Ibland blir jag lite trött på att det ska vara så svårt att få reda på vad som pågår när det gäller brottsligheten. Förra helgen cirkulerade en polishelikopter över mitt bostadsområde i närmare två timmar, så länge att jag faktiskt ringde till polisen och frågade vad som hade hänt. Svaret jag fick var att det hade inträffat en ”händelse”.
Det var förstås ingen lögn. Jag tar faktiskt för givet att polisen inte åker runt med helikopter utan att det inträffat en händelse.
Richard Sörman fortsätter att fundera över läsandets helande effekter. Tiden är en viktig komponent i berättande litteratur. Men till skillnad från vad som är fallet i det verkliga livet blir tiden i litteraturen oftast en källa till mening och begriplighet. Dessutom skapar den utsträckta tid under vilken en roman utspelas en känsla av kontinuitet och sammanhang som vi inte alltid kan erfara i verkliga livet där vi aldrig helt undkommer det så förvirrande nuet.
Jag skrev nyligen en text om att många människor upplever det som välgörande att läsa romaner under semestern. Jag tänkte spinna vidare på temat och skriva något ytterligare om litteraturens lugnande och läkande effekter. Detta tänkte jag göra via de båda ingångarna tid och rum. Vi börjar med tid.
Många av IS-barnen som befinner sig i flyktinglägren i Syrien tillsammans med sina mödrar drömmer om att kalifatet ska återuppstå så att de själva kan ge sig in i ett ”heligt krig”. Det rapporterar Danmarks Radio.
Óscar Alberto Martinez Ramirez från El Salvador drunknade tillsammans med sin tvååriga dotter Valéria när de försökte ta sig över floden Rio Grande, och över gränsen till USA. Bilden av de två drunknade har spridits av mainstreammedia – sannolikt i hopp om att påverka attityderna till invandring.
En oerhört tragisk händelse:
”Han korsade först floden med flickan och lämnade henne på den amerikanska sidan. Därefter vände han tillbaka för att hämta sin fru, men då klev flickan ner i vattnet efter honom. När han simmade tillbaka för att rädda henne fångades båda två av strömmen”, säger den mexikanska journalisten Julie Le Duc som tog bilden till The Guardian.
Härom dagen höll jag på att sätta morgonkaffet i vrångstrupen när det i mitt Facebookflöde flimrade förbi ett foto av en interaktiv reklamskylt från SVT Nyheter, där man gjorde reklam för sin app – med ett gigantiskt foto av Irans president Hassan Rouhani:
”Irans känga till Trump: Mentalt efterbliven” stod det med stora bokstäver, och jag var tvungen att titta två gånger innan jag beslutade mig för att bilden var photoshoppad.
Moderatledaren Ulf Kristersson höll ett tal om integrationen på Järvaveckan. Talet är värt att uppmärksammas eftersom det lämnar det vanliga PK-pladdret hästlängder efter sig. Den stora frågan är om Kristersson pekar ut ett alternativ som kan fungera eller om det bara är en ny sorts, fast lite modernare, pladder.
Jag är benägen att tro det senare men jag vet att jag är en cyniker som misstror allt och alla och att jag kan ha fel (fastän jag inte brukar ha det).
Flera brittiska statstjänstemän anser att Labourledaren Jeremy Corbin varken har de fysiska eller psykiska egenskaper som krävs för att bli premiärminister.
-Det finns en tilltagande oro för att han är för bräcklig och dessutom håller på att tappa minnet. Han styr inte längre över sitt eget parti och man fruktar att inte själv inser sina begränsningar, säger en person till The Times.
För ett tag sen tvingades min bostadsrättsförening totalrenovera ett P-hus, trots att det bara hade drygt 50 år på nacken. Konsulten som ledde projektet förklarade att betongen ”åldrats” och byggnaden nått sin ”naturliga livslängd”. Vilket fick mig att tänka på templet i Kanyakumari, som har ungefär samma fyrkantiga form som vårt P-hus.
