Jag vet så lite om Frankrike och de gula västarna att jag kan tolka in nästan vad som helst i skeendena utan att begränsas av några besvärande kunskaper. Så därför ska jag göra det.

En första observation är att demonstranterna, när man sett dem intervjuade på teve, vilket förstås inte är något vetenskapligt urval, verkar väldigt normala människor ungefär som vem som helst som man kunde bo granne med. ”Verklighetens folk” för att tala med förre kd-ledaren Göran Hägglund.

En andra, självklar, observation är att de gula västarna demonstrerar mot högre skatter. Den gnista som tände branden var ju just planerade skattehöjningar på bränsle. Sedan är människorna i de gula västarna säkert sura för en massa andra saker också men det var skattehöjningarna som fick det att pysa över.

Det känns som om två härar håller på att rusta sig för en stor strid. Å ena sidan står de krafter som vill omvandla samhällena i grunden i PK-istisk anda. Dit hör klimatalarmisternas högre prästerskap och deras allierade politiker som reser världen runt för att hålla möten om hur åtgärder ska vidtas för att begränsa folks levnadsmöjligheter. Till exempel ska folk inte flyga, inte åka bil och inte äta kött. Troligen ska folk också tränga ihop sig så att det blir färre kvadratmetrar att värma upp (eller kyla ned). Den där vinterresan till Thailand kan du glömma bort.

Jag har ägnat mer än femton år av mitt yrkesliv åt finansbranschen. Jag startade och drev en aktiebörs för mindre bolag. Vi hjälpte bolagen att genomföra emissioner och ordnade sedan handel i de nyemitterade aktierna. Under den tiden träffade jag säkert tusen företagare som ville ha hjälp att komma åt allmänhetens pengar. En av mina huvuduppgifter var att syna dessa företagare och deras affärsidéer i sömmarna ty om företagarnas löften inte höll i längden så skulle det bli min börs som fick skället (vilket tyvärr inträffade då och då). Jag utvecklade ett ganska säkert väderkorn för oseriösa affärspropåer.

Låt mig ge ett exempel som inte inträffade i min sfär utan i stället är ganska färskt. I våras försökte finansbolaget Laika kränga aktier för 12 miljoner kronor i segelbåtsföretaget Ocean of More till allmänheten. Laika förklarade:

Stark tillväxt, fulltecknade orderböcker och attraktiv värdering. Att Ocean of More – som tillverkar, hyr ut och sköter om segelbåtar – har vind i seglen är uppenbart. Nu tar bolaget in det kapital som krävs för att producera båtarna som har beställts för kommande år.

– Våra böcker är mer än fulltecknade och vi har tvingats tacka nej till ordrar. Med kapitalet från emissionen kan vi öka produktionen kraftigt, slår bolagets vd Einar Halldin fast.

När någon lovar nästan garanterade vinster vaknar min inre blodhund, och i detta fall med rätta, för sex månader senare hade Ocean of More gått i konkurs. Sannolikt hade Laika långt tidigare fått sin provision på aktieemissionen till allmänheten.

När jag arbetade inom den statliga byråkratin hade jag som huvuduppgift att skriva promemorior. (Du kanske tycker att ett arbete inom den statliga byråkratin låter dammigt och trist, men så var det absolut inte. Där fanns många högutbildade och intelligenta människor som bar på ett starkt intresse av att tänka ut nya verksamhetsområden och på så vis utveckla myndigheten. Det var mycket kreativt. Dessutom utbetalades lön varje månad med oklanderlig precision.) Jag tror att promemorieskrivande också var mina arbetskamraters huvudsyssla, naturligtvis vid sidan av de ständigt återkommande sammanträden där vi diskuterade varandras promemorior.

Men ibland tyckte jag att det blev lite för mycket av det goda. Med handen på hjärtat var jag tvungen att erkänna att de flesta av promemoriorna inte behövdes. Det var bortkastad tid att läsa dem. Men hur man skulle få stopp på sådana okynnespromemorior visste jag inte eftersom det är svårt att förhindra en ung, universitetsutbildad, ambitiös förste byråsekreterare att skriva promemorior. Till slut såg jag ingen annan råd än att starta en debatt i myndighetens personaltidning som gick ut på att Sverige behöver en skolreform som satsar på partiell snarare än total alfabetisering. Jag tänkte att om de flesta lärde sig läsa men inte skriva så skulle man kunna få bukt med promemorieexplosionen och därmed myndigheternas obändiga tillväxt.

