Nu ska jag yttra några saker som är så förbjudna att jag tar skydd bakom historiska celebriteter som Biskop Thomas och nobelpristagaren i litteratur Alexandr Solzjenitsyn. Det är ingen struntfråga för det handlar om friheten och huruvida vi i Sverige och det övriga västerlandet kan hantera den.

Fjortonhundratalsbiskopen i Strängnäs Tomas Simonsson skrev en sång om hur bra det var med frihet. Den börjar så här:

Frihet är det bästa ting,
Som sökas kan all världen kring,
För den, som frihet kan bära,
Vill du vara dig själver huld,
Så älska frihet mer än guld.
Med frihet följer ära.

Det finns en luring i den versen som man kanske inte lägger märke till. Frihet är bra, säger biskopen, men bara för den som kan bära friheten. Vad det betyder förklarar han inte närmare, men det är lätt att hitta på illustrerande exempel. En våldtäktsman och knarkhandlare missbrukar sin frihet och bör kanske förmenas den och spärras in i fängelse.

Hans Rosling gjorde sig känd dels för sitt budskap och dels för sina statistiska presentationer. Budskapet var att tillståndet i världen är bättre än du tror. Över hela jorden lever folk längre och bättre. Budskapet bankades in med övertygande bilder och grafer och staplar och cirklar.

Att man, i varje fall jag, gillade Rosling, som gick bort 2017, berodde på att han som nästan den ende i världen på vetenskapliga grunder motsade den sorts eländesbeskrivning som exempelvis miljörörelsen oavbrutet pumpar ut.

Vet du förresten varför de i vår tid så dominerande olycksmånglarna utropar sina litanior? Det lärde jag mig när jag jobbade på Sida, vars uppgift är att minska fattigdom och annat lidande i världen. Ju mer lidande och fattigdom det fanns i världen, desto mer makt och pengar till Sida. Sedermera har jag insett att den mekanismen gäller generellt. Bakom varje undergångspredikan finns en anslagsfinansierad organisation som vill ha större budget. Ju mer inflytelserika ett lands anslagsfinansierade organisationer, desto mer jämras det i det offentliga samtalet.

Så jag har bekymrat mig över att det inte funnits någon som övertagit upplysningens fackla från Rosling. Men genom en lycklig tillfällighet hittade jag i Janerik Larssons nyhetsbrev en länk till en häpnadsväckande rik källa av seriös och väl presenterade statistik om läget i världen, Our World in Data. Gå inte dit, för du riskerar att fastna. Låt mig i stället ge några exempel.

I en framstående tidning läste jag nyligen följande passus av en framstående skribent:

Vad både EU och världen i stort behöver är en vilja att överbrygga klyftor, minska spänningar mellan grupper och förmå människor att samarbeta även med dem som uppfattas tillhöra andra grupper än de själva.

Skribenten exemplifierade med att vi borde ”sträva efter ömsesidig förståelse eller rent av se frågan ur invandrarnas perspektiv”.

(Bara en sidoobservation. När man läser formuleringar som ”överbrygga klyftor” och ”minska spänningar mellan grupper” så vet alla från början att den har med migration att göra. Det är en ny grej. Så sent som 2015 brukade tidningarna ha vinjetten ”Flyktingkrisen” eller motsvarande på de artiklar som handlade om migrationen och dess effekter. Numera används inga vinjetter ty så många nyheter är migrationsrelaterade att det skulle se löjligt ut att ge dem en specialbeteckning.)

Citatet ger uttryck för en inställning som ingår i det politiskt korrekta bakgrundsbruset i vårt samhälle. Kan någon säga något ont därom? Är det inte självklart att vi måste förmå oss själva och andra att samarbeta även dem som tillhör andra grupper? Att ifrågasätta detta vore att sätta sig upp mot vår tids allra heligaste trossatser och sakrament såsom Värdegrunden och voteringar i FNs säkerhetsråd.

Ola Larsmo är en framgångsrik och politiskt korrekt författare som ibland skriver i Dagens Nyheters kulturbilaga. En fördel med Larsmo är att han förmår konstruera sammanhängande resonemang i flera led som går att följa även om man kanske inte håller med. Nyligen skrev han en text i DN där han kom in på frågan om ett eventuellt samband mellan ökande inkomstskillnader och sverigedemokraternas framgångar.

