Den artificiella intelligensen – räknas till exempel ett flygplan som färdas femtio gånger så fort som en människa springer? räknas en hund som AI med tanke på att den kan minnas tusen gånger fler dofter än en människa? – har levt i fredlig samvaro med den äkta varan i ett halvt sekel utan annat gruff än när människan vid enstaka tillfällen muckat gräl genom att skriva nedlåtande böcker om robotarna i olika science fiction-böcker.

Det är inte så att jag gillar trängsel. Hong Kong och Gröna Lund fyller mig med fasa. Och jag är inte den ende som ogillar folksamlingar. Hur Google gör för att formulera synpunkter på allt vet jag inte men till påståendet ”världen är överbefolkad 2023” ger han 54 500 kommentarer medan ”världen är underbefolkad 2023” bara får 790 träffar.

Jag har märkt att folk ofta tar mycket illa vid sig om man anklagar dem – om man törs anklaga dem – för vidskepelse. ”Vidskepelse”, står det i Wikipedia, ”är en tankevilla om verklighetens beskaffenhet som inte baserar sig på kunskap eller förnuft”. En värre förolämpning kan man knappast rikta mot någon än att de tror på tomtar och troll. Jo, det skulle i så fall vara tomtar och förklaringar från Davos. Det är till och med värre än det där som en del uppretade afrikaner hotar att göra med din morsa.

Professorn emerita i spanska tillika Sveriges troligen uthålligaste, envetnaste och bitskaste skoldebattör Inger Enkvist är samtidigt så blid i tonen att den som läser hennes senaste bok Kunskap i kris – Ideologier i svensk skola på 2020-talet, jag till exempel, kan bli förvirrad och drivas till desperata åtgärder såsom att läsa boken två gånger (vilket inträffat i det här fallet och ganska lätt låter sig göras eftersom boken bara innehåller 168 sidor och dessutom gång på gång presenterar sitt huvudbudskap fast så milt att det riskerar att fläkta förbi som en sommarvind).

Det mesta som skrivs i tidningarna eller på annat sätt framförs i övriga medier – eller, för all del, i normala vardagssamtal – är ogenomtänkt och meningslöst. Men syftet är inte att den sortens diskurs alltid ska vara så himla djuplodande. Jag tror snarare att den sortens vardagspladder har en helt annorlunda mening, nämligen att göra livet, det vill säga umgänget människor emellan, någorlunda uthärdligt.

Det här med att maskinerna tar över alla jobb och gör oss alla arbetslösa har man oroat sig över i alla tider, numera med anledning av AI. Hittills har pessimisterna varit ute i ogjort väder. Kom ihåg att nationalekonomin brukar kallas ”den dystra vetenskapen”. Men kanske kan oron inte helt avfärdas. Den här uppsatsen publicerades ursprungligen i min bok Berättelsen om jobben från 1996. Den handlar just om en situation där maskinerna kan göra allt och människans arbete inte behövs. Vad ska politikerna då ta sig för? Texten publicerades på nytt för tre år sedan på den här sidan. Nu är den rykande aktuell med tanke på den senaste månadens internationella skriverier om artificiell intelligens och alla de faror som folk tror att den konstgjorda begåvningen skulle kunna medföra. Jag skrev en text om det häromdagen.

Tanken att människan skulle kunna förödas av sina egna framgångar, i det här fallet särskilt av sina tekniska innovationer, har nog funnits med oss ganska länge. I början av 1800-talet, när man i England började använda ångmaskiner för att driva tåg, varnade medicinare för att folk skulle bli vansinniga av att resa fortare än ungefär trettio kilometer i timmen. Arbetarrörelsen Ludditerna slängde som sabotage sina träskor i textilmaskinerna för att slippa förlora jobben till de mekaniska vävarna. Oron att människan genom att missbruka sitt förnuft till skadliga uppfinningar och på så vis beröva sig livsuppehället har legat och gnagt åtminstone sedan upplysningstiden.