
Av grannen på landet fick jag låna två grå, häftade volymer om tillsammans ca. 900 sidor, tryckta i Helsingfors 1952 men utgivna i Sverige av Norstedts. Det var Minnen av Gustaf Mannerheim (1867–1951), marskalk av Finland.
Böckerna verkade inte särskilt lockande: små bokstäver, långa meningar och långa stycken. Och stora mäns memoarer… Det enda roliga brukar vara skildringen av barndomen – om författaren kan skriva, förstås.
Jag hade alldeles fel. Det blev en fascinerande läsning. Först tiden: han upplevde Finland som storfurstedöme och Ryssland som tsarvälde. Därefter Finlands frigörelse när det vid Rysslands nederlag och den upplösning av staten, som följde på den röda revolutionen, fick chansen att bryta sig loss. Inbördeskriget i Finland – som han behandlar väl knapphändigt, av förklarliga skäl: han ville inte röra upp mer damm. Vinterkriget och fortsättningskriget.
Ibland är genomgången av alla inrikespolitiska skärmytslingar och alla militära detaljer lite väl ingående, men ändå är framställningen hela tiden fängslande. Ibland därför att han berättar rena (sanna) rövarhistorier, som när han på kejserligt uppdrag gjorde en kombinerad upptäckts- och spionresa 1906–1908 österut. Han tog båda uppgifterna på stort allvar. Han tog sig fram med stor utrustning och många medhjälpare, blev också tvungen att vintertid passera höga berg, sakta pulsande fram genom hög snö med hästar lastade med över hundra kilo var… När han kommer fram till den första kinesiska staden uppvaktar han dess styresman, en skinntorr gammal mandarin som endast kan umgås med sociala likar. Det finns inga i staden. Han sitter ensam och röker opium.


Det gäller Riksdagens beslut om begränsning av vinsterna i vissa välfärdsföretag.

