ”nationella riktlinjer ska tas fram för hur lärarassistenter, socionomer och andra yrkesgrupper ska kunna avlasta lärarna”, ”ett skriftligt ordningsomdöme” ska införas (men inte ingå i slutbetyget) och så vidare.

Det kanske långsiktigt mest betydelsefulla politiska skeendet just nu är konflikten inom det socialdemokratiska partiet. Vad handlar den om? Vilka bråkar med varandra? Så här skrev jag för några veckor sedan:

Det kanske intressantaste i det här perspektivet, tycker jag, är den rasande striden inom socialdemokratin med anledning av det nyligen framlagda 14-punktsprogrammet om åtstramning av migrationspolitiken. Det är en explosion som blottlägger konflikten mellan å ena sidan partiets PK-ister, de offentliganställda funktionärerna, och å den andra de för det mesta privatanställda före detta förtryckta arbetarna som numera blivit välutbildade medelklassare.

Att jag tycker detta är betydelsefullt och intressant beror på att den här sprickan sätter begreppet huvudmotsättning i fokus. Det handlar om vilka grupper som bråkar med varandra idag. För att förklara sprickan inom socialdemokratin duger det att komma dragande med den gamla höger/vänster-skalan, ej heller med GAL-TAN-skalan, ej heller med den påstådda huvudkonflikten mellan nationalister och globalister. Det måste till vassare intellektuella verktyg för att åstadkomma en trovärdig tolkning.

Den tidigare ordföranden i Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige, Ireen von Wachenfeldt, har fått utstå en hel del orättvis kritik för sitt uttalande om att ”män är djur”.

Andemeningen bakom uttalandet har troligen genom århundradena till god nytta traderats från generation till generation av kvinnor. Jag skulle tro att en mycket stor del av Sveriges kvinnor, i varje fall av dem som är över trettio år, i ung ålder fått höra av sina mammor och andra mer erfarna kvinnor att ”män bara vill en sak”.

Om jag håller med om att män, framför allt unga män, är djur i bemärkelsen att de bara vill en sak, nämligen ha sexuellt umgänge med kvinnor, så har jag därmed inte sagt något nedsättande om män i allmänhet.

På samma sätt som det är skillnad på djur, även om de råkar vilja samma sak, så är det skillnad på den ene mannen och den andra. (Och nu hoppar jag över det där om att det kan finnas systematiska beteendeskillnader mellan män från olika kulturer; variation finns även inom respektive grupp.) Den ene mannen är mer som en kanin. Inte ens kaninhonor är rädda för kaninhannar om jag fattat rätt. Den andre mannen är mer som en anka. Ankbonden är, om det inte är elakt förtal, synnerligen benägen att våldta ankhonan. (Jag hoppar också över min grundföreställning att svenska män på det hela taget är kaniner, således visserligen djur men snälla, lättskrämda och föga aggressiva.)

Det är alltid plågsamt att lyssna på svenska politiker eftersom de aldrig lyckas få till ett rakt, enkelt, logiskt och begripligt resonemang. Ta det där med vinster i välfärden som exempel. Partiledardebatten mellan Stefan Löfven och Jimmie Åkesson i Aktuellt nyligen gav fina illustrationer.

Löfven vill begränsa vinster i välfärden. ”Vi behöver mer pengar till välfärden”, säger han. ”Vi behöver investera i välfärden… och då går det inte att skattebetalarnas pengar rinner ut i vinster”. Man kan inte dra någon annan slutsats än att statsministern tror att om Internationella Engelska Skolan, en svensk friskolekoncern, inte gjorde och kanske delar ut vinster så skulle dessa pengar på något vis stå till politikernas förfogande för angelägna satsningar i välfärden.

”Det behövs mer personal som ska ha högre löner och bättre villkor”, förmanar statsministern.

Så är det ju inte. Ersättningen för varje inskriven elev, skolpengen, är lika för alla skolor. En effektiv skola med duktiga lärare och lydiga elever kan bedriva verksamhet till lägre kostnad och därmed göra vinst. Det är visserligen sant att sådana skolor kan göra vinst därför att skolpengen bestäms med hänsyn till förhållandena i sämre skolor där det kostar mer att bedriva undervisningen men av detta följer inte att vinstförbud är någon lösning. Man gör inte dåliga företag bättre genom att förbjuda bra företag att ackumulera vinster.