Man vet inte exakt när templet byggdes men det omnämns av de antika grekerna och var gammalt redan då. Det har ett utsatt läge längst ut på Indiens sydspets, med Arabiska havet på ena sidan och Indiska oceanen på den andra.
Vi lever inte i en meritokrati, trots att denna ordning var tänkt att ersätta det gamla privilegiesamhället. Den mest förtjänstfulle skulle befordras, inte den med bäst förbindelser och anor. Kanske har detta ideal aldrig varit uppfyllt. Nu har vi hursomhelst avlägsnat oss långt därifrån och försätter allt längre bort. Vi lever i en allt mer uttalad stultokrati (meritus, den förtjänstfulle – stultus, den dumme).
Böcker hör sommaren till. Kanske finns det inget mer vilsamt än att sjunka in i en bra roman när man är ledig under semestern. Och vad man läser spelar nog ingen roll: det får var och en välja efter tycke och smak. Det viktiga är att underkasta sig den terapi som läsningen tycks vara. Men varför mår vi så bra av att läsa?
Många läser mer skönlitteratur på sommaren än annars under året. Kanske känner man att hjärnan behöver den lugnande men ändå uppiggande stimulans som läsningen av en bra roman brukar utgöra. Det kan vara avkopplande att göra ingenting. Men det kan vara än mer avkopplande att göra ingenting tillsammans med en god bok.
Häromdagen skrev jag en text som den stora skillnaden mellan de medborgerliga fri- och rättigheterna enligt den franska rättighetsförklaringen från 1789 och FNs motsvarande allmänna förklaring från 1948. Den franska förklaringen gick ut på att den demokratiskt valda överheten inte fick inkräkta på medborgerliga frizoner som äganderätt och yttrandefrihet. FNs förklaring la på en helt annan typ av medborgerliga rättigheter, nämligen rätten att i vissa fall bli försörjd eller underhållen på skattebetalarnas bekostnad.
Som libertarian förväntar man sig ofta, att motståndet mot Politisk Korrekthet (PK) avseende något område skulle vara hårdare än det är. Man frågar sig då: Varför finns så många andliga vindflöjlar? Varför föraktar inte människor kravet, att man ska anpassa sina åsikter och sitt språk till vad PK kräver? Ja, genom socialdemokratins massindoktrinering av svenskarna på många sätt sedan 50-talet och det då nya TV-mediets slagkraft ökade likformigheten gällande åsikter i Sverige. Efter murens och Sovjetunionens fall har PK – utan att möta starkt borgerligt motstånd – kunnat växa sig stark. Och då de flesta människor numera tror, att de ska ha åsikter om allt, och det lättaste sättet då naturligtvis är att överta de åsikter man möter hos media och vänner, har genomslaget för PK blivit stort.
Det förekommer ej sällan att organisationer som erhåller offentliga bidrag blir påkomna med något olämpligt såsom exempelvis att mana till jihadism eller bjuda in antisemitiska föredragshållare till sina konferenser. Förra kulturministern tillsatte därför en statlig offentlig utredning som skulle tänka ut metoder att komma till rätta med sådana olägenheter. Utredningen har nyligen överlämnats till nuvarande kulturminister.
Jag tänkte att det vore intressant att ta del av vad utredningen hade kommit på så jag laddade ned betänkandet SOU 2019:35 Demokrativillkor för bidrag till civilsamhället och greps genast av en stor trötthet.
Fransmännen är de som har sämst förtroende för vaccin i hela världen. Det visar en global undersökning, där […]
FÖRSTA FRÅGAN:
Hej fina Katerina!
Jag upptäckte för några år sedan att några av de relationer jag tagit för givna hade förändrats. Via MSM. Jag tar dig, Katerina, som exempel även om det finns flera. Innan du hamnade ”ute i kylan” – för att sedan, tror och hoppas jag, hitta värme på annat håll – så var du en av alla ”kändisar” som jag lite slött uppmärksammade. Förstrött intresse från min sida, men det var mysigt att då och då ta del av någon författarintervju på tv och så vidare.
