Med Andy Burnham har Storbritannien nu fått sin sjunde premiärminister på tio år. Politiska och ekonomiska bedömare lägger nu pannorna i djupa veck och undrar om den nye ledaren ska visa sig ha några särskilda förmågor och egenskaper som ska ge honom mer tid och kraft än vad andra premiärministrar fått för att rädda landet.

Jag är rätt säker på att det kommer att gå på samma vis för Burnham som för hans sex företrädare. England har som så många andra länder hamnat i en skuldfälla som ett land på deken inte kan ta sig ur utan vedermödor som demokratin inte tillåter. Det enda som kanske är nytt med dagens engelska besvär är att det under imperiets dagar var tvärtom: Storbritannien var fordringsägare, medan kolonierna var gäldenärer. De svaga är alltid beroende av nya lån eftersom de liksom knarkare aldrig har pengar nog till sina mest angelägna utgifter.

Hos demokratier fungerar mekanismen mer obevekligt än under något annat statsskick ty hos oss behöver man inte ens göra statskupp för att byta en regering som visat sig oskicklig att hantera landets ekonomi. Om inga nya långivare står till buds byter man i stället det politiska ledarskapet med hjälp av valurnorna. Den rävsax som kommer att fälla Burnham är redan tydlig: antingen tillfredsställer han långivare och investerare men retar upp folket eller också tvärtom. Det finns ingen politisk fingerfärdighet som kan rädda honom ur denna fälla.

Fram till mitten av sjuttiotalet hade Europa med avsevärda ansträngningar – inte minst amerikanska; tänk på Marshall-hjälpen – sanerat sina krigsskadade ekonomier och kunde koncentrera sig på att, i någon mån efter svensk förebild, bygga en välfärdsstat som visade sig ha den inbyggda egenskapen att den alltid måste göra av med mer pengar än den hade och därför måste låna. Storbritannien, som var extra drabbat av kriget, var särskilt illa ute och lånade mer än andra länder.

Detta framgår av den inledande bilden. Sedan 1980-talet har Storbritanniens ambitioner att bygga ett välfärdssystem och låna till finansieringen skapat en svårare skuldsättning än hos övriga europeiska länder i genomsnitt.

Som en utvikning bad jag Claude att även göra ett diagram över Sveriges belägenhet. Det visar sig då att Sverige varit imponerande återhållsamt med att sätta staten i skuld efter de övriga europeisk ländernas förebild. Det har emellertid inte berott på ekonomisk försiktighet utan på att svenska staten förmått medborgarna att skuldsätta sig långt mer än folk i andra länder (vilket Tino Sanandaji skrev en bok om för flera år sedan vilket knappt uppmärksammats). Claude kommenterar så här:

Men privat skuld berättar motsatt historia. Medan statsskulden minskade ökade svensk hushållsskuld nästan kontinuerligt — från omkring 43–45 % av BNP i mitten av 1990-talet till en topp nära 98,5 % i början av 2021, innan den minskade något till cirka 86 % idag. Detta är övervägande bolåneskuld, drivet av en kombination av avdragsgill bolåneränta, historiskt mycket låga styrräntor under 2010-talet, restriktiv bostadsbyggnation som pressar upp priserna, och fram till ganska nyligen inget meningsfullt amorteringskrav på många lån (som först skärptes 2016–18). Utöver detta förväntas svensk icke-finansiell företagsskuld fortsätta stiga, mot ungefär 137 % av BNP år 2033 enligt nuvarande trender… Det förstärker tolkningen att Sveriges finanspolitiska disciplin på nationell nivå har sammanfallit med, och möjligen möjliggjort (genom låga skattesatser och skatteincitament), en bred skulduppbyggnad överallt i ekonomin.

Min dystra prognos är därför att det inte finns någon allmänt acceptabel lösning på den europeiska krisen. Om någon funnits hade länder som Storbritannien, Tyskland och Frankrike tillämpat den. Krisen har pågått och förvärrats under de senaste femtio åren vilket alla har kunnat se utan att några statsmän känt sig manade att uppmärksamma problemet och formulera räddningspaket.

Skälet till denna handlingsförlamning ligger, trist nog, i demokratin. Om Stalin eller Salazar härskat över Europa så hade de med våld kunna tvinga befolkningarna till att strama åt livremmarna och i bästa fall förmå dem att liksom under marknadsekonomins genombrottsepok ge kapitalismen det energitillskott systemet tycks behöva (där behovet inte beror på institutionerna utan på den anda och sinnesförfattning som under det senaste halvseklet gripit tag i Europa). Stalin och Salazar behövde inte oroa sig för att det skulle dyka upp konkurrerande makthavare som övertygade den av det demokratiska maktinnehavet förvirrade befolkningen att just de nyuppdykta konkurrenterna hade något hemligt medel, till exempel en massiv satsning med nytryckta keynesianska sedlar, varmed de utan besvär för folket skulle skapa lugn och ordning.

Med det vill jag säga att det verkar som om demokratin bär på en långsiktigt verkande inre motsägelse av innebörd att svagt bildade men fullt bemäktigade människor som står under inflytande av intellektuella charlataner, det vill säga politiker, kan åstadkomma allvarliga skador på samhällen som under inflytande av mer sansade människor skulle haft goda framtidsutsikter.

Frågan diskuterades ingående av the Founding Fathers, de andliga jättar som tänkte ut och formulerade USA:s självständighetsförklaring och grundlag. De stod inför ett storartat, nydanande och kanske genomförbart samhällsexperiment, nämligen att konstruera en mänsklig gemenskap byggd på tanken om jämlikhet. Flera av grundlagsfäderna menade att det i frånvaron av en stark världslig överhet behövdes någon annan disciplinerande mekanism som förhindrade att folket blev förvirrat och besatt av orealistiska idéer. (Om de träffat Miljöpartiet hade de fått vatten på sin kvarn.) En av dessa funderande grundarfäder var John Adams, landets andre president. ”Vår konstitution skapades endast för ett moraliskt och religiöst folk”, skrev han. ”Den är helt oanvändbar för någon annan regering”, ett utlåtande som vid det här laget har varit både oklart och livligt diskuterat i ett kvarts årtusende.