Så diktade Pink Floyd i en av sina mest lyckade sånger, Another brick in the wall, och det ligger mycket i det.

Att konstruera samhällsförståelser är ungefär som att konstruera maskiner eller dataprogram. När man kommit så långt att modellen visat sig fungera hjälpligt, eller i varje fall nästan, så är det minst lika mycket jobb kvar för att ta bort buggar och finslipa detaljer. Så är det med min teori om att det moderna samhället, åtminstone det svenska, är uppbyggt av å ena sidan ett politikervälde med vidhängande välfärdsindustriellt komplex och å den andra en nettoskattebetalande medelklass.

Jag vet att det är rätt många som inte gillar den idén, kanske för att de inte förstått den, kanske för att den inte är färdigutvecklad, kanske för att den, trots vad jag inbillar mig, inte funkar. Men jag har inte sett någon annan teori med högre förklaringsvärde så för mig får den tills vidare duga. (Alternativa tankefigurer såsom GAL-TAN, höger-vänsterskalan och ”globalism mot nationalpopulism” känns för allmänna för mig. Hur kan de teorierna förklara de levande, praktiska vardagsproblem som folk har, till exempel debaclet i skolorna?)

I en del frågor finns ingen sanning eller rätt svar. En sådan fråga är hur mycket yttrandefrihet som är lagom. Å ena sidan ska vi ha yttrandefrihet vilket formuleras så här i nittonde artikeln i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna:

Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.

Å andra sidan måste staten ha möjligheter att inskränka yttrandefriheten vilket formuleras så här i tionde artikeln i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen):

Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.

När man läst och begrundat dessa två motsatta riktlinjer så inser man att man fattar ännu mindre än innan man läste dem. Man begriper att det finns ett lagom men man har ingen aning om var det ska placeras. Det värsta är att det inte finns någon auktoritet som kan det rätta svaret eftersom det inte finns något rätt svar.

Man vet inte om hjältar som Jesus och Sokrates någonsin existerat, men man vet att berättelserna om deras liv har haft avsevärt inflytande på mänskligheten och historien. Beskrivningarna av personernas livsöden är märkvärdigt lika. Vardera gav de människorna något oändligt värdefullt och för detta blev de båda två avrättade. Kanske finns en sensmoral.

Jesus var Guds son. Sedan skapelsen hade Gud varit arg på människorna för att de inte var så goda som Gud hade tänkt sig utan bara syndade hela tiden i stället för att genom ömsesidig kärlek och hjälpsamhet göra den jordiska tillvaron så paradisisk som Gud hade planerat.

När Gud hade prövat allt för att få människorna att ändra sig – till exempel bestraffningar såsom syndafloder, diverse folkmord, detaljerade regelverk etc – gjorde han ett sista, nästan uppgivet, försök att leda människorna på nya och bättre vägar. Han skickade sin son för att lära människorna hur de skulle bete sig. För att människorna skulle begripa att det var något särskilt med Jesus så hade Gud givit sonen magiska krafter, till exempel förmågan att väcka liv i döda människor och att utspisa femtusen män plus kvinnor och barn med fem bröd och två fiskar.

En av de mest fascinerande men samtidigt svårbegripliga fenomenen i vår tid är relationen mellan å ena sidan politikerväldet (inklusive det välfärdsindustriella komplexet) och å den andra PK-ismen. Å ena sidan en organisatorisk apparat, å den andra ett tänkande. Hur hänger de ihop?

Frågan blir desto svårare som apparaten och tänkandet inte har något gemensamt ursprung utan bara råkade träffas varvid tycke uppstod. På den vägen är det. En härlig och ömsesidigt välgörande relation som bara blir intimare med åren.

PK-ismen, eller rättare sagt postmodernismen, ty PK-ismen är postmodernismens politiska gren, uppfanns och befinner sig under ständig vidareutveckling vid amerikanska universitet.

De flesta, även en sådan intellektuell höjdare som Jordan B. Peterson, anser att PK-ismen är en vänsterrörelse som har något med marxismen, kanske ”kulturmarxismen”, att göra. Det har jag svårt att förstå, i varje fall så länge ”vänster” och ”marxism” uppfattas som någon sorts underifrånperspektiv. PK-ismen har det motsatta, nämligen ett makt- och uppifrånperspektiv. Till exempel eftersträvar PK-ismen motsatsen till det öppna, fria, demokratiska samtalet. PK-ismen är ett verktyg som makten kan använda för att tysta sina motståndare.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna är ett märkvärdigt dokument som vi borde läsa och begrunda i stället för att bara prata om i devota ordalag (som vi brukar göra). Den antogs år 1948 och är i själva verket ett slags programförklaring för en internationell välfärdsstat innan ens de nationella välfärdsstaterna etablerats. (Först i 1974 års regeringsform gjorde Sverige den typ av sociala utfästelser – till exempel att ”trygga rätten till arbete, bostad och utbildning” – som FN lanserat ett kvarts sekel tidigare.)