Ungefär så här resonerar han (och jag tror inte att jag förvanskar hans argumentation). Varför blev Sverige inte fascistiskt på 1930-talet? frågar han. Jo, det berodde på välfärdssystemet: ”ett samhällsbygge grundat i en radikal fördelningspolitik som gav människor verktyg att skapa sina egna liv. I Sverige kan vi tänka på daghem, drägliga bostäder och tillgång till högre utbildning för människor med efternamn på -son”.

Men från och med 1990-talet började politikerna karva i välfärden:

Jag minns när jag för första gången hörde tongångar som senare skulle kallas högerpopulistiska bland människor i min omgivning. Det var under det nittiotal när bostadssubventionerna successivt skalades ned. Plötsligt stängdes en dörr för många som hoppats på ett bättre boende.

Jag har haft en orolig natt ty jag har legat sömnlös och ältat min text från igår, särskilt frågan om huruvida alla de här rättigheterna som homo sapiens tillskriver sig är mänskliga eller medborgerliga. Kanske gör jag ett för stort nummer av skillnaden, men jag tycker den är fundamental.

Framför allt borde skillnaden vara fundamental för den person som ska utkräva sina rättigheter, till exempel den nigerian som jag skrev om igår. Är det bara den nigerianska staten som ska säkra hans äganderätt eller kan han med samma fog begära att den svenska polisen ingriper när grannen stulit hans get? Om den svenska polisen skriver under på att nigerianens rättigheter är mänskliga, det vill säga allmänmänskliga och inte kopplade till nationen, så borde den skicka ett utryckningsfordon till nigerianens hjälp om den inhemska snuten faller ifrån.

Frågan är inte bara fundamental utan också förvånansvärt nonchalerad. Om det nu ligger till som jag påstår – att det finns två distinkt olika synsätt i ärendet, en fransk skola som knyter rättigheterna till medborgarskapet, alltså nationen, och som dessutom, efter Robespierres ingripanden, utsträcker rättigheterna till sådant som rätt till försörjning på andras bekostnad, och en annan, amerikansk, skola som binder rättigheterna till den mänskliga existensen – då är väl detta tillräckligt intressant för att vi åtminstone borde diskutera vilken skola vi själva tillhör?

Bara några veckor efter det att Bastiljen stormats i juli 1789 och franska revolutionen därmed inletts antog den franska nationalförsamlingen Förklaringen av människans och medborgarens rättigheter. Det där med ”medborgare” var viktigare än man tror, för en medborgare var inte bara en människa, utan en människa med lika rättigheter. Tidigare hade människor visserligen varit människor men inte människor med lika rättigheter – till exempel var kungen utsedd av Gud – och därför inte medborgare.

Det som skiljer medborgaren från människan är emellertid inte bara det där med de lika rättigheterna utan också att medborgaren har en nationell tillhörighet, i det här fallet Frankrike. Kopplingen mellan de lika rättigheterna, medborgarskapet och nationen är underförstådd i hela rättighetsförklaringen.

Att tänka fritt är stort, som Thomas Thorild påpekade, och därför ska jag göra det nu. Men han sa också att det är större att tänka rätt än att tänka fritt och det är jag inte säker på att jag gör. Jag har nämligen kommit på en grej som vänder uppochned på allting och tvingar mig att omvärdera saker om jag har rätt. Därför hoppas jag att jag tänker fel.

Det började med att jag funderade över Ungerns ”illiberala demokrati”. Illiberal är självklart dåligt och demokrati är lika självklart bra så jag har utgått ifrån att epitetet var något som klistrats på Ungern av fiender till Viktor Orbán. Men så var det inte. Orbán är, visar det sig, stolt över att vara illiberal. Han förklarade sin inställning i ett linjetal 2014 (som jag hittade i en rätt dålig översättning till engelska här.