Jan Guillou skriver i en krönika i Aftonbladet att det inte finns någon politiker, utom möjligen i SD, som faktiskt tror att hårdare straff leder till mindre brott. Att det finns politiker som trots detta gett uttryck för att de vill ha hårdare straff beror, enligt Guillou, på att de försöker tävla med SD om att vara så tuffa som möjligt.
Eftersom han själv har ett sådant behov av att verka tuff och hård att han inte bara skapat ett fiktivt alter ego i form av en jättetuff superduperagent utan dessutom entusiastiskt ägnat sig åt storviltjakt är det lite märkligt att han plötsligt verkar tycka att tuffhet är dumt.
Idag den 28 juni 1709 led vi ett våra största nederlag någonsin. Vid Poltava gick det svenska storväldet under. Den fruktade hären som hade ansetts oövervinnlig, som gått fram med sitt stridsrop ”Friskt, bussar, gån på uti Herrans namn!”, hade slagits i spillror.
Jag skriver vårt nederlag. För vi utgör ett vi med de döda, de som lever och de som ska födas. Det sägs ibland att nationalkänslan är något nytt, något som uppfunnits på 1800-talet. Men det stämmer inte. När man läser karolinernas egna ord i brev och dagböcker ser man att de uppfattade sig som svenskar. De uppfattade sig som en särskild nation skild från andra nationer. Det fanns ett vi.
Midsommarhelgen kom och gick och efter en väldig massa vacker folkmusik, en hel del sill och en och annan nubbe sitter jag nu här och funderar över Vinter-OS 2026. Som ju förläggs till Italien, trots alla de ivriga försöken att få spelen till Stockholm och Åre.
Det har lobbats hej vilt för att få hit OS. Ett av de mer absurda inslagen i det hela är att statsminister Stefan Löfven skrivit ett ”upprop” tillsammans med Spotifygrundaren Daniel Ek om hur ”redo” Sverige är att äntligen få bli värdar för ett Vinter-OS.
När jag rest omkring i världen har jag lagt märke till en egenskap som verkar knyta ihop alla kulturer. Ber jag en främling om en tjänst som är enkel att utföra och därefter visar tacksamhet, blir de flesta glada. Det kan röra sig om att fråga efter vägen, tips om hur man tar sig fram i kollektivtrafiken eller var man kan komma över en god middag till ett rimligt pris. För det mesta uppstår några ögonblick av positiv bekräftelse, trots att jag bara ställer till besvär.
I en del avseenden är jag lik Sokrates. Han sa att det enda han visste var att han inte visste något säkert. Det är samma med mig (även om jag skulle vara våghalsig nog att satsa ganska stora summor på vissa framtidsförutsägelser, till exempel att solen kommer att gå upp i morgon också).
Men det finns också avgörande skillnader mellan mig och Sokrates. Oraklet i Delfi höll honom för världens visaste man för att han visste att han inte visste något. Men om oraklet uppmärksammade mig skulle det nog bara rycka på axlarna och konstatera att jag har rätt i min förmodan att jag inte vet något.
Svensk vänster har länge sagt att högerns politik går ut på att ”satsa på sig själv och skita i andra”. Men är det verkligen så klokt att tvärtom bara ”satsa på andra och skita i sig själv”? Går det särskilt bra för den moraliska supermakten Sverige? Den politiska högern måste våga återupprätta legitimiteten i att ta hand om det egna.
I min senaste text här på Det Goda Samhället skrev jag att vi måste utmana vänsterns outtalade premisser. Det blir enklare att vara rak och konsekvent om vi utgår från våra egna grundantaganden om verkligheten och inte från motståndarnas.
Minst 14 personer dödades, och fler än 50 skadades, när skyfall och stormvindar fick ett tält att kollapsa […]
Säga vad man vill om det moderna svenska samhället, men naiviteten angående tron på människans inneboende goda natur är genomgående i alla politiska reformer och dagordningar. Nu ska till exempel FN:s barnkonvention bli lag första januari 2020 i Sverige. Barn ska hädanefter anses som egna individer med egna rättigheter. Som alltid kommer detta att följas upp med utbildning inom kommuner, landsting och statliga myndigheter för att lagen ska implementeras på ett rätt sätt. En konkret förändring blir att barnkonventionen kan användas i domstolar vid exempelvis vårdnadstvister. Så långt så bra.
