Jag har fulla dagar. Det är inte nog med att jag ska försöka bestämma mig för hur jag själv tänker. Dessutom intresserar jag mig för hur andra, som av resultatet att döma tänker annorlunda, kan komma fram till sina slutsatser.

Ta Liberalernas ledare Jan Björklund som exempel, inte för att det är något särskilt med honom utan för att han är känd och därför lättare för dig och mig att resonera kring än en helt obekant person. Jan Björklund verkar göra vad som helst inklusive att ingå en januariöverenskommelse för att förhindra att Sverigedemokraterna får något att säga till om. För mig är det obegripligt. För diskussionens skull är jag villig att tro allt ont om Sverigedemokraternas avsikter men jag begriper inte hur de faktiskt skulle kunna åstadkomma någon märkbar olycka med det, trots allt, begränsade stöd i folkopinionen de har.

När jag googlade på ”Vi har varit naiva” så fick jag 11 400 träffar där framstående socialdemokratiska politiker som statsminister Löfven och socialminister Strandhäll intar ledande positioner. De självkritiska uttalandena om naivitet verkar komma när något obehagligt och av den självkritiske politikern oförutsett inträffat, till exempel att pensionsskojare härjat. ”Det är helt förkastligt”, sa Strandhäll om pensionsskojet. Men för det mesta hänger naiviteten ihop med migrationen, terrorismen och den religiösa extremismen. Jan Björklund har också enligt egen utsago varit naiv om Putin.

Naiviteten beror på att de ansvariga politikerna inte förutsett det obehag som kommit att inträffa. Hur kan det komma sig när så många andra förutser den ena olyckan efter den andra (varav en del ännu inte inträffat)? Jag tror inte denna skumögdhet inför potentiella fördärv beror på en samling tillfälligheter. Vi står snarare inför ett syndrom eller ett systemfel. Politikerna vill inte tänka framåt om de då riskerar att upptäcka något otrevligt.

På femtonhundratalet var det mycket bråk mellan England och Spanien. Minns spanjorernas misslyckade försök att år 1588 krossa England med sin ”oövervinnerliga armada” om 130 krigsfartyg.

Redan på den tiden fanns propaganda. Det ingick i krigföringen att beljuga och baktala fienden. Engelsmännen uppfann en stark berättelse som gick ut på att spanjorerna var ett helt igenom ondskefullt och grymt folk. Spanjorerna var intoleranta, bigotta och brände folk på bål och i sina latinamerikanska kolonier gav de indianbarn till sina hundar att äta. Böcker som noggrant redovisade spanjorernas vidrigheter spreds över Europa med hjälp av den nya boktryckarkonsten.

Inte förrän vid förra sekelskiftet lyckades spanjorerna samla sig till ett motdrag som i någon mån faktiskt fungerade. Spanska historiker myntade ett begrepp – la leyenda negra, den svarta legenden – som fick fäste, åtminstone bland akademiker, särskilt spanska akademiker. Bra begrepp är märkvärdigt kraftfulla saker. Nu kunde man inte utan trovärdighet stämpla en del engelska skildringar som uttryck för en svart legend och därför inte värda att tas på allvar.

Det finns en annan svart legend som inte handlar om femtonhundratalets Spanien utan om de europeiska ländernas koloniala äventyr under det förra och det förrförra seklet. Legenden går ut på att kolonialismen var entydigt ond och behäftar den vita rasen, särskilt de vita männen, med en outplånlig arvssynd.

Jag hade nöjet att åka taxi i Stockholm med en pakistansk förare. Han hade varit i Sverige i över tjugo år och nu börjat misströsta om sitt nya hemland. Det är ju inget som funkar längre, utbrast han förtrytsamt.

Han hängde upp sig på att tågen och kollektivtrafiken fungerade så illa. I och för sig gav det fler körningar för taxi men det var inte så det skulle vara, sa han. Han retade sig på de eviga byggprojekten i Stockholm som korkar igen hela staden. Han hade hört italienska slalomåkare klaga över de svenska arrangörernas inkompetens vid världscupstävlingarna i Åre. Svenskarna är klantar, sa pakistanaren. Allt ont beror på att de styrande politikerna inte själva utsätts för några problem, förklarade han. Så länge de får behålla sina höga löner och behagliga liv så kommer det aldrig att bli någon förändring. Han fräste av vanmakt en stund och började sedan mumla om att flytta hem till Karachi igen.

Det föranledde mig att kolla statistiken. För tjugo år sedan var Sveriges BNP per capita 65 gånger högre än Pakistans. Nu är siffran 38. Sveriges BNP per capita har ökat med 90 procent på tjugo år, Pakistans med 220 procent. Några år till så får taxichauffören ännu större anledning att flytta hem. För 2019 drar EU ned prognosen för den svenska tillväxten till tredjen lägst i Europa. Med den stora förväntade invandringen under året blir tillväxten per capita i Sverige kanske lägst i Europa.

Många skulle svara jakande på rubrikens fråga. Det gör inte jag. Låt mig presentera mitt synsätt som kanske kan verka tillkrånglat.

Defekta samhällen är defekta för att de har ett slags sjukdomar. Det är svårt att begripa sig på sjukdomarna eftersom de endast ger sig till känna genom symptom. Det är ungefär som med cancer. Att celler börjar växa och bilda tumörer kan man se, men tumörerna är bara symtom, inte själva sjukdomen (tror jag i alla fall). Men man kan inte negligera symtomen för det är symtomen som dödar den sjuke (om sjukdomen är allvarlig). Men det enskilda symtomet är inte sjukdomen, det förstår man när det bildas metastaser.

Jag menar att Sverige är tämligen defekt. Vi har en sjukdom som ger ett antal besvärande symtom med potentiell kraft att döda nationen som vi känt den. Ett symtom är skolresultaten, ett annat invandringen, ett tredje är vår oförmåga att effektivt bekämpa skogsbränder och så vidare.

Egentligen hade det varit ganska lätt att börja bekämpa vart och ett av dessa besvärliga symtom, problemen med invandringen till exempel. Först måste man få stopp tillväxten. Det kan gå på några månader bara man vill. Gränser stängs. Ny praxis i regeltillämpningen, till exempel ny tolkning av begreppet asyl, införs.