När Ungern 1990 blev fritt från kommunismen, säger Orbán, anammades som en självklarhet tidevarvets självklara vinnarideologi, nämligen den liberala demokratin:

Richard Sörman skrev nyligen en viktig text som gick ut på att vi måste försöka förstå att våra ideologiska motståndare PK-isterna har en ärlig övertygelse om att de 1) ”kämpar för vackra ideal, de kämpar för rättvisa och jämlikhet, de kämpar för det rätta” samt 2) har ”den goda viljan på sin sida” och därtill 3) har ”barnen på sin sida”. Detta är, vad jag kan begripa, sant. PK-isterna har denna självuppfattning.

Samtidigt är jag den förste att peka på egenintressena, ekonomiska och andra, som den avgörande faktorn när PK-ister tar ställning i samhälleliga frågor. Jag brukar påstå att praktiskt taget allihop, förutom ett antal medlöpare – eller ”nyttiga idioter” som Lenin kallade dem – har sin försörjning och framtida utvecklingsmöjligheter knutna till det politikervälde vars intressen artikuleras av PK-ideologin. Att handla enligt PK-ideologin betyder att främja politikerväldets expansion. Folk som lever av politikerväldets resurser har ett egenintresse av att anamma ideologin. Även detta är sant.

Hur kan dessa två till synes motsägelsefulla sanningar båda vara sanna? Och hur kan de förmås att sammanfalla så att det egennyttiga blir det goda? Där får jag något att bita i. Inte bara jag förresten utan alla som funderar över samhället och har svårt att upplösa denna åtminstone skenbara motsägelse (och därför regelmässigt sopar den under mattan liksom jag själv brukar göra).

Alla har fått en hjärna och en del har kommit på att de kan använda den till att tänka med. (Jag vet att man tänker även med andra organ än hjärnan, framför allt magen, men det är överkurs.) Redan här kan det bli bråk eftersom meningsskiljaktigheter kan väcka livliga känslor. De som använder hjärnan skaffar sig ofta, med fel eller rätt, andra uppfattningar än de som inte använder hjärnan utan bara vidareberättar vad de hört från andra.

Den svenska kulturen gillar inte sådana bråk. Det beror på att levnadsförhållandena genom tiderna i Sverige har varit så karga att vi inte, om vi hellre velat överleva än debattera, haft råd med lyxen att filosofera. Befallningarna från plogen och svarven har ljudit myndigare än lockelsen att leka med tankarna.

Detta skapar oundvikligen en stark intellektuell homogenitet vilket betyder att folk tycker likadant och tar avstånd från dem som föreslår något självtänkt och annorlunda. När en enskild hjärna plötsligt mobiliseras och kommer fram till något annat än ett etablerat, ständigt traderat konsensus så är tilltaget en utmaning mot kollektivet och ett potentiellt hot mot kollektivets överlevnad i köldens och de magra jordarnas rike.

Oraklet i Delfi ska ha haft uppmaningen Gnothi seauton, Känn dig själv, inhuggen i gaveln. Det var en mycket klok anmodan av oraklet för självkännedom brister vi i lite till mans och det skapar onödiga konflikter. Men det räcker inte med att vi känner oss själva. Vi måste även känna vår nästa och då inte nöja oss med att vara förtrogna med våra vänner. Än viktigare kan det vara att ha kunskap om våra fiender. Det är mycket svårare eftersom fienderna i allmänhet inte uppvisar den förtrolighet som kan vara en förutsättning för inkännande förståelse.

Ibland vet man ju inte ens vilka som är ens fiender. Sann fiendskap kan ta lång tid att utveckla. Men ibland skapas fiendskap vid första ögonkastet. Om det kom någon till mig och säger att statsministern borde göra en kupp och upphäva den svenska demokratin som vi känner den i syfte att utfärda drakoniska dekret om att göra flygresor orimligt dyra och att förbjuda styckförpackade paprikor i plast så skulle jag omedelbart resa ragg och definiera vederbörande som en klar fiende – särskilt om vederbörande lägger till att jag inte begriper mitt eget bästa utan måste uppfostras av en sträng ledare som Stefan Löfven.

Är någon sådan idiot tänkbar? undrar du kanske. Ja, svarar jag, det finns inte bara en sådan idiot utan hela 87 stycken. Det kan finnas ytterligare sådana idioter, men 87 stycken finns bevisligen ty de har skrivit en artikel med ett sådant krav på diktatur och låtit publicera kravet med uppgivande av sina egna namn i Expressen.