
Igår antydde jag embryot till en historiefilosofi (som jag förstås inte hittat på själv utan hämtat hos generation efter generation av historiker som inte heller uppfunnit idén, något som de mycket väl skulle kunna ha gjort eftersom idén är rätt banal).
Idén handlar om vilka mekanismer som leder till kulturers och civilisationers sönderfall. Vi vet inte så mycket om det annat än att de förr eller senare faktiskt går under. Men hur det går till är oklart. Till exempel har vi inte ens en dimmig förståelse av de kravaller och beväpnade motsättningar mellan folk och överhet som för närvarande pågår i Västeuropa (även om det inte märks i centrala Stockholm).
Idén är att statsskick och civilisationer går under för att inte kan lägga band på sitt övermod. De är så nöjda med vad de åstadkommer att de inte ens märker vilken skada deras mest hyllade föreställningar orsakar. Processen beskrivs av Platon, som sätter demokratin högst av alla statsskick eftersom demokratin mer än de övriga tänkbara statsordningarna hyllar friheten, vilket enligt filosofen är det högsta goda. Men när människorna så småningom ger sig hän åt friheten och upphör att tygla den tar den kommandot över tänkandet i det frihetsdrabbade samhället. All naturlig ordning avskaffas. Medborgarna bryr sig inte om lagarna eftersom ingen ska vara deras herre. Barn tror sig vara vuxna, skolelever anser kunna göra lärarnas jobb, män låtsas vara kvinnor och det finns ingen disciplinerade auktoritet som kan slå näven i bordet och kräva återställning till normala förhållanden där naturens ordning trumfar människornas fantasifulla påfund om hur samhället ska vara beskaffat. Då, säger filosofen, kommer tyranniet och ställer samhället till rätta efter demokratins skadegörelse.
Det resonemang om demokratin som jag presenterade igår var en kusin till Platons tankegång. Även hos oss hyllas demokratin som det högsta goda. Men demokratin leder till politikervälde, det vill säga ett system där folket anlitar, i Sveriges fall, 349 nästan helt okända personer för att styra riket, vilket de försöker göra med hjälp av skattehöjningar och fördjupad byråkrati, något som misslyckas. Jag frågar en vän som har en brädgård om han skulle våga överlämna skötseln av företaget till sådana vi utser att leda Sverige, Fredrik Reinfeldt till exempel. Nej, bevare mig väl, svarar vännen och ryser.
Det enda folket kan enas om är att begära mer av sina ombud, större bidrag, utökat omhändertagande och mer kommunal service, kort sagt en utbyggd välfärdsstat. Men förstärkta leveranser av det högsta goda leder inte, som politikerväldet försöker inbilla folket, till ett bättre liv för alla utan till ekonomisk utarmning, ty allt detta ska betalas. Demokratin, politikerväldet och välfärdssystemet inklusive dettas administrerande byråkratier bildar en samverkande, destruktiv triad vars syfte i Sverige är att skapa stabil försörjning åt några miljoner människor bland byråkraterna, politikerna och välfärdsklienterna.
Med samma logik, som säger att samhällena faller ihop när människorna inte lyckas behärska sina ädlaste impulser, förklarar Platon hur oligarkin, det vill säga ett statsskick som styrs av de rikaste, med nödvändighet övergår till demokrati. De rikaste har bara en drivkraft. Det är lusten att bli ännu rikare. Till slut anrikas all rikedom hos ett mycket litet antal krösusar som gör allt för att ingen ska ta deras pengar. I sin snålhet vill de inte betala för någonting. En sak de inte vill betala för är ett starkt försvar. De blir därför anfallna och nedgjorda av folk som satsat på andra idéer än maximal rikedom, till exempel sådana som gripits av demokratins frihetslängtan. På det sättet förvandlas oligarki till demokrati för att därefter övergå i tyranni, i samtliga fall för att människorna förförts att göra större sak av sina mest älskade uppfattningar än dessa klarar att bära.


