Förr i tiden behövde man åtminstone erövra ett land för att få bestämma över det. Det krävdes soldater, kanoner och en viss fallenhet för att rita om kartor. I dag verkar det räcka med serverhallar, programmerare och ett användaravtal som ingen orkar läsa.

Det är kanske orättvist mot både programmerarna och historiens erövrare. Men jag har svårt att släppa tanken på att vi uppfinner en ny sorts stat. Utan flagga, nationalsång eller medborgare. Det räcker att vi alla är kunder.

Och kunder, det är vi ju redan.

Vi arbetar genom amerikanska plattformar, förvarar våra liv i molnet och låter algoritmer välja vad vi ska läsa och köpa. Snart ska AI dessutom hjälpa oss att fatta beslut. Vi kallar det utveckling. Men längs vägen har vi också lämnat över delar av samhällets funktioner till företag vi vet förvånansvärt lite om.

Jag undrar när vi bestämde oss för det. Någon folkomröstning kan jag inte minnas.

Microsoft är inget kungadöme och Elon Musk har ännu inte låtit kröna sig (ännu). Men behöver han det? Vi letar efter makten i parlament och presidentpalats. Allt oftare finns den också i betydligt mindre pampiga byggnader, gärna utan fönster och med mycket god ventilation.

En serverhall gör sig förvisso dåligt på ett frimärke. Ändå kan den vara viktigare för ett lands vardag än åtskilliga departement.

I Ukraina har frågan blivit konkret. Starlinks satellitkommunikation har fått stor betydelse för försvaret. Därmed kan beslut om en privat tjänsts tillgänglighet också få militära följder. Ett land kan ha soldater, vapen och en folkvald regering, men ändå vara beroende av en uppkoppling som någon annan tillhandahåller.

Historien borde ha gjort oss misstänksamma. Brittiska Ostindiska kompaniet började med handel och slutade med att styra enorma territorier, driva in skatter och förfoga över egna arméer. Ett aktiebolag med befogenheter som skulle göra en modern regering avundsjuk.

Dagens teknikjättar behöver inte upprepa historien. De behöver inte erövra territorier. Det räcker att äga infrastrukturen som territorierna är beroende av. Den som kontrollerar kommunikationen behöver inte sitta i regeringen för att påverka vad den kan göra.

Och så finns de som vill gå längre.

I Honduras har Próspera blivit ett omstritt experiment med särskilda regler för företagande och samhällsstyrning. På andra håll diskuteras nätverksstater och privata städer. Tanken är att bygga bättre institutioner ungefär som man bygger ett framgångsrikt företag.

Jag förstår lockelsen. Har man försökt få ett bygglov beviljat är tanken på att starta ett eget land inte helt orimlig. Staten kan vara långsam, dyr och komiskt oförmögen att lösa problem den själv skapat. Företag kan bygga sådant som politiker knappt hunnit tillsätta en utredning om.

Men det finns en skillnad mellan att bygga ett samhälle och att bestämma över det.

En missnöjd kund kan välja en annan leverantör. En missnöjd medborgare kan inte lika enkelt välja ett annat land. Och om leverantören äger vägarna, kommunikationen och betalningssystemen blir valfriheten ganska teoretisk.

Det är därför jag har svårt för vår nästan religiösa fascination för miljardärer. Vi beundrar deras förmåga att bygga företag och förväxlar den med förmågan att styra samhällen. Men ett land är ingen startup. Människor är inte användare som kan avregistreras när de bryter mot villkoren.

Jag tror inte att bolagsstaten föds genom en statskupp. Snarare genom tusentals förnuftiga beslut. En myndighet lägger ut sin IT-drift. Ett försvar blir beroende av privata satelliter. En stad överlåter ännu en funktion till en leverantör. Varje beslut kan vara rimligt. Tills någon upptäcker att nästan ingen vet hur allt ska fungera utan företagen.

Nationalstaten finns kvar, med lagarna, skatterna och våldsmonopolet. Men vad hjälper rätten att bestämma om förmågan att genomföra besluten ligger hos någon annan? Kanske är det den verkliga maktförskjutningen. Inte att företagen tar över parlamenten, utan att parlamenten blir beroende av företagen.

Framtidens bolagsstat kanske aldrig får någon nationalsång. Den får abonnemang i stället för skatter, kunder i stället för medborgare och användarvillkor i stället för en författning. En överdrift, förstås. Men överdrifter kan visa vart utvecklingen leder.

Jag vet inte om vi redan bor i bolagsstaten. Men jag misstänker att vi skulle ha svårt att upptäcka när vi flyttade in.

Vi klickade ju trots allt på godkänn.

Hugo Hobring är geopolitisk analytiker, skribent och konsult med frågor som rör internationell politik, ekonomi och teknik. Han har bakgrund inom Försvarsmakten.