I rötmånaden sker nästan ingenting varför morgontidningarna fyller upp med långa artiklar om en man som lever med en språkstörning eller om barnmorskornas vedermödor, kort sagt läsestycken som jag ratat under mer informationsrika perioder. Men igår släppte Svenskan in en historieprofessor som framförde några självklara och därför sällan uttalade synpunkter avseende den sedan några årtionden pågående explosionsartade ökningen av antalet psykiatriska diagnoser, inte minst ADHD som många elever tydligen betraktar som en förmån eftersom diagnosen kan medge lättnader vid olika kunskapskontroller.

För snart två år sedan skrev jag själv om detta sedan jag upptäckt att av tio barn som gick in i ett undersökningsrum så hade åtta en eller flera neuropsykiatriska diagnoser med sig när de kom därifrån. Inget tyder på att efterfrågan på diagnoser har avtagit sedan dess. Vad kan det bero på? Handlar det verkligen, frågar historieprofessorn retoriskt, om att antalet sjuka människor ökat så kraftigt?

Såklart inte, skulle jag svara. Jag kom i stället, för två år sedan, fram till följande sammanfattande hypoteser:

Neuropsykiatriska funktionsstörningar uppträdde tidigare oftast under benämningar som lättja, bristande uppfostran, obegåvning, obehagliga saker allihop som ingen vill ta ansvaret för utan hellre skyller på tidigare okända defekter som sitter i barnens hjärnor. Föräldrarna kan inte tåla tanken att deras barn har genetiska brister och dessutom från födseln varit bortskämda och ouppfostrade och suger därför girigt i sig medikaliserande ursäkter såsom att det bara handlar om ”ett annorlunda sätt att bearbeta information, en annorlunda perception, ett annorlunda sätt att tänka och uppleva” samt att ”det kan vara svårt att lyssna på läraren för att man till exempel inte är intresserad av det läraren pratar om”. Även lärarna tar ofta tacksamt emot chansen att skylla sina misslyckanden i dusterna med illbattingar som inte är mottagliga för lågaffektivt bemötande. De funktionsstörda själva finner att diagnoser som dyslexi och ADHD kan ge dem fördelar vid betygssättningen. Och den specialiserade stödpersonalen får hyggliga jobb.

Vid närmare betraktande ser man att hela begreppet neuropsykiatriska funktionsstörningar, liksom Internationalen, till alla lycka bär. Varför skulle alla inte tacka för det fina uppslaget och begära fortsatt utveckling av konceptet?

Det visar sig nu två år senare att utvecklingen följt den inslagna vägen mot okontrollerad diagnosexpansion som inte tycks bekymra någon eftersom alla haft något att vinna på att skambelastningen av neuropsykiatriska tillstånd upphört. Knappt någon tycks besvära sig med att fundera på orsakerna bakom denna utveckling. Historieprofessorn hävdar dock, som Claude formulerar det, ”att ökningen av psykiatriska diagnoser sedan 1980-talet (från cirka 5 till minst 15 procent av befolkningen, med en livstidsrisk på 50 procent) inte primärt kan förklaras av att fler människor faktiskt blivit sjuka i hjärnan”. Han (historieprofessorn) menar i stället att ökningen till stor del drivs av att människor i en sekulariserad, prestationsinriktad kultur saknar andra legitima sätt att hantera existentiellt lidande — skuld, meningslöshet, identitetsförlust — och att en psykiatrisk diagnos fungerar som ett slags intyg på att lidandet är ”på riktigt” och befriar individen från moraliskt ansvar.

Det visar sig bara finnas en grupp som har invändningar och det är inte, som jag trodde för två år sedan, psykiatrikerna själva som jag trodde skulle vara sura för att de inte fick ökade anslag. Dessa klagar i stället över ökad arbetsbörda och lämpar därför över jobbet till de mindre kvalificerade psykologerna som dessutom, vilket regionerna gillar, är billigare arbetskraft. Claude sammanfattar några av förändringarna:

  Mellan 2019 och 2022 ökade andelen som hämtade ut adhd-läkemedel med omkring 50 procent — särskilt bland flickor 10–17 år och unga kvinnor 18–24 år.

  I Stockholms län: adhd-diagnoser hos flickor ökade sexfaldigt och hos pojkar trefaldigt sedan 2011; autismdiagnoser ökade femfaldigt (flickor) respektive trefaldigt (pojkar) under samma period.

  Idag rör 50–60 procent av alla remisser till vuxenpsykiatrin frågeställningar om adhd, enligt en forskare vid Göteborgs universitet.

Historieprofessorn avslutar, lite förnumstigt tycker jag, med att hävda att alla i längden har något att förlora på ”medikaliseringen av den existentiella nöden”, det vill säga att alla fritt får absolution och läkemedel om de av någon anledning ”mår dåligt”. Samtidigt är det ett billigt och enkelt sätt att droga ned ett helt folk och skapa lugn och ordning.