Ett slagsmål utbröt på ett förortstorg i Göteborg en dag i maj 2021, inom gångavstånd från min dåvarande lägenhet. Så mycket som ett hundratal vuxna deltog och det slutade med att en släkting till en butiksägare blev skjuten i huvudet och två andra skottskadades. Orsaken lär ha varit att en 14-åring knuffades av en moped.

Några månader senare inträffade en liknande händelse i Lund. Gemensam nämnare för de bägge bråken är en kriminell klan med säte i Angered utanför Göteborg. En ny typ av kriminalitet har vuxit fram i Sverige, utan att våra etablerade politiker verkar ha ”sett det komma”.

Per Brinkemos nya bok De statslösa förklara pedagogiskt och ingående hur klankriminalitet fungerar och varför den skiljer sig från all annan kriminalitet vi är vana vid.

Brinkemo var kanske först i Sverige med att lyfta fram ”klanen” i invandrardebatten, genom boken ”Mellan klan och stat” från 2014. Begreppet var kontroversiellt och många på vänsterkanten avfärdade det som en ”rasistisk myt”.

En klan är i princip ett utvidgat släktnätverk, som inom sig hyser de komponenter vi normalt förknippar med en stat. Såsom egen lagstiftning, egen rättsskipning, egen beskattningsrätt, egen verkställighet av straff, ett system för social utjämning och inte minst en underrättelsetjänst som håller koll på vad medlemmarna har för sig.

En klanmedlem är ingen självständig individ i västerländsk mening, utan del av en större ”organism” där bristande lojalitet kan bestraffas hårt. Det lär finnas ett 40-tal kriminella klaner i Sverige som sysslar med allt från droghandel, utpressning, beskyddarverksamhet och välfärdsbedrägerier, till ”vanlig” näringsverksamhet. De flesta har rötter i Afrika eller Mellanöstern.

En klan organiseras enligt pyramidmodellen. Äldre patriarker i toppen fattar de avgörande besluten, medan basen tillhandahåller det våldskapital som krävs för att återupprätta respekten, när helst den utmanas. Som till exempel den där majdagen i Göteborg 2021.

De klanmedlemmar som inte är kriminella kan ha vanliga yrken och positioner i samhället, men förväntas ändå fungera som ”möjliggörare”. När en klanbroder behöver en öppen dörr; en förmån, ett kontrakt eller en hjälpande hand i karriären, ställer man givetvis upp. På så sätt kan klaner omärkligt infiltrera företag, organisationer, myndigheter och politiska partier.

Klaner har funnits i årtusenden, medan det vi kallar nationalstater är en relativt ny uppfinning. Att flytta sin lojalitet från ”klanen” till den mer abstrakta ”staten” är inget som går i en handvändning. I synnerhet inte om man kommer från ett land där staten är svag, dysfunktionell eller rentav frånvarande. Klaner är i akt och mening ”statslösa” och består av människor ”vars sinnen aldrig blivit förstatligade”.

Det statslösa tillståndet påverkar också synen på kriminalitet. ”Vanliga” kriminella ”vet” att de är kriminella. De låter sig förhöras av polisen och accepterar i regel straffet, om det visar sig att bevisningen håller. Även de som bryter mot lagen ingår i samhällskontraktet mellan stat och individ.

I klanens värld existerar inget sådant kontrakt. Den som följer klanens regler tycker sig inte ha gjort något fel. Polis och åklagare som sätter käppar i hjulet för verksamheten, riskerar att drabbas av hämndaktioner. Det är vanligt att klankriminella helt vägrar kommunicera under rättsprocessen, och att erkänna skuld finns naturligtvis inte på kartan. Möjligen kan det patriarkala ledarskapet tänka sig att förhandla med polisen, men då som ”två likvärdiga parter”.

Man talar sällan om klaner i offentlig debatt, men desto mer om ”gängkriminella”. De kriminella gängen är en sorts ”klanhybrider”, som hämtat inspiration från västerländsk konsumism och amerikansk gangsterkultur. De består mestadels av unga män med rötter i klankulturen, men där ”de äldre” förlorat i auktoritet och det patriarkala ledarskapet försvunnit. Medlemsskapet är heller inte knutet till blodsband, utan mera flytande. Däremot har man kvar klanens hedersbegrepp, med fokus på grovt våld för att säkra sina revir och utkräva hämnd, vilket även kan riktas mot släktingar och anhöriga. Precis som klanen lever man i det ”statslösa” tillståndet.

En intressant del av boken tar upp historiska klansamhällen i väst. Klaner har av tradition varit starka bland nomadiska boskapsfolk och i isolerade bergstrakter dit staten sällan når. Sådana områden är de kalabriska bergen i södra Italien, skotska Highlands och Appalacherna i USA. Den italienska maffian – som vi alla känner via Gudfadernfilmerna – är exempel på en klankultur som inte bara överlevt kontakten med nationalstaten, utan i statens skugga vuxit sig starkare. Utan att rucka på sina grundläggande principer, blir klanen en ”maffia i kostym”.

Världens mäktigaste maffiaorganisation heter Ndranghetan och har idag närmast monopol på kokainhandel i Europa. Från en oansenlig bergsby på den italienska tåspetsen, styr man ett globalt imperium med en omsättning runt 50 miljarder euro. Och det kanske märkvärdigaste av allt; innan jag läste Brinkemos bok hade jag aldrig hört talas om den.

Klaner och klanliknande organisationer som etablerat sig i Sverige och i många fall fått statsunderstöd, går också under radarn. Inom en snar framtid kan de ha bitit sig fast ”to a point of no return” inom politiken, företagsvärlden och den myriad av myndigheter som bär upp statsappararaten. Kanske har de redan gjort det.