När Hasse Alfredsson blev tillfrågad ”var han får allt ifrån” så svarade han ”från Tyskland” och rev ned nya skrattorkaner. Det var kul. Men frågan kan vara värd lite eftertanke eftersom kreativitetens källor är dunkla och otillräckligt utforskade.

Folk frågar mig då och då hur jag lyckas skriva en krönika om dagen. Jag ska inte sätta mitt ljus under en skäppa och hävda att äsch, det är väl ingenting. Ty utan att förhäva mig själv så kan jag erkänna att det inte är så många som gör motsvarande. Hur går det då till?

En praktisk sak är att jag aldrig hade klarat att alltid skriva för nästa dag. Om jag hade känt hetsen att varje dag åstadkomma en text för att morgondagen inte skulle bli tom så hade jag blivit nervös och allt hade låst sig. Därför skriver jag för ett lager. Lagret ska ha tio till femton artiklar för framtida bruk för att jag ska kunna känna mig trygg. Då kan jag skolka från skriveriet någon dag eller resa utomlands och tänka på annat.

En fördel med metoden är att jag måste vinnlägga mig om att texten ska hålla sig åtminstone några veckor. Jag gillar det. Jag vill hålla mig borta från hetsigt och uppskruvat dagsaktuellt pladder typ Facebook och Twitter. Jag skriver även för eftervärlden enligt Martin Ljungs princip att ”samtiden kanske inte uppskattar mig men det kommer väl andra tider”. Till slut kanske jag får den där ryttarstatyn på Stureplan som jag förtjänar.

Det finns anledning att tro att svensken i gemen är lättare att disciplinera än andra folk. Anledningen är vårt historiska arv. Vi har av tradition varit ett homogent folk och då inte i huvudsak i bemärkelsen att allihop varit blonda och blåögda utan framför allt för att alla tänkt ungefär samma tankar och haft ungefär samma värderingar vare sig vi varit grevar, kirurger, statare eller skogshuggare.

Hur denna homogenitet uppstod är svårt att veta. Kanske piskade vi oss till sammanhållning för överlevnadens skull eftersom den nordiska kylan var bister och naturen endast med stora ansträngningar lät sig brukas. Bara disciplinerade människor som ägnade ett minimum av tid åt att debattera kunde koncentrera sig så unisont, enhetligt och solidariskt på det samfällda arbetet att det gick att klämma ur den snåla jorden ett visserligen magert men ofta tillräckligt levebröd. Min tes är kort sagt att vi höll samman av ekonomiska skäl. Vi hade inte råd med lyxen att låta var och en tänka lite som han ville eftersom det kunde leda till split som stal energi från det nödvändiga gemensamma arbetet.

”Ja, driv oss samman med gisselslag, och blåaste vår skall knoppas”, skaldade Verner von Heidenstam så illustrativt.

Åsiktskorridoren blev därför smal som ett snöre. Kollektivet uppmanade sina medlemmar till solidaritet, samarbete och enhetligt tänkande. Avvikelser tolererades inte och därför fanns det nästan inga avvikelser. De obetydliga avvikelser som faktiskt uppträdde, exempelvis frireligiösa åsiktsriktningar som importerats från USA, var illa tålda och kraftfullt motarbetade av det dominerande kollektiv, inklusive staten, som definierade åsiktssnöret.

Det välfärdsindustriella komplexet är objektet för politikerväldets omsorger för det är det är välfärden som ger politikerväldet dess legitimitet och möjlighet att stoltsera som humanitär stormakt. Dessutom är utgör komplexets anställda politikerväldets främsta stödtrupper.

Komplexets ledning består av gräddan av nationens begåvade och högutbildade människor. Dessa är också egennyttiga och välsinnade i just den ordningen. De vill förbättra tillvaron för människorna i den mån det är förenligt med sina egna intressen.

Av samma anledning som att det är behagligare att arbeta på skogsbolagets huvudkontor med hög lön än att slita i skogen så vill det välfärdsindustriella komplexets intressenter hellre jobba i en myndighet i centrala Stockholm där det finns kaffeautomat i korridoren och en bra cafeteria i bottenvåningen än de sliter som underbetalda och utsjasade lärare eller akutsjuksköterskor på vård-, skola- och omsorgssystemets lägsta nivåer, alltså de nivåer som kommer i kontakt med systemets avnämare och klienter.