En spansk läkare, som påstått att vaccin orsakar autism och att autism kan ”gå över” om föräldrarna helt slutar att vaccinera sina barn, har blivit belagd med yrkesförbud under ett år. Avstängningen kom efter att det spanska autismförbundet gjort en anmälan om grov försummelse då man anser att läkaren propagerat för behandlingsmetoder som inte har vetenskapligt stöd.
I en tidigare krönika skrev jag om min förfader karolinen Jon Hansson Råbock, en jämtländsk dragon som deltog i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge hösten 1718. Dessa karoliner är kända under namnet ”Armfeldts karoliner” efter generallöjtnant Carl Gustaf Armfeldt som ledde invasionsarmén. Den mest kända händelsen under detta olyckliga fälttåg är den så kallade ”dödsmarschen” då den svenska armén, efter kungens död vid Fredrikstens fästning den 30 november, ska tåga tillbaka till Sverige. På nyåret går man över Tydalsfjällen i Trøndelag. Det blir storm och mer än fyra tusen karoliner fryser ihjäl på fjället.
Åtminstone en gång om dagen kommer jag i kontakt med någon som tuggar fradga av ilska över något jag inte förstår. Nyss läste jag en debattartikel i The New York Times som tuggade fradga över att president Trump förklarat att han inför valet 2020 gärna skulle ta emot och troligen använda utländsk – läs rysk – information som kunde skada hans politiska motståndare. Här är exempel på skribentens fradga:
Att Trump saknar lojalitet gentemot sitt land, dess institutioner och säkerheten i dess röstförfarande förvånar inte. Det faktum att han inte ens känner sig behöva låtsas är skrämmande… Förolämpningen kanske kan förmå landet att slippa ur sin förlamning. Då och då säger Trump något eller gör något som är så groteskt att det skär tvärsigenom den förtvivlade avdomning som skapas av hans presidentskap och pånytt väcker liv i landets anständiga krafter.
Det är lätt att föreställa sig att det måste finnas onda avsikter bakom obehagliga förhållanden, till exempel att den ökade brottsligheten i Sverige orsakas av det sitter elaka människor på betydelsefulla poster och fattar beslut vars syfte är just att brottsligheten ska öka.
På motsvarande sätt skulle man kunna anta att den enhälliga riksdag som år 1975 antog proposition 26 om att Sverige skulle bli mångkulturellt hade en långsiktig plan som gick ut på att undergräva den nedärvda svenska kulturen bland annat genom att ge positiv särbehandling åt importerade alternativ (till exempel ”att medlemmar av språkliga minoriteter som är bosatta i Sverige genom samhällsinsatser bör ges möjligheter att själva välja i vilken grad de vill behålla och utveckla sin ursprungliga kulturella och språkliga identitet”).
Den romantiska optimismen som uttrycks i filmen med rubrikens namn – om människans inneboende godhet och den därav följande idén om att samhället inte skulle behöva fängelser – har inte överlevt, om man säger så. Av olika anledningar behövs allt fler fängelser.
Få verkar förneka att det finns ett verkligt behov av dessa fängelser. Enigheten omfattar också föreställningen att byggandet och driften av dem är en viktig statlig uppgift.
I ett nytt avsnitt av podden Tankar från framtiden (inspelat 19/6) pratar Eddie (Mohamed Omar) med Malin Kim som driver bloggen Kulturminnet. Malin är läkare och bosatt på den västgötska landsbygden. Hon startade sin blogg för inspirera andra till att turista i hemlandet och hembygden upptäcka den skatt som ryms i det svenska kulturarvet. Men på bloggen berör hon också politiska frågor och ifrågasätter mångkulturalismen. En av Malins favoritplatser är hällristningsområdet i Tanum i Bohäslän. Bilderna är från bronsåldern.
Fyra kyrkor i östra London har blivit utsatta för brandattacker inom loppet av två dagar. I en av […]
