Jag kan inte ens nu, i talmansrundornas tidevarv, arbeta upp något engagemang för svensk politik. Det beror på att de figurer som begär min röst, alltså politikerna, inte på något övertygande sätt har förklarat vad de skulle vilja göra om de fick makten. Enkelt sammanfattat har de ingen politik.

Jag bad Claude att på några rader sammanfatta de åtta riksdagspartierna löften till väljarna. Den gemensamma nämnaren visade sig vara att alla, var och en på sitt sätt, ville bygga ut välfärdssystemet med nya insatser utom för invandrare som partierna, med något undantag, helst ville hålla utanför landets gränser.

Till exempel vill socialdemokraterna ge dubbelt barn- och studiebidrag före jul och sommarlov, minska klasserna och stoppa vinstuttag i skolan.

Kriminalpolitiken ska omfatta en maffialag, fler straffskärpningar och snabbare utbyggnad av fängelserna. Den strama migrationspolitiken [sic] ska ligga kvar.

Sverigedemokraterna vill kraftigt begränsa antalet uppehållstillstånd och utvidga det förstärkta tandvårdsskyddet. Vänsterpartiet vill införa miljardärskatt och flera nya bidrag. Centerpartiets ”profilfråga” är en skattefri grundlön på 15 000 kronor. För kristdemokraterna är en förlängd, kvotfri föräldraförsäkring ett av de viktigaste löftena. Barnbidraget ska höjas och en stram migration ”behållas”.

Med den försiktighet varmed min snåla mamma uppfostrade mig kan jag inte annat än rysa när landets härskare vill lura på oss sådana löften när högkonjunktur råder och den säsongsrensade arbetslösheten trots det ligger på 8,7 procent. När jag sedan hör dessa skojare skryta om Sveriges låga skuldkvot – trots att den verkliga siffran ligger på USA:s nivå om man räknar in hushållens skulder – så kan jag inte låta bli att tänka på H.C. Andersens bedrägliga skräddare.

Men man måste ursäkta dem av samma skäl som man förlåter även en varg som river får. Vargen bara följer sin natur. De som verkligen ska kritiseras är sådana som du och jag, medborgare som är medvetna om det svenska systemets defekter och inte gör något åt dem.

Vilken är vårt systems största defekt? Är det inte självklart? Kvaliteten hos en nation bestäms av kvaliteten hos dess befolkning, sa filosofen John Stuart Mill. Sverige missbrukar sina mänskliga resurser. Det värsta är inte alla välfärdssystemets klienter. Svårare är det med alla de miljontals offentliganställda som ägnar dagarna åt att administrera detta väldiga försörjningsystem.

Jag har jobbat tillräckligt länge med detta system, som en del kallar den djupa staten – vilket egentligen bara förvirrar ty systemet är inte djupare än vilken kommunalanställd som helst – för att veta att det inte kan reformeras, saneras eller rationaliseras. Den politiker som försökte locka väljare med ett sådant erbjudande skulle få stryk i valen. Därför får man vänta tills systemet faller samman av sin egen tyngd och sedan bygga något nytt.

Detta tror jag är en sociologisk järnlag.