Personligen är jag mycket nöjd med att leva i en demokrati, ett system som av Churchill påstås ha beskrivits som det bästa statsskicket av alla de dåliga som är möjliga. Jag gillar demokratin för att den ger mig rätt mycket frihet utan att det sker på bekostnad av någon annan. I idealfallet gynnas var och en av alla de andras frihet. Tänk på näringsfriheten till exempel. Om folk inte kunnat starta och driva företag så hade levnadsstandarden varit usel, arbetslösheten hög och brottsligheten troligen överväldigande.

Utan att vara disputerad expert på försäkringar har jag gjort vissa observationer om när ett försäkringsupplägg kan vara rimligt. Jag tror att det krävs minst två förutsättningar. Den ena är att skadefallet är oönskat, till exempel att det börjar brinna i huset. Det andra är att försäkringskollektivet är någorlunda homogent så att de som betalar för försäkringarna är ungefär samma grupp som den som erhåller utbetalningarna.

Ibland experimenterar jag med den obehagliga tanken att människan är densamma genom historien och att 1600-talssvenskar led lika mycket av den kyla, svält, sjukdomar och tandlossning som drabbade dem som jag själv skulle ha gjort i deras ställe. En slutsats av denna besvärande tanke är att dagens västerland av något skäl blivit synnerligen lyckligt lottat och att det är helt obegripligt att vi inte funderar över orsakerna härtill och över vad vi kan göra för att värna om detta avundsvärda tillstånd.

Jag hamnade på ett spännande seminarium om att det svenska försvaret. Budskapet var ungefär att försvaret behöver mer pengar men att många, såväl bland politikerna som medborgarna i allmänhet, inte fattar hur viktigt det är med mer pengar till försvaret. Därför gäller det för försvaret och myndigheterna och för alla dem som begripit att det behövs mer pengar till försvaret att bekämpa den grasserande aningslösheten.

Jag brukar vara den förste att klaga på de politiskt korrekta villfarelser som normalt hemsöker Dagens Nyheters ledar- och kulturredaktioner och som alternativ anbefalla en läsning av Aristoteles, som erbjuder den skötsamme medelklassaren som samhällelig förebild snarare än ett lätt handikappat och okunnigt barn som uttalar sig om miljön på jordklotet, Greta Thunberg alltså.

Det märkvärdiga var att Dagens Nyheter den 28 april, bipolärt nog enligt min uppfattning, hyllade båda dessa motsatta förebilder på sina ledarsidor. Chefredaktör Peter Wolodarski hyllade Greta och någon annan okänd ledarskribent hyllade den skötsamme medelklassaren.

Levande organismer har alltid någon strävan. Träd, ödlor, bönder, företag för, var och en på sitt sätt, en kamp för överlevnad och tillväxt. Även den svenska staten, representerad av vår tids härskande politikervälde, utkämpar en strid som i sista hand, liksom när det gäller andra levande varelser, har sin egen överlevnad och utveckling som högsta mål.

Politikerväldets ambition, förutom att gynna sig själv, vilket det har gemensamt med alla andra slags välden, är att omvandla verkligheten. Gå åttio år tillbaka. Folk hade det eländigt med utedass, vägglöss och fattigdom.

Rubriken tillskrivs den grekiska tragediförfattaren Euripides. Han lär ha skrivit ett åttiotal dramer varav arton finns bevarade. Jag vet inte om rubrikens observation är något slags gemensam nämnare avseende de tragedier han satt på pränt, men formuleringen är nog så fantasieggande.

Tycker sig Euripides ha noterat att samhällen blir vansinniga just innan de går under?