Den i varje fall i Sverige världsberömdaste av alla sociologiska världskartor är den ovan angivna. Den delar in länder efter de värderingar som påstås gälla där. Y-axeln positionerar länder efter om deras befolkningar fortfarande tror på Gud eller om de avancerat förbi det stadiet. X-axeln skiljer på folk som lever i jägar/samlar-kulturer och sådana där man strävar efter självförverkligande.

Vem som helst inser att det nordöstra hörnet är det överlägsna. Länder som ligger där har kommit längst i utvecklingn. Där återfinns till exempel Sverige, Norge och Danmark.

I motsatt hörn hittar man länder med fattiga, sjuka och svältande befolkningar, sådana som vi nordostbor anser att vi ska försörja med bistånd eftersom de har så svag bruttonationalprodukt. Där ligger Libyen, ett land som inte ens avskaffat slaveriet, Jemen, allierad med mullornas Iran, Egypten och Bangladesh, som syr våra skjortor.

Man hade kunnat tro att vetenskapsmännen bakom denna klargörande återgivning av världsförhållanden skulle ha fått Nobelpriset i ekonomi, som ofta utdelas just till tänkare som på ett särskilt klatschigt eller långrandigt sätt lyckas förklara saker som vi redan vet, men här rör det sig inte om ekonomi, utan om sociologi, och för sådan kunskap saknas lämpliga Nobelpriser.

Men inget land har tagit sådant ansvar som Sverige för att finansiera och driva projektet. Skam vore väl annars. Skytteanska priset, ett av de mest prestigefyllda priserna inom statsvetenskap i världen, som också brukar kallas statsvetenskapens motsvarighet till Nobelpriset, har av Uppsala universitet utdelats till projektets ursprungssociolog. Stockholms universitet och Institutet för Framtidsstudier intar framträdande positioner bland sponsorerna. Vad gör man inte för att få betrakta sig i den spegel som visar vem som vackrast på jorden är?

Själv tycker jag, lite ironiskt, att hela konceptet verkar som att betala för ett stycke självberöm. Jag frågade min forskningsassistent Claude efter några kända företrädare i självhävdelsens konst. Han föreslog Ramses II, som reste fler monument över sig själv än någon annan farao, samt Idi Amin, som utsåg sig själv till Erövrare av det Brittiska Imperiet. Eftersom Claude alltid vill hjälpa till mer än man begär av honom föreslog han följande utvikning om skillnaden mellan Mobuto Sese Seko av Zaire och Skytteanska priset:

Ingen nordisk institution reser en guldstaty, men mekanismen – att skapa måttstocken och sedan citera den egna placeringen på den som bevis på sin egen förträfflighet – är strukturellt densamma, fast klädd i vetenskaplig empiri istället för brons.