Tvärtemot den allmänna meningen, som är att samhällena producerar för lite och att vi därför bör öka tillväxttakten, så visar det sig att de flesta kulturer producerar mer än de behöver för sin nödtorft och därför måste hitta på metoder att konsumera överskottet.

Läs mer: PATRIK ENGELLAU: Vårt allra heligaste

Här kommer några exempel. Egyptierna byggde pyramider, gravar och tempel som inte var till omedelbar nytta men sedermera kunnat utnyttjas som turistattraktioner. Krig är både ett sätt att förbruka överskott och ett sätt att skaffa nytt. Assyrierna, mongolerna och Karl XII:s Sverige satsade stort på militär makt. Hos nordvästkustens ursprungsfolk i Nordamerika fanns potlatchen. Hövdingar delade ut eller förstörde avsiktligt stora mängder egendom för att visa status. Rikedomen gav prestige först när den gavs bort eller förintades. Liknande drag finns i vikingatidens offerfynd och i forntida gravgåvor. Renässansens Florens omvandlade bankvinster till konst genom mecenater som familjen Medici. En helt annan typ av överskottsförbrukning utvecklades på 1600-talet när asketiskt sparsamma holländare investerade extraresurserna i nya produktionsanläggningar och den moderna kapitalismen slog igenom.

Även Sverige, ett från början utfattigt land, tog efter de flitiga holländarna och engelsmännen och utvecklade produktionen. Ett socialt respektabelt sätt att göra av med överskottet behövde därför utvecklas. Det normala mönstret, historiskt sett, har varit att härskande klasser utnyttjat överskottet för att, som Medicéerna, öka sin lyskraft eller att, som Karl XII, bli en världsberömd, spartanskt sinnad, krigsfurste. Utmaningen att på något ädelt sätt förbruka ett växande överskott materialiserades för Sveriges del under förra seklets första decennier, vilket var precis när demokratin fick fäste.

Demokratin är en säregen statsform som innebär att folkflertalet, inte någon härskarklass, ska bestämma och via sina röstsedlar framföra sina önskemål om hur landet ska styras. Folket blev alltså makthavare. Som alla andra makthavare kom folket på att det mest lämpliga var att överskottet kom makthavaren själv till del. Statsledningen övertogs av ett politikervälde med uppgift att förverkliga folkets ambitioner.

På det viset uppstod välfärdsstaten som en rimligt rättvis metod att tillfredsställa alla. Lika sjukpenning till hela folket vid iråkad sjukdom var mer i takt med tiden och demokratins krav än en ordning där hela överskottet gick åt till att bygga slott till familjen Medici.

Av något skäl kan de som styr överskottets användning nästan aldrig lägga band på sina ambitioner. De vill alltid ha mer (och då på andras bekostnad). De kan på kort tid föröda sitt system. För Karl XII tog det arton år. De obehagliga sociala konvulsioner som numera drabbar Västeuropa är, tror jag, förskalven till välfärdsstaternas och därmed hela vår sociala ordnings sammanbrott.

Även om Sverige kanske var det land där den så småningom förbenade kopplingen mellan demokrati, välfärdsstat och politikervälde först framträdde har de övriga länderna kommit i kapp och har liksom Sverige fastnat i en, som det allt tydligare visar sig, olöslig konflikt där folket, som genom demokratin bestämmer över politikerväldet, kräver allt högre bidrag och andra förmåner av staten medan politikerväldet, som inte har andra pengar än vad det lyckas klämma fram ur det skattetrötta och politikerföraktande folket, år efter år måste skuldsätta landet allt djupare.

Denna redogörelse borde klargöra för alla att demokratin, i den form Västeuropa gett den, är grundorsaken till våra problem. Folkens krav på välfärdsförmåner har tvingat fram skattehöjningar som i flera länder ger de nationella politikerväldena halva BNP i intäkter. Det räcker emellertid inte. Även de största och viktigaste länderna måste låna. Frankrikes statsskuld är 116 procent av BNP och dess budgetunderskott fem procent, Englands 95 respektive fyra procent, Italiens 137 respektive tre procent.

Numera har det gått upp för insiktsfulla västeuropeiska bedömare att våra välfärdsstater är alltför byråkratiska och dyra (och får oss att skämmas över vår dumhet; se det svenska exemplet Muhamed Ali som har kollegor i välfärdsskojarbranschen i alla länder). Jag undrar vad som händer när de insiktsfulla bedömarna inser att felet beror på vårt allra heligaste, nämligen demokratin.