Sådana här organisationssystem får därför normalt en tung överbyggnad. Att den administrativa överbyggnaden växer är inget olycksfall i arbetet utan tvärtom konsekvensen av en sociologisk järnlag som endast med yttersta ansträngning och mod kan upphävas. När Skolöverstyrelsen lades ned år 1991 blev överbyggnaden inte mindre utan större eftersom det snart var två nya skolmyndigheter på plats, Skolverket och Skolinspektionen. Denna utveckling följde sociologins lagar. Motsatsen hade varit nästan övernaturlig.

Häromsistens publicerade jag nedanstående diagram från Polisregion Stockholm. Diagrammet visar antalet skjutningar (”ärenden”) i regionen från 2011 till 2017. Dessutom visar bilden hur många av dessa som uppklarats (”redovisats”). Uppklaring betyder att ”polisen redovisat ett förundersökningsprotokoll till åklagare”, alltså inte nödvändigtvis att någon misstänkt gripits och än mindre satts i fängelse.

Att jag publicerar diagrammet igen beror på att det innehåller mer dramatik än jag tidigare lyckades pressa fram. Min nya dramatiska observation är så självklar att jag nästan skäms att jag inte gjorde den från början, nämligen att det inte finns någon korrelation mellan brott och uppklaringar. Dessa två storheter lever uppenbarligen sina egna liv helt oberoende av varandra.

Att detta är dramatiskt beror på sådana som jag har en förförståelse av situationen som inte stämmer med insikten att brotten och uppklaringarna i verkligheten inte samvarierar. Vi utgår från att polisen fungerar. Vi förutsätter att antalet uppklaringar går upp om antalet brott går upp, kanske inte fullt proportionellt men ändå i något slags rimligt förhållande. Vi startar utifrån antagandet att polisens verksamhet dimensioneras efter brottslighetens omfattning. Men så är det uppenbarligen inte. Polisen klarar upp ungefär åtta eller nio skjutningar om året oberoende av hur många skjutningar som inträffat.

Anser Myndigheten för Sverigebilden att bilden av Sverige är hotad?

Absolut. Det pågår en kampanj på högersajter som handlar om att sprida skräpnyheter om Sverige till andra länder.

Vad menar du med skräpnyheter?

Falska nyheter. Fake news. Sajter som Sputnik och Breitbart hittar på elaka saker om Sverige. Till exempel var det några ungdomar i en Göteborgsförort som fått kulturbidrag från Allmänna Arvsfonden för att göra ett live-experiment med pyroteknik. Det kallade Sputnik för bilbränder! Helt gripet ur luften. Förtal.

Men det har väl funnits bilbränder i Göteborg?

Inte alls. Det är bara fake news alltihop. Man måste kunna skilja på konstverk och skadegörelse. Det här handlar om kulturella installationer, mycket effektfulla om jag får säga det själv. Det är en ny konstart som växer direkt ur förortens själ och iscensätts mycket dramatiskt. Våra konsulenter menar att dessa händelser utgör ett ovanligt kreativt statement i kulturdebatten.

När jag råkar ut för någon skrikhals som framför synpunkter som jag är tveksam till så orkar jag i allmänhet inte säga emot eftersom min erfarenhet är att skrikhalsar oftast inte vill ta reson och argumentera så att jag begriper. Men när skrikhalsen är en av nationens ledande opinionsbildare så kan jag tänka mig att göra ett undantag och säga emot eller kanske snarare anföra skäl som ifrågasätter skrikhalsens uppfattningar.

Den första december hade Dagens Nyheter en huvudledare med rubriken Nu måste dödsmarschen stoppas som gick ut på att vi måste lyssna på opinionsbildaren Greta Thunberg, 15 år, som oroar sig för klimatet. Som belägg anförde Dagens Nyheter följande:

En ny rapport från World Meteorological Organization, WMO, pekar på de hotfulla mörka molnen över fjällryggen: ett år med en av de högsta genomsnittstemperaturerna någonsin, krympande isar i Arktis, rekordmånga orkaner, katastrofala skyfall, extremtorka, apokalyptiska skogsbränder och, också detta en följd av klimatförändringarna, fläckvis iskyla.

Rapporten från WMO, som jag tror är en aktivistorganisation, har jag inte hittat vilket kan bero på att jag inte ansträngt mig över hövan. Jag har i stället besökt några mer eller mindre officiella standardsajter för att kontrollera fakta.