Sedan flera år har jag haft svårt att förstå vad jag läser i tidningen. I början kunde jag skylla på svaga linser, men när ögonen blivit opererade och jag fått örnblick var jag tvungen att hitta någon annan bra förklaring. Jag har länge och icke utan framgång prövat standardsvar som att de ansvariga journalisterna är okunniga och politiskt belastade och därför både oförmögna och ointresserade av att göra genomtänkta reportage.

Men i morse fick jag med hjälp av en före detta diplomat som jag råkar  känna upp ögonen för att det kan finnas andra förklaringar. Det handlar om att svenska staten från den estniska upphandlat fängelseförvaring för 600 svenska fångar som ska överföras till fängelset i Tartu i en takt av 100 personer i månaden med början denna sommar.

Hela projektet har förberetts med yttersta noggrannhet. En svensk statlig utredning på 441 sidor omfattande noggranna och genomtänkta planer på hur det hela skulle gå till (Regeringens proposition 2025/26:185) undertecknad av statsministern och justitieministern överlämnades till riksdagen i mars i år. Allt hade förberetts i diskussioner och samråd av relevanta svenska och estniska myndigheter. Den svenska planläggningen hade pågått sedan Tidöavtalet undertecknades.

Efter så mycket planering, när Sverige och svensk utrikespolitik fick tillfälle att visa framfötterna när det gäller att komma överens med andra länder utan ett gemensamt språk, kunde det helt enkelt inte gå fel. Men det gjorde det. I början av denna vecka gjordes den första fångleveransen om 37 individer. Av dessa refuserades 20 stycken av de estniska myndigheterna och skickades tillbaka till Sverige.

Om man bortser från att allt förberetts så slarvigt att esterna underkände mer än hälften av de svenska fångarna i den första leveransen, vilket är genant nog, kan man fundera över den förklaring min vän diplomaten föreslog. Han hade, visade det sig, samma outtalade fördom som jag själv, nämligen att det säkerligen handlade om en sorts svenskt bistånd till det efterblivna landet Estland som skulle få bra betalt för att husera svenska brottslingar. Enda skälet till att detta utbyte skulle stöta på förhinder vore om Sverige tog hem sina kandidater för att skydda dem från de estniska fångarna, som, antog vi fördomsfullt, troligtvis var ännu mer förhärdade mördare och rasister än de svenska.

Döm om min förvåning när det visade sig att min och diplomatens gemensamma föreställning var helt uppåt väggarna. Jag bad Claude rota i saken. Han kom fram till att vi hade så fel som det gick. Att mer än hälften av de svenska fångarna refuserades berodde inte på att svenskarna skrämdes av de estniska fängelsekunderna utan på att de estniska kriminalvårdsmyndigheterna oroade sig för svenska brottslingars skadliga inflytande på sina estniska kollegor. Våra svenska förbrytare är värre än de estniska på samma brottslighetsskala.

Claude, som oftast tänker snabbare än jag, påpekade hur otillräckligt det är att hyra några hundra- eller tusentals fängelseplatser i utlandet i enlighet med modernt svenskt kriminalpolitiskt tänkande. Ett annat inslag i samma tänkande är de mängdrabatter som ska tas bort (läs här). Borttagandet av mängdrabatterna, som är ett slags straffskärpning, kommer att kräva tusentals ytterligare fängelseplatser. Om man lägger till övriga komponenter i Tidöavtalets kriminalpolitik blir det tiotusentals. Det estniska äventyret är välsinnat men försumbart.