Richard Sörman: Är det så klokt att bara satsa på andra och skita i sig själv?

Richard Sörman

Svensk vänster har länge sagt att högerns politik går ut på att ”satsa på sig själv och skita i andra”. Men är det verkligen så klokt att tvärtom bara ”satsa på andra och skita i sig själv”? Går det särskilt bra för den moraliska supermakten Sverige? Den politiska högern måste våga återupprätta legitimiteten i att ta hand om det egna.

I min senaste text här på Det Goda Samhället skrev jag att vi måste utmana vänsterns outtalade premisser. Det blir enklare att vara rak och konsekvent om vi utgår från våra egna grundantaganden om verkligheten och inte från motståndarnas. Många har exempelvis svårt att ta avstånd från den heliga trossatsen att det är moraliskt förkastligt att vara emot omfattande immigration. Man kritiserar kriminalitet, islamism och hedersvåld – inget fel med det –, men man klarar inte av att ta avstånd från den orimligt omfattande immigration som skapar problemen eftersom man accepterar giltigheten av tanken att det är klandervärt att göra motstånd mot invandring.

De outtalade premisserna kallas ibland för vårt dominerande ”narrativ”, det vill säga en dominerande berättelse eller historia.

Termen ”narrativ” blir högst relevant när man betraktar den historiska orsaken till vänsterns dominans över samhällsdebattens outtalade premisser om det goda och rätta. Ur ett historiskt perspektiv förklaras denna dominans nämligen av att vänstern står på den ideologiska sida som befriade oss från det gamla auktoritära och traditionalistiska samhället. Sedan tidernas gryning hade människor levt i en värld där överhet var överhet och undersåtar var undersåtar. Sedan kom liberalismen och socialismen med sina visioner om jämlikhet. Materiell jämlikhet skulle eftersträvas men också frihetlig jämlikhet. Och så blev det till viss del (även om det inte blev så bra överallt, jag förenklar alltså): ökat materiellt välstånd, allmän rösträtt, individuella fri- och rättigheter. Vänstern är därför alltid den goda sidan som har monopol på goda intentioner och rättfärdighet. Olof Palme och Barack Obama är snälla. Margret Thatcher och Donald Trump är dumma.

Det är nödvändigt för en modern och i vår kontext ”nationalistisk” höger att befria sig ur detta narrativ. Allt kan nämligen drivas för långt och det finns alltid två sidor av samma mynt. Vänstern har för tillfället gjort sitt.

Precis som jag gjort så många gånger förr talar jag gärna även här om skillnaden mellan omsorg om det egna och omsorg om det andra. Högern anses vara egoistisk. ”Tänk på dig själv och skit i andra.” Så brukar socialdemokrater förkorta högerns politiska ambitioner. Och det låter ju inte så trevligt. Men ingenting låter trevligt om man driver det till sin spets. Och det är just vad man brukar göra när man beskriver sina politiska motståndares agendor. Man tar deras tendens, deras politiska riktning och driver den så långt så den framstår som absurd. Ja, det finns i den politiska högern en vilja att ägna omsorg om det egna, men det betyder inte att högermänniskor tycker att man aldrig ska solidarisera sig med andra.

Så låt oss istället ta vänsterns politiska tendens och driva den till sin spets. Blir det så mycket bättre då? ”Skit i dig själv och tänk på andra!” Vid en första anblick låter det onekligen sympatiskt, men om man tar det bokstavligt blir det naturligtvis fullständigt barockt. Vi är så inpräntade av vänsterideologiska premisser att vi inte ser det absurda i påståendet att vi inte bör bry oss om oss själva. Men problemet är också att vi tar omsorgen om det egna för så självklar att vi inte behöver diskutera den. Vi utgår från att den som bryr sig om andra också på något sätt bryr sig om sig själv. Någonstans finns det alltid en rimlig gräns för förnekelsen av de egna behoven, tänker vi, och då

kommer även moder Theresa eller vem det än är vi tänker på att åtminstone för tillfället ta hand om sig själv och inte bara tänka på andra. Även hon måste någon gång äta och sova.

Men även om vi ska undvika att misstolka våra motståndare genom att dra deras tendens till sin yttersta spets kan vi konstatera att vänstermänniskor i Sverige verkar ha blivit så galna att de faktiskt ser det som moraliskt motiverat att inte bry sig om det egna och att bara ägna omsorg åt det andra. ”Skit i dig själv och tänk på andra.” Det är väl en ganska bra beskrivning av hur Sverige missköter sitt eget samhälle, försummar sin egen kultur, sin egen befolkning och istället väljer att satsa på andra människors behov och till och med bjuda hit dem så de kan ta vår plats?