I deklarationens första paragraf stadgas att alla människor är födda fria och lika i värdighet och rättigheter samt att de bör handla gentemot varandra i en ”anda av broderskap”. (Där är något skumt. Det står ”broderskap” i det engelska originalet och det gjorde det antagligen även från början i den svenska texten. Men den svenska texten är nu ändrad till ”gemenskap” vilket troligen är en mer feministisk formulering som dock betyder något annat.)

Var och en av oss är alltså skyldig att behandla alla andra som bröder, inte bara våra nära och kära, utan också varje annan individ på jordklotet, vare sig vi känner vederbörande eller inte. Detta är långt ifrån en ny tanke, men den är mycket radikal och knappast implementerad någonstans. För Jesus, som är en mycket mer krävande typ än vad kyrkan vill erkänna, var detta huvudbudskapet. Vi skulle älska vår nästa som oss själva och inte sätta våra släktingar och vänner framför någon okänd behövande. (Man minns den svenske diktaren Bengt Lidners bekanta rader: ”På Nova Zemblas fjäll, i Ceylons brända dalar, Hvar hälst en usling fins, är han min vän, min bror”.)

Ibland får jag frågan hur jag lyckas prestera en (i bästa fall läsvärd och i vilket fall, som det verkar, potentiellt stötande) text om dagen år efter år. Hur får jag inspiration? Jag svarar att det inte handlar om inspiration. Jag vet inte varifrån folk fått uppfattningen att idéarbete och annan konstnärlig verksamhet handlar om inspiration. Det har jag aldrig märkt. Det handlar om arbete. Det handlar om att ställa sig vid snickarbänken och börja jobba.

Arbetet förenklas förstås av att alla skribenter, musikmakare och tavelmålare har sina teman som de kan repetera i olika variationer och pröva med nya infallsvinklar och perspektiv. Se på van Goghs blomstervaser. Själv har jag i några år varit besatt av att försöka förstå det nya Sverige, Sverige efter högervänsterperspektivet, Sverige efter borgarsocialistvinkeln, Sverige efter det så inövade och uttjatade konservativismliberalismsocialismideologipratet.

Jag vill veta och sätta ord på det som händer här och nu inför våra ögon. Några saker känns rätt väletablerade. En första väletablerad sak, det vill säga fast förankrad i åtminstone min skalle, är att det gamla Sveriges före demokratins genombrott härskande skikt, kapitalister och jordägare, gradvis har förlorat sin makt till ett politikervälde som började bli varmt i kläderna under perioden efter andra världskriget och firade sin kröningsceremoni som legitim makthavare i Sverige i och med den nya regeringsformen år 1974.

Vänta bara, har det sagts, tills medelklassen börjar drabbas av migrantbrottslighet, då kommer det minsann att bli fart på polisen. Nu har den stunden kommit, men ingen har märkt att det skulle ha blivit mer fart på polisen.

Jag träffade nyligen en medelklassvän som bor i finaste bostadsrätt i Stockholms centrum några hundra meter från Kungliga Biblioteket. Han berättade att folk i hans kvarter inte längre törs gå ut efter skymningen. De kan bara hämtas och lämnas vid porten med taxi. Rånarligor härjar nämligen i trakten. Grupper om tre eller fyra afrikaner muddrar folk de får klorna i. En del misshandel ska också förekomma. (Överdriver min vän? Är kanske faran inte så överhängande? Men det spelar inte så stor roll. Att folk överhuvudtaget ska behöva oroa sig för att gå på en vanlig gata i centrum av Stockholm är illa nog.)

Polisen säger att den inte har resurser. Den håller nämligen på att hålla efter buset i trakterna kring Plattan vilket, förmodar den, är varför buset flyttat sig till nya jaktmarker någon kilometer därifrån.

Sådant ger begreppet no go-zon en ny innebörd. Här betyder det inte att polisen inte törs gå dit, utan att medborgarna inte törs gå dit, alltså till sina egna hem.

Hon som klipper mitt hår är en kristen invandrare från Syrien. Hon har bott i Sverige i flera årtionden och försörjer sig som hårt arbetande småföretagare med egen salong.

Förr i tiden, innan Twitter fanns, fungerade barberarsalonger i alla länder som nyhetsförmedlingar. Alla slags människor gick dit och medan man väntade på sin tur pratade man med varandra om sådant som kändes viktigt. Barberaren själv kunde lyssna, fråga och skaffa sig uppfattningar. Begåvade barberare blir därför erfarna och pålitliga samhällsvetare.

Om det inte varit för brytningen så hade man kunnat ta min syriska barberare för vilken rasistisk svensk småföretagare som helst. Hon låter som om hon hatar invandrare. Men när man lyssnat på henne ett tag inser man att dem hon verkligen hatar är de ”dumma svenskarna” som så villigt låter sig luras av invandrare.

När jag senast klippte mig fick jag höra flera berättelser på det temat, till exempel om en kund som jobbade inom socialförvaltningen och varit så himla dum att hon låtit sig bjudas på middag hemma hos en ensamkommande och därvid blivit våldtagen inte bara av den ensamkommande utan också av tre polare till honom. En annan berättelse handlade om en kund som kommit på grön kvist genom att skaffa sig en lägenhet och husera ett antal ensamkommande.

Igår skrev jag en text som gick ut på att staten, i det här fallet Sida och UD, ger pengar till PK-ister, i det här fallet Svenska FN-förbundet, för att PK-isterna ska säga PK-istiska saker eftersom PK-ism definitionsmässigt är saker som staten gillar att höra (vilket jag försökte leda i bevis här).

Jag kallade även FN-förbundet för ”konsult” och ”lobbyist” vilket naturligtvis kan upplevas som en förolämpning mot FN-förbundet eftersom det antyder att förbundet skulle vara en sorts köpt reklammakare för staten. Men min avsikt var inte att förolämpa utan att beskriva förhållandet mellan staten och förbundet så exakt som min förståelse förmådde. Intäkterna från enskilda medlemmar uppgår till inte fullt två procent, något tiotal procent av omsättningen är av oklart ursprung, minst resten kommer på ett eller annat sätt från det offentliga. Att förbundet över huvud taget besvärar sig med att ha några medlemmar är väl närmast att betrakta som ett demokratiskt fikonlöv.

Jag börjar tro att staten och PK-ismen är mycket tätare sammanflätade än jag hittills fattat. Att en sådan organisation som Svenska FN-förbundet är köpt verkar uppenbart, men finns det PK-ister som står på egna ben och driver sin godhetslära på egen bekostnad och utan stöd av skattemedel? Ett preliminärt svar baserat på en inte särskilt vetenskaplig undersökning är ”troligen inte”.

Du betalar skatt till staten. Staten använder en del av sitt anslag för att betala en konsult som skriver en rapport om att svenskarna är rasister och att staten själv är medskyldig eftersom den inte agerar tillräckligt kraftfullt för att få stopp på rasismen. Konsulten ska lobba så att Förenta Nationerna – ja, United Nations – antar resolutioner som kritiserar Sverige för rasism.

Jag begriper om du har svårt att tro på detta. Därför ska jag först beskriva detaljerna och sedan diskutera hur saken kan förstås.

Staten representeras i detta fall av Sida och UD. Konsulten är Svenska FN-förbundet. FN-förbundet är en non-governmental organization (NGO) som inget har med staten att göra annat än att staten nästan helt betalar dess kostnader. Tjugosex av de trettioen miljonerna, 84 procent, som FN-förbundet kostade år 2016 betalades av svenska staten, se verksamhetsberättelsen för 2016. Det kan hända att staten betalar mer än tjugosex miljoner, uppgifterna är inte glasklara.

Nu kommer en fråga som faktiskt är svårare än man normalt gör sig uppmärksam på. Vet Sida vad det gör? Inser Sida vad slags budskap FN-förbundet kolporterar? Vi ska inte överdriva myndigheters intelligens, men vi ska inte heller frånkänna dem förmågan att förstå om de gillar eller ogillar konsekvenserna av sina beslut. Om de år efter år ger bidrag till en organisation måste vi utgå från att de gillar de vad organisationen står för. I det här fallet har Sida visat ett långsiktigt intresse så man måste dra slutsatsen att Sida gillar budskapet. Staten vet på förhand vad den får när den betalar Svenska FN-förbundet och den uppskattar vad den får.

God dag. Jag kommer från Mars. Jag landade just i Rålambshovsparken och gömde min lilla rymdbåt i ett buskage. Den brukar aldrig väcka någon uppmärksamhet. Jag är här på ett enkelt rutinärende. Vi vill veta vad som händer på Jorden och därför har vi monterat en sändare som skickar oss all information. Den sitter på Västerbron. Jag kom bara för att byta batteri.

Marsmänniskorna är fascinerade av jordvarelserna. Programmet ”Sverige” går nu på tjugotredje säsongen. Det som gör marsmänniskorna så intresserade av jordvarelserna är att vi i ett avseende är varandras motsatser. Marsmänniskorna förstår allt men vet inget. Det gör att vi marsmänniskor hela tiden måste vara nyfikna för att inhämta de fragment av vetskap som är den sanna kunskapens byggstenar. Det är något rumpnisseaktigt över oss.