För mindre än en vecka sedan här spekulerade jag om trasborgerligheten, närmare bestämt kapitalister och näringslivsfolk som funderar mer på hur de ska klå staten på pengar än på hur de ska kunna tillverka varor och tjänster som folk vill ha och gärna betala för. Jag har alltid varit misstänksam mot sådana. En bildirektör som vill ersätta kärnkraft med vindkraft är ungefär som en överbefälhavare som dansar i Pride-paraden.

Den fråga jag brukar ställa till mig själv och till andra skeptiker avseende de trasborgerliga – som förstås inte bara finns i näringslivet utan i ännu högre grad bland politiker – är om de själva tror på sitt budskap. Tror de till exempel på den gröna omställning som någonting i tidsandan tycks tvinga dem att bekänna sig till?

Det lättaste för en krass betraktare som jag hade varit att omdefiniera de trasborgare som satsat och förlorat pengar exempelvis i Northvolt och betrakta dem som offer för en bedräglig samhällsanda som dragit dem vid näsan. Men den förklaringen känns svag med tanke på att de som gjort förluster i Northvolt inte bara var bara var byråkrater utan eget ansvar (som AP-fonderna) utan även privata investerare som satsade egna pengar och alltså förlorade dem (vilket är beklagligt men hedervärt).

Mystiken tätnade när finanshuset Wallenberg klev in i Stegra. Gick det att tänka sig att landets främsta finansfamilj som gjort goda affärer i etthundrafemtio år skulle satsa egna pengar i något som för utomstående bedömare framstod som ett norrländskt äventyr som, om möjligt, var ännu skakigare än Northvolt? Det måste, kom jag och ett lunchsällskap fram till, ligga en andra gradens affärsidé bakom det hela, således en säker utväg som skulle öppna sig om idén att göra stål med hjälp av vätgas i stället för kol skulle fallera.

Häromdagen blev det tydligt att en sådan halvt dold räddningsplanka faktiskt fanns. Det var när von der Leyen plötsligt deklarerade att EU:s system för handel med utsläppsrätter, som lägger avgifter på fossilt stål men inte på grönt stål, skulle mildras till kolståltillverkarnas fördel och alltså till Stegras nackdel.

Detta kunde inte annat än väcka upprörda känslor. Skäl anfördes. Statsministern gjorde sig till talesperson för den svenska skogen, som enligt förslaget skulle tvingas växa till sig till en ännu större kolsänka för att kompensera för stålets CO2-emissioner. Om jag hade ägt aktier i Stegra – där det redan investerats 60 – 70 miljarder kronor, en procent av BNP eller ungefär lika mycket som det svenska u-landsbiståndet – så skulle jag bli allvarligt bekymrad när jag till slut insett att enda chansen att min investering i grönt stål skulle slå väl ut vore om statsmakterna direkt eller indirekt med skatter straffade ut Stegras fossila konkurrenter. Adam Smith, som inte bara var kapitalismens störste teoretiker utan dessutom bevandrad i etiken, skulle ha höjt ett föraktfullt ögonbryn.

Vad vi ser här, tror jag, är att kapitalet, som fram till millennieskiftet hade makten i Sverige även om socialdemokratin tagit hand om politiken och staten, gradvis insett att det förlorar makt till politiken och därför ställer in sig i ledet och anammar den uppfattning om sakernas tillstånd som passar politikerväldet. Trasborgerligheten kommer att belönas om den sköter sig. Till exempel genom att staten löser in dess aktier i Stegra om det börjar knipa på allvar.