Gratis tandvård? Visst, men bara åt nyanlända! Gå före i bostadskön? Visst, men bara om du inte är svensk.

Den vänsterideologiska grundpremiss som färgar en stor del av samtida politisk debatt är att omsorgen om det andra har ett större moraliskt värde än omsorgen om det egna. Och så hade det kanske fått vara om det hade praktiserats med måtta och urskillning. Visst är det fint att känna sig generös. Men det har gått alldeles för långt, och det hindrar oss från att tänka rationellt och från att utöva vanligt sunt förnuft. Vad högern ska göra för att bjuda motstånd mot denna alltså potentiellt sett katastrofala premiss (eftersom den uppenbarligen kan drivas för långt) är att utgå från det egna grundantagande som säger att det också är legitimt att ägna omsorg åt det egna. Och man ska gå längre än så. Man ska påpeka att vi alltid först och främst måste ta hand om oss själva om vi överhuvudtaget vill existera. Och för övrigt är den egna existensen och styrkan en förutsättning för en möjlig omsorg om andra. Som vuxen ska man först sätta på sig sin egen syrgasmask i flygplanet för att sedan kunna hjälpa barnen att få på sig sina.

Inom biologin talar man om levande organismers ”självbevarelsedrift”. Det finns en inneboende tendens i alla levande friska väsen att bejaka och beskydda sin egen existens.

Självbevarelsedriften är naturens egen högerideologi kan man säga. Alla djur försöker ge sig själva så gynnsamma förhållanden som möjligt och föra just sina gener vidare.

Självbevarelsedriften kan också fungera via en större grupp. Det är genom att gruppen håller samman och hjälper varandra mot yttre hot som individerna kan överleva och sätta sin avkomma till världen. Så även för människor naturligtvis. Vi alla som individer har ett intresse i att just vårt samhälle fortsätter att erbjuda oss en trygg miljö där våra gener – men också eftersom vi är människor – vår kultur, vårt språk, vår identitet kan leva vidare. Inget konstigt med det.

Om vi går till psykologin kan konstatera att alla människor anses må bra av ”självkänsla” och ”integritet”. Som individ ska man ha ett positivt och uppskattande förhållande till sig själv. Man ska undvika självskadebeteende och istället tänka att just jag är värd att må bra och att få leva ett fullgott liv. Att ha integritet är att sätta gränser för vad andra får göra mot en själv. De andra får inte invadera min livsvärld mot min vilja. Jag har rätt att vara mig själv och att känna att jag lever på mina villkor.

Inom den mer specialiserade psykoanalysen hävdade Sigmund Freud att alla människor behöver utveckla en grundläggande och hälsosam narcissism. Man behöver en impuls att ta hand om sig själv, att skydda sig själv, att föröka sig. Det finns också en patologisk narcissism som gör att människor blir sjukligt upptagna av det egna. Men ett visst mått att egenkärlek, av omsorg om den egna personen och det egna livet är en förutsättning för att kunna leva ett bra liv.

Och så där kan man fortsätta. Inom historievetenskapen finns det väl hur många exempel som helst på att en utvecklad omsorg om det egna har gjort det möjligt för människor att leva i fred och välstånd. Inom olika kulturvetenskaper kan man beskriva hur människor har stärkt sin gemenskap och därmed sin livskraft genom att skapa och odla myter, riter, vanor, traditioner. Det har varit en självklarhet att människor har odlat sin egen kultur och att man har förknippat denna kultur med sin identitet, sin existens. Man har också varit öppen för andra kulturer. Det ena utesluter inte det andra. Men en grundläggande omsorg om det egna är alltid en förutsättning för att en kultur ska uppstå överhuvudtaget.

Så visst finns det en moralisk rättfärdighet i att ta hand om sig själv, att ta hand om det egna, den egna gruppen. När dagens vänster driver sina altruistiska premisser så långt att de förnekar värdet av det egna och bara lyfter fram det andra blir de samhällsdestruktiva. Vi ser det egentligen självklara resultatet omkring oss varje dag.

Om vi utgår från våra egna premisser blir det lättare att vara konsekvent. Det är rätt att satsa på sig själva och skita i andra. Också. Och just nu är det den tendensen vi behöver odla. Vi måste satsa på oss själva, på vårt land, vår egen existens. Vi